Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Funderingar’ Category

Stränderna i Danmark gömmer sig ofta bakom en sanddyn. Gör att man blir extra nyfiken på hur det kan se ut på andra sidan. På dynen vid Fredrikshamn växte strandråg (Leymus arenarius) och havtorn (Hippophaë rhamnoides).

Det finns något som drar mig till stränder för att där strosa runt och leta efter vad som drivit iland. Strandfynd kan berätta en massa om vad som finns på bottnarna utanför. Ligger det en massa skal på stranden som är från musslor som lever nedgrävda i sedimentet, så finns det stora arealer av grunda sandiga bottnar utanför. Är det istället stora tångvallar med alger, blåmusslor och kanske några strandkrabbor, då finns det stenar och klippor i viken utanför. Vad man hittar utmed stranden kan också variera utmed en lång sandig strand. Det kanske samlas mer ålgräs i ena ändan och mer tång i den andra delen, beroende på hur olika material driver iland. Också årstiden påverkar vilka fynd som ligger och väntar på oss i början av hösten.

I början av oktober fick jag möjligheten att resa runt i Danmark under en vecka tillsammans med min dotter. Färdmedlen var färja, tåg, lokala bussar och apostlahästarna. Vi hade planerat resan men när stormen Amy drog in över Danmark natten mellan den 5 och 6 oktober fick planen ändras lite. Mer om detta senare.

Rundturen startade i Fredrikshamn, Kattegatt och fortsatte till Thyborön på Nordsjökusten och vidare ner till Vadehavet . Den första delen av reseberättelsen kommer att handla om några av dessa stränder och vad vi samlade in. Under den andra delen gick resan vidare till Sönderborg som ligger nära gränsen mot Tyskland och Kiel bukten, vidare med färja till Söby på ön Aerö och sen med ytterligare en färja och buss till Nyborg, vid Stora bält. Resan avslutades i Helsingör med ett besök på stranden vid Drottningmölle. 

Den första stranden vi besökte var Palmestranden nära Fredrikshamn. Precis som många andra stränder i Danmark ligger den gömd bakom en sanddyn viket gör att man blir extra nyfiken på vad man kommer att hitta. Det som gett stranden sitt namn, palmer, fanns inte kvar eftersom sommarsäsongen var över och stranden var helt tom. Varken palmer, solstolar eller parasoller som stranden ser ut på de reklambilder jag sett på nätet. Men det gjorde inget alls. Istället var det inget som störde vyn av en imponerade hög, gulvit skalbank. Har inte sett något liknande tidigare. Det måste tagit många, många år att bygga upp denna skalgrusbank även om området utanför nog kan producera många musslor.

Palmstranden var tom men det syntes mycket spår av människor som promenerat utmed vattnet.

I denna del av stranden är vallen byggd av mussel- och snäckskal. En bit ut i vattenbrynet ligger skal av ett stort antal musslor och snäckor, bl.a. knivmussla (Ensis leei), hjärtmussla, (Cerastoderma edule), östersjömussla, (Macoma baltica), nätsnäckor (Tritia reticulata) och pelikanfotsnäcka (Aporrhais pespelicani).

För att minska stranderosionen finns det med jämna mellanrum större eller mindre stenpirar utmed stranden. Detta ger förutsättningar för alger, mussel- och snäckarter, som blåmusslor och strandsnäckor, som behöver ett fast substrat att leva på. Däremot fanns det ingen större tångvall eller ansamlingar av stora brunalger på stranden. Vanliga arter vid piren var karragenalg, Chondus crispus, vårtig rödalg, Mastocarpus stellatus och havssallat, Ulva fenestrata.

Dagen efter fortsatte resan till Struer, där vi övernattade. Dagen därpå reste vi ut till stränderna vid Thyborön.  Där gick vågorna höga redan innan stormen slagit till.

Här ligger stränderna helt öppna mot Nordsjön, och vågorna som kom in var kraftiga och vattnet skvätte högt vid piren. Närmast vattnet låg ett brett bälte med mindre stenar. Det mesta var flinta i många olika färger, från gråa, svarta, bruna till nästan vita. Danmark blev känt för sina stora tillgångar på flinta redan under stenåldern. Eftersom flinta var sällsynt i Sverige och Norge blev det en viktig exportvara för att tillverka pilspetsar, skrapor och yxor. Från 1600-talet och framåt användas flinta för att tända krut i flintlåsgevär och pistoler. En liten geologi-historia utvikning.

Längst bort från den stora konstgjorda piren låg det stora torra buntar med ålgräs (Zostera marina).  Det ska ha använts som isolering i hus förr i tiden. Lite närmare piren och en bit högre upp på stranden hade det istället samlats buntar med fingertare, (Laminaria digitata).  Det gillar vi!

Andra strandfynd var ganska många ryggskjöldar av strandkrabbor, mer fingertare och någon alg som var helt överväxt av taggig tångbark (Electra pilosa) och ganska många blekta plantor av karragenalg (Chondrus crispus).  

Det fanns såklart ingen blåstång på den öppna stranden. Där var vågornas kraft alldeles för stor för att de skulle kunna hålla sig fast. Utan vi hittade den istället på en skyddad del bakom piren, där det växte fina ruskor på stenar nära ytan. Det blev lite klättring (av min hjälpsamma dotter) för att samla in några plantor att pressa. Får bli ett eget inlägg senare i år om hur olika blåstångsplantorna såg ut på stränderna som vi besökte under resan.

Vårt tredje stopp var Ribe, Danmarks äldsta stad som ligger vid en liten å som rinner ut i Vadehavet. Efter en fika i det gamla packhuset som nu är omgjort till ett populärt café tog vi bussen ut till Vadehavscentret och stranden. Vi var de enda två passagerarna. Turistsäsongen är helt klart över och att väderprognosen utlovade en storm till kvällen och högt vattenstånd, kanske upp till 2,5 -3 meter över medelvattenstånd, kan ju ha spelat in. 

Vattnet hade redan hunnit stiga och det blåste ordentligt när vi kom fram till stranden. Det gick inte att gå ut på botten, möjligen vada en liten bit ut i vattnet. I gräset uppe på land växte några lite rödaktiga glasörtsplantor (Salicornia europaea), tillsammans med ilandspolad, vissen havssallat, som delvis tappat sin gröna färg, lite blåstång med förökningstoppar och skal av strandkrabba (Carcinus maenas). 

Tyvärr kunde vi inte göra någon längre tur ut på Vadehavet eller stanna och följa hur högt vattnet steg. På Vadehavscentret fanns information om de största stormfloderna, bland annat Julstormfloden 1717 och Backafloden 1872 som mätte 3.5 meter över normalt vattenstånd. Under stormen Babet i november 2023 steg vattenståndet över 2 meter och orsakade stor förödelse på många platser. För oss blev det att ta bussen tillbaka till Ribe, fortfarande som de enda passagerarna. Där vi åt en god middag på kvällen och sov gott, även om vi kunde höra regnet piska mot taket och fönstren när stormen Amy passerade under natten.  

Fortsättningen följer. I ”Resan till danska stränder Del 2” åker vi över till östra sidan av Danmark och besöker stränder vid Lilla och Stora Bält och Öresund.

Hoppas du vill följa med! Lena

Read Full Post »

Röda, gröna, bruna….alla är de lika vackra.

Alger finns överallt! Du kan hitta dem i många ekosystem på land, speciellt i fuktiga miljöer, men den största biologiska mångfalden förekommer i vattenmiljöer och är allra störst i havet. Alger kan vara mikroskopiskt små, då kallas de mikroalger eller växtplankton, och blir de riktigt många kan de färga vattnet grönt eller brunt i olika nyanser. På sommaren när vattnet blivit varmare i Östersjön kan även blomningar av cyanobakterier driva i land och färga vattnet blågrönt. 

På vintern kan grönalgen Clamydomonas nivalis färga snön alldeles röd, ett fenomen som brukar kallas ”vattenmelonsnö”. Och på stenblock och betongväggar syns ibland en tunn rödbrun beläggning av den trådformiga violstensalgen, Trentepohlia lolitus, som fått sitt namn för att det ska ge en tydlig lukt av viol om man skrapar på den.

Makroskopiska alger är kanske de som vi på Tångbloggen skriver mest om. Många större fleråriga brunalger kallas något med tång och de största arterna av brunalger kallas för kelp eller tare. Den största är jättekelp, Macrocystis pyrifera, som lär kunna bli 60 meter lång. Den största brunalgen i Östersjön är blåstången. som bildar stora skogar och där en planta kan bli upp en meter hög. Blåstångsplantor i Östersjön kan också bli ovanligt gamla, kanske 20 – 30 år eller mer, jämfört med blåstång som lever i tidvattenszonen i andra hav och troligtvis sällan blir äldre än 5-10 år.

Makroalger varierar mycket i storlek, form och livscykler och färg. Beroende på vilka extra pigment de har utöver klorofyll a kan de skifta i grönt, gul, rosa, rött, violett, brunt och nästan svart. Extra vackra är karragenalg, Chondrus crispus, och klynnebändel Dictyota dichotoma som iriserar i blått i vattnet. I år var fynden av stora bestånd av just Dictyota dichotoma något vi vill fira lite extra!

Såhär innan ALGERNAS DAG, som firas den 13e oktober, kan det vara läge att igen påpeka att alger sitter fast med en fästskiva eller rhizoider på hårda ytor som stenar eller klippor. De har inte rötter.

En sågtångsplanta kan sitta så hårt fast på en liten sten att stenen följer med upp ur vattnet.  

Kärlväxter, som t.ex. ålgräs, Zostera marina och olika arter av vattenväxter, t.ex. borstnate, Stuckenia pectinata och axslinga, Myriophyllum spicatum har däremot rötter och växer på grunda sandiga eller leriga bottnar. Sjögräs har sin egen dag, World Seagrass Day som infaller den 1 mars varje år och får inte vara med när vi firar algernas dag.

Motiveringen till World Algae Day är algernas många viktiga funktioner i det marina ekosystemet. De står för över 50 procent av världens syreproduktion och utan denna skulle livet på jorden inte kunna existera. Cyanobakterier, ofta felaktigt kallade blågröna alger, uppstod för 3,5 miljarder år sedan och var först med att via fotosyntesen producera det livsviktiga syret. Nästa stora grupp var grönalger som uppstod för 1 miljard år sedan. Den andra viktiga funktionen är att alger binder koldioxid och på så sätt bidrar till att minska uppvärmningen och klimatförändringar. Evolutionen och utvecklingen fortsatte under årmiljonerna och idag finns en stor biologisk mångfald av algarter i havet som utgör basen för ett rikt djurliv. Algernas evolutionära historia kan du höra mer om i Algpodden, som tar upp detta i avsnitt 2 och 3 av säsong 5.

På Tångbloggen finns många inlägg om artrikedomen utmed våra svenska kusten och det rika liv av smådjur som får mat och skydd i Östersjöns tångskogar. Vi vill passa på att tacka alla som bidragit med sina observationer och skickat in rapporter till Algforskarsommar. Det finns fortfarande tid att komma in med fler observationer om blåmusslornas färg, vilka smådjur som gömmer sig i en tångruska eller förekommer det höstförökande blåstång vid Din strand.

Tångbloggen vill såklart vara med och fira World Algae Day den 13 oktober. Vi hoppas att alla våra läsare tycker detsamma och firar. Kanske med ett dopp?

För oss är det Algernas Dag – alla dar hela året om!

Lena och Ellen

Read Full Post »

Den 20 augusti var det dags för att göra en tur ner till stranden med Michaela och Emil från Östersjöcentrum. Med oss hade vi en intresserad grupp av åhörare som anmält sig till detta event för att fira att vår fantastiska nationalstadspark fyller 30 år. 

Michaela berättar om Brunnsvikens utlopp vid Ålkistan och vilka stopp vi kommer att göra.

Vandringen startade vid T-banan på universitet, vid den stora stenen där nationalstadsparken och Brunnsviken är tydligt markerad i guld! Michaela gav en första introduktion om inflöden av dagvatten, avrinning från hårdgjorda ytor och den lilla smala Ålkistan där vattenutbytet sker med Värtan och Östersjön. Brunnsviken har ju precis som Östersjön genomgått olika stadier och hade idag varit en sjö om man inte sprängt och öppnat Ålkistan 1863. Hur illa det då var ställt med vattnet i Brunnsviken beskrivs av August Blanch i Hyrkuskens berättelse,  publicerad 1865 ett par år efter att förbindelsen med Värtan öppnats. 

”….Brunnsvikens stillastående. vatten, där vågen är grön som grönsoppa och där fisken simmar död mot dyig strand

Under kommande årtionde ökade befolkningen i Stockholm, men någon rening av vattnet kom inte igång förrän under 1960-talet. Då hade tillståndet blivit allt sämre även i Stockholms skärgård och många mindre sjöar. 

När jag startade mitt doktorandarbete 1970 var Wenner Gren Centret knappt tio år gammalt. Det stod klart 1961 och var då Europas högsta hus med stålstomme och sina 74 våningar. I andra ändan på Brunnsviken, på bilden till höger, syns utloppet av det fortfarande orenade avloppsvattnet från Solna stad. Min uppgift var att följa återhämtningen och förändringen i sammansättningen av växtplankton när tillförseln av fosfor och kväve minskade i samband med att utsläppet stoppades 1969.

Det fanns inte någon bra karta över bottendjup i Brunnsviken, så en av mina första uppgifter var att handloda viken på vintern 1970 -71. Tur nog låg det tjocka isar på vintern i 3-4 månader. Och det blev många borrhål för att producera en karta över bottendjup. Speciellt i djuphålorna var botten jättelös och det tunga lodet sjönk ner i dyn, så ett exakt djup var svårt att bestämma. Det största djupet ligger i norra delen av Brunnsviken och var då ca 14 meter. I nyare studier anges ett djup på 13.7 meter. Det kan bero på flera saker, som att mer organiskt material kan ha samlats på botten under de gångna åren och djupet minskat eller att vattenståndet varierat med några decimeter vid mätningen.

Karta med djupkurvor över Brunnsviken. Mina sju mätstationer finns utmarkerade.
Nummer 2 låg vid det djupaste platsen, där också de flesta mätningarna genomfördes.

Efter de långa vintrarna, när isen lossnade och vattnet blandades om, brukade det lukta som ruttet ägg i hela viken i ett par dagar. Det var svavelväte, som bildas när organiskt material bryts ner utan tillräckligt med syre. Det tog ett par år innan syretillgången blivit så bra att viken inte stank i slutet av mars eller tidigt i april, i samband med islossningen. Idag är det sällan som isen ligger i hela viken och möjligheten att åka skridskor, eller handloda för den delen, blir mer och mer sällsynta.

Min huvuduppgift som doktorand var att undersöka hur växtplanktonsamhället förändrades när allt mindre näring hamnade i viken varje år. Det första som hände var att det kom in fler brackvattensarter eftersom salthalten i ytvattnet ökade från 2 till 3 promille och bottenvattnet under språngskiktet ökade från 3,5 till 4,5 promille. Den ökade salthalten berodde så klart på att avloppsvattnet, som var färskvatten, nu fördes till Käppala reningsverk och inte längre spädde ut Brunnsvikens saltvatten. 

Hittade ett par foton på när jag sitter i den lilla roddbåten med utombordsmotor och fixerar växtplanktonprover. Kan inte rekommendera att pipettera mer eller mindre nyttiga lösningar med munnen i en gungande båt… Men detta var ju på 70-talet. Det blev många, många växtplanktonprover att analysera mellan 1970 -75. Och allt eftersom blev miljön i Brunnsviken bara bättre och bättre.

Att stå nere vid stranden 55 år senare och berätta om hur det såg ut i vattnet då för denna intresserade grupp var jätteroligt! Förbättringarna var tydliga när tillförseln av näring minskade och siktdjupet, som bara var 2 decimeter 1970 på sommaren, ökade till 1-2 meter samtidigt som blomningarna av cyanobakterier minskade. Dels genom mer eller mindre kontinuerlig luftning och syresättning av bottenvattnet under 1975-1981, och av utpumpning av bottenvatten till Värtan under 1982-2002. Under åren 2003-2007 gjordes ett kort uppehåll. Syreförhållanden i bottenvattnet försämrades snabbt och utpumpningen av syrefattigt vatten startades igen. Genom att pumpa ut bottenvatten till Värtan ökar inströmningen av syrerikt ytvatten genom Ålkistan. Lite som konstgjord andning.

Vattenkvalitén blev successivt bättre, men inte helt bra. 2019 gjordes ytterligare en insats då man beslöt att fälla ut fosfor ur vattenmassan med aluminiumsulfat. På så sätt kan man binda fosfor och mikroalger och cyanobakterier kan inte nyttja det till sin tillväxt. Detta har gjort att siktdjupet ökade till ca 3 meter på sommaren, vattnet är ännu klarare. Efter en inventering av bottenvegetationen kan vi nu se att rotade vattenväxter växer ner till ca 4,8 meters djup. Det betyder att idag räcker ljuset till för att arter kan växa över största delen av bottenarealen och påverka syresättningen av botten positivt med sitt rotsystem. Nu återstår bara de djupare hålorna där vattnet ligger stilla under sommaren och nedbrytningen av organiskt material leder till syrebrist. 

En större våtmark anlades nära Bergianska Trädgården för runt 15 år sedan och har resulterat i ett rikt djur- och fågelliv, speciellt under våren och försommaren. Ängsytorna runt våtmarken slås och höet transporteras bort. Också vassen i diket ut till Brunnsviken skördas varje år. I och runt våtmarken har ca 250 arter av kärlväxter hittats. Våtmarken bidrar både till att minska tillförseln av näring till Brunnsviken och till en ökad biologisk mångfald i nationalstadsparken. 

Det är väl värt ett besök på våren när grodynglen simmar i kanten av våtmarken. Men den är fin på hösten också med blomvass och fackelblomster.

Dags att lämna Brunnsviken för denna gång. Det har hänt så många positiva förbättringar i vattenkvalitén! Jag är allra gladast över att större siktdjup gjort att vattenväxter kan etablera sig på stora delar av bottenytan. Och i grunda delar nedanför Wenner Gren Centret växer det rikligt med havsnajas, Najas marina. Den växer säkert också i vassarna runt stränderna på Brunnsviken och är populär mat för gräsänder. Det finns gädda och abborre i viken numera och strömming och havsöring lär vandra in genom Ålkistan. Nu börjar det bli lite höst i luften men vattnet är fortfarande varmt. Kanske hinner jag ta ett dopp i Brunnsviken igen innan sommaren är slut? Då kommer jag såklart se om jag kan hitta några fler arter av vattenväxter.

Read Full Post »

Detta inlägg på Tångbloggen får ses som en teaser. I nästa vecka kommer vi från Östersjöcentrum att göra en tur till Brunnsviken och berätta om hur den precis som Östersjön gått igenom olika stadier, från insjö till öppet hav under årtusendenas gång. Inför denna vandring utmed stränderna var det dags att göra ett eget besök till viken av Östersjön där jag genomförde mina doktorandstudier under 1970-talet. 

Fram till 1969 släpptes Solna stads avloppsvatten orenat ut i Brunnsviken. Min doktoranduppgift var att undersöka hur denna lilla vik av Östersjön återhämtade sig efter att detta hade upphört. Och visst blev det bättre. Till exempel ökade siktdjupet från ynka 2 decimeter till 2 meter. Men mer om detta efter att vi gjort vår tur den 20 augusti.

Visst har jag varit nere vid Brunnsviken ibland under årens gång efter att avhandlingen var klar för 46 år sedan. Men jag har inte direkt kollat på hur algblomningen sett ut, vilka cyanobakterier som ingått i blomningen eller om siktdjupet ökat och vattnet blivit klarare så att rotade vattenväxter kunnat etablerat sig utanför vassarna. Så nu var det hög tid att undersöka läget.

Solen gassade och jag var glad när jag kom fram till en brygga och kunde håva in en ganska kraftig blomning av cyanobakterien Dolichospermum lemmermanni, på svenska kallad rosettvattenblom. Den bildar små, små gröna kulor i vattnet som går att se för blotta ögat. Det är en sötvattensart som tål att växa till och föröka sig i Brunnsvikens bräckta vatten. Det fanns också enstaka raka buntar av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae, i provet. Det är också en cyanobakterie som är vanlig i blomningarna i Stockholms skärgård.

Fotografiet visar klumparna av rosettvattenblom som delvis håller på att gå sönder i småbitar. Både rosettvattenblom och knippvattenblom går att se i ett vattenprov utan förstoring.

På botten skymtade långa plantor av ålnate, Potamogeton perfoliatus, axslinga, Myriophyllum spicatum och i kanten utanför vassen hittade jag både hornsärv, Ceratophyllum demersum och korsandmat, Lemna trisulca, alla arter som hör hemma i näringsrika vatten men som inte förekom i det riktigt grumliga vattnet när jag började mina studier för länge sedan. Dagens överraskning för min del var ett par skott av havsnajas, Najas marina som lossnat från botten och drivit in till stranden. Den växer i bräckt vatten på gyttjig botten skyddade strandvassar och laguner. Med var växer de nu? Någonstans inne i vassen som finns i ett smalt band utmed stora delar av stränderna? 

Efter rundvandringen den 20 augusti kommer vi att berätta mer om utvecklingen i Brunnsviken. Allt från öppnandet av Ålkistan 1863, stoppat utsläpp av orenat avloppsvatten och andra åtgärder som gjorts för att förbättra tillståndet i Brunnsviken.

Read Full Post »

Månadens vykort kommer från svenska västkusten, närmare bestämt från stränderna i närheten av Tjärnö, utanför Strömstad. Det första strandbesöket är på Lindholmen, 4 juli. Uppspolade på stranden låg många stora gamla plantor av sågtång, Fucus serratus efter att det blåst ordentligt veckan innan. När jag tittade närmare satt flera fortfarande fast på stenen som de växt på. Några var så stora att de slitits loss och bara den grova stammen, utan fästplattan hade kommit med. Men när sågtången förökar sig hamnar många befruktade ägg på havstulpanens skrovliga yta. Där bildas groddplantan och sågtången växter till varje år och blir allt större. Till sist kan inte havstulpanen hålla kvar den stora plantan när vågorna rycker och sliter i den. Resultatet blir att de lossnar och driver iland. Och att de suttit på havstulpaner syns om man tittar under fästskivan.

I år är det första gången som jag har sett tydliga bälten utmed flera stränder runt både Saltö och Tjärnö av den introducerade arten sargassotång, Sargassum muticum. Årsskottet hos en sargassotång kan utan vidare bli 1,5 meter långt och ser lite ut som en buske med massor av små flytblåsor. Skotten växer ut från den övervintrande fleråriga delen av den förgrenade plantan som bara blir ca. 1 dm hög. De sitter fast på stenar på mjukbotten från ca 1 m ända ner till 10 m djup i klart vatten. Tidigare sommar har den vuxit utmed kanten på piren där jag brukar bada, lite djupare än sågtången. Nu tycker jag det är ännu mer än vanligt. Men vid stegen finns inga kvar – där rensas de bort av flitiga badare. 

Denna stilla, vackra kväll syns en massa plantor i ytan. Alla pekar utåt eftersom de följer det strömmande vattnet ut genom sundet. När strömmen ändrar riktning kommer sargassotången att följa med åt andra hållet.

Under en promenad på Saltö undrade jag vad det var i vattnet som gav ett märkligt mönster. Kunde det vara ett bälte av stora plantor av sargassotång som bromsade upp vågorna? Ja, det visade sig stämma. När en planta ligger och flyter vid ytan blir det helt lugnt i vattnet runt den. Vilka fler effekter kan de stora buskarna av sargassotång medföra? Dags att hoppa i och ta ett lite annorlunda tångbad. 

En het sommardag var det riktigt uppfiskande att simma runt mellan sargassotången. I skuggan under plantorna var vattnet svalt och skönt. När jag försökte kolla lite inne ibland buskarna blev en strandkrabba ilsken och knep till med sina klor. Den verkade också tycka att det var fint att gömma sig inne i sargassotången.

I mitten av juli blev det en tur till Nordkoster. Där fanns det stora bälten med fjolårets blåmusslor i strandlinjen och det går att hitta bra med musslor även längre in i skärgården. Klarar de att överleva till nästa år kommer vi kanske att kunna festa på musslor. Och varför inte tillsammans med slemtråd, Nemalion multifidum som växter lite högre upp på klipporna. Vi plockade hem lite och åt som tilltugg till stillahavsostron, Magallana gigas. Det smakade också utmärkt.

Det händer mycket i havet under en varm sommar. Ser fram emot ett besök under augusti månad. Hur kommer stränderna att se ut när mycket av årets alger lossnar, kastas upp på land och bildar årets tångvallar? Kanske kan jag hitta någon ny lite ovanlig alg, snäcka eller mussla?

Det finns nu tid till många strandfynd och bad utan brännmaneter innan det är dags att åter byta till Östersjöns stränder.

Read Full Post »

Prenumerera för att fortsätta läsa

Prenumerera för att få tillgång till resten av det här inlägget och annat prenumerantexklusivt innehåll.

Read Full Post »

En fin tångplanta som satt på en liten sten. Enkel att lyfta upp och skaka ur i baljan.

I väntan på de första rapporterna om vad som gömmer sig i blåstången kommer här några bilder från min brygga i Räfsnäs, på Rådmansö i norra Stockholms skärgård. Det är alltid lika spännande att se vad som ramlar ur en tångruska och hur sammansättningen av olika arter ser ut i år jämfört med tidigare somrar.  Nu fanns det bara några få stora tånggråsuggor (Idotea) och ännu färre tångmärlor (Gammarus) i ruskan. Det kan bero på att de små nyfödda tånggråsuggorna och tångmärlorna under den första perioden lever i det grunda, gröna bältet av grönslick (Cladophora glomerata) där det är varmare och finns gott om mat. Först om några veckor är de stora nog för att vandra in i tångbältet. 

Snyggt mönstrade tånggråsuggor i olika färger och en massa snäckor.

Artsammansättningen dominerades istället helt av två snäckarter; båtsnäcka (Theodoxus fluviatilis) och oval dammsnäcka, som nu skall heta Ampullaceana balthica (Linnaeus, 1758) enligt ArtDatabankens Artfakta. Under mina år som jag studerat marina arter hette den länge Lymnea balthica och sen bytte den till Radix balthica. Lagom till att jag lärt mig det nya namnet har den alltså bytt igen. Håhå, jaja!

Båtsnäckan (Theodoxus fluvuatilis) kan ha olika färg och varierande mönster, som dessa två individer visar. En liten mode-show i havet.

Båtsnäckan har också kallats för schackmönstrad snäcka just för att mönstret på skalet liknar ett schackbräde. Båda snäckarter är sötvattensarter som ändå klarar av att leva och föröka sig i brackvatten. Den stora mängden snäckor tyder på att de haft en lyckad förökning förra året och nu hunnit växa till. Vi hoppas få in fler rapporter för att kunna se om det är ett lyckat år för snäckor i Östersjöns blåstångsskogar generellt. Det är också dags att leta efter snäckornas äggsamlingar som de lägger på blåstångens grenar. Blir det många nya små snäckor som överlever kan 2025 verkligen bli ett snäckornas år! 

Om Du hittar olika färgvarianter av båtsnäcka i blåstången, ta gärna ett fotografi och bifoga till rapporten om allt annat som du har hittat i din tångplanta!  

Befinner Du dig på västkusten i sommar finns också möjligheten att delta i ”WinkleWatch” som är ett internationellt medborgarforskningsprojekt som undersöker varför skalen till vivipar strandsnäcka, Littorina saxatilis varierar så mycket i färg.  Du kan bidra till projektet ”WinkleWatch” genom att fotografera snäckor Du hittar och ladda upp bilderna via appen iNaturalist.

Tre färgmorfer, gulbruna, ljusbruna och nästan svarta av Littorina saxatilis, plockade från stenar på en skyddad strand på Tjärnö i juli 2025. Foto: Lena Kautsky.

P.S. En liten utläggning om nya och gamla svenska namn, som Du lätt bara kan hoppa över. Då och då händer det att latinska namn förändras, ofta till följd av genetiska studier.  Under arbetet med den nya Rödlistan, där vi sitter med i Svenska Algkommittén, upptäckte jag att en del svenska namn på just snäckor har ändrats. Nu anges vad som är det officiella, rekommenderade svenska namnet tillsammans med äldre namn som synonymer. 

Så här kommer nu några exempel när det gäller marina snäckor som hör till släktet Littorina

Enligt Artdatabanken är det officiella svenska namnet på Littorina saxatilis inte längre vivipar strandsnäcka utan ruvstrandsnäcka. De andra arterna inom släktet har också bytt namn; de två arterna som tidigare klumpades ihop under namnet trubbig strandsnäcka ska kallas för trubbstrandsnäcka (Littorina obtusata) och stubbstrandsnäcka, (Littorina fabalis). Fint att de fått varsitt eget svenskt namn, men nog känns det som att det gå lätt att snubbla på namnen och fortsätta att förväxla de två arterna. Vi får se hur det går.

Och sist men inte minst har vi den största av arterna Littorina littorea, vanlig strandsnäcka, som fått ge namn till ett av Östersjöns utvecklingsstadier, Littorina havet. Den rekommenderas nu att kallas vid sitt lokala namn ”kubbung”. För min del är det tur att det bara är rekommenderade namn och att de andra svenska namnen blir kvar som synonymer. Det är tillräckligt jobbigt att lära sig de nya latinska namnen. Och allra bäst är att man inte behöver veta vad de heter för att njuta av hur fina de är. 

En fortsatt härlig Algsforskarsommar

önskar Lena och Ellen.

Read Full Post »

Det är riktigt lågt vattenstånd i viken och tångvallen ligger långt uppe på land.

Vattentemperaturen har stigit till 3 0C. I förra inlägget om vårens ankomst berättade jag om strutsallat, Monostroma grevillei en typisk tidig vårart. Nu är det högtryck och lågt vattenstånd.  Det låg intorkade blad av strutsallat uppe på stranden som var lätta att känna igen men jag hittade en art till som hör till vårtecknen i havet. 

 Den ser ut som en liten vackert grön tofs och kan bli uppemot 5 cm hög och kallas mycket lämpligt för liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. Det gäller att vara uppmärksam för om ett par veckor kommer det inte att finnas några spår varken av strutsallat eller liten grönkudde. Det som finns kvar är de encelliga sporofyterna som ligger och väntar till vintern för att gro och växa till det makroskopiska stadiet. Det var spännande att samla vårens andra håvdrag vid min brygga på Räfsnäs, nära Kapellskär. Nu måste blomningen ha kommit igång med kiselalger och dinoflagellater. Efter ett par drag utmed bryggan tömde jag innehållet i en plastflaska. Höll upp den mot ljuset. Det såg ut som en massa små svagt gulaktiga kulor, vattnet var lite grynigt. Vad kunde det vara? In till mikroskopet?  

När jag tittade ner i mikroskopet var det full med kiselalger, av släktet Thalassiosira , de små guldgula platta prickarna, många nauplius-larver med sina spretiga ben och hjuldjur Synchaeta. Kul det händer saker fort i sammansättningen av planktonsamhället när det blir varmare i vattnet.

Synchaeta arter är en typiska på våren och är en viktig föda för små fiskyngel.  Själva lever Synchaeta på att fånga in och äta bakterier och små encelliga plankton.  Att följa utvecklingen i planktonsamhället är jättespännande och det enda som behövs är en planktonhåv och helst ett mikroskop men man kommer ganska långt med en bra lupp också. Eftersom det händer så mycket nu när vattnet blir varmare snabbt får det nog bli ett håvdrag till under april månad.

Read Full Post »

Det är alltid lika roligt att stanna till ute på udden i Riddersholms naturreservat under en promenad. Vad kan det finnas att upptäcka idag? På långt håll syns det gröna stenar som sticker upp ur vattnet. Solen skiner och det är lågvatten. Stannar till och tittar ner mellan stenarna. Vad är det för vita, runda små kulor och är det skal från östersjömusslor också? Ja, visst ligger det många frigolitkulor mellan stenarna och ett musselskal. 

Tänk så mycket det går att hitta på en liten yta bara du står still och tittar en stund. Som det gjorde innan jag fick syn på de torrlagda bladen av strutsallat, Monostroma grevillei. Ett tydligt vårtecken! 

Flera blad av strutsallat och lite trådsklick som sitter på ett grässtrå.

Strutsallat är en riktigt tidig vårart. Den startar när det är mörkt och kallt i vattnet i december och januari. Den växer på små stenar eller som påväxt på gamla strån som sticker upp ur botten.  Den har två olika stadier, sporofyten är encellig medan gametofyten går lätt att hitta med sitt tunna ljusgröna blad.  Det finns inget annat såhär tidigt på våren att förväxla den med.  På stråna sitter det också någon liten fintrådig brunalg som visade sig vara svår att artbestämma.

 Det är antingen trådskick, Pylaiella littoralis, på fotot. De sitter som små bruna tofsar, klara för att starta tillväxten lite senare nu på våren. Nu är de helt överväxta med kiselalger som gör att de ser taggiga ut i förstoringen i mikroskopet. 

Det kommer att hända mycket nu när solljuset är tillbaka och dagarna blir allt längre. Vattnet värms upp och tillväxten startar för fullt. Ett tecken att det redan är full fart var att mycket av strutsallaten redan lossnat och låg och drev inne ibland stenarna. Om ett par veckor kommer den att vara försvunnen och överleva sommaren med sitt encelliga stadium till nästa år.

Fortsätt häng med oss på Tångbloggen under spännande vårveckor. Vi kommer att berätta både vad som händer med vårblomningen i öppet hav och strandfynd.

Read Full Post »

Under åren som gått har vi på Tångbloggen presenterat Månadens alg och Månadens vattenväxt. I år tänkte vi ta en titt på vad som lever i vattnet under olika säsonger. Hur förändras sammansättningen av växt- och djurplankton? När blommar kiselalger, dinoflagellater och cyanobakterier? 

Det finns mycket spännande som lever ute i vattnet och som går att hitta om man drar en planktonhåv utmed bryggan fram och tillbaka i ytvattnet några gånger. För att kunna se de små arterna är det bra att ha tillgång till en lupp eller mikroskop. Men det går att få syn på ganska mycket som simmar runt i vattnet med blotta ögat. 

På väg ner till stranden blommar redan vintergäck och tussilago och på stenarna i strandkanten växer fintrådiga grönalger. Ett tydligt vårtecken. De är arter som klarar av att växa under vintern i ett iskallt vatten, kanske bara +1 0C.  Väl framme vid bryggan visar termometern + 2,1 0C och det ligger inte kvar någon is i viken längre. 

Så här kommer mars månads planktonprov från min brygga vid Räfsnäs, på Rådmansö. Det är alltid spännande att se vad som rör sig i den lilla flaskan där vattenprovet tömts ut. Det som gick att se direkt var enstaka knippvattenblom, (Aphanizomenon flos-aquae). Det är den cyanobakterie som går att hitta året runt och som kan bilda blomningar även sent på hösten och vintern. 

Inte den skarpaste bilden men jag fångade en hoppkräfta (Copepod) med sitt röda öga och till höger en liten naupliuslarv till slut.

När jag tittar i min lupp ser jag några få större hoppkräftor, copepoder. De är lätta att känna igen med sina långa antenner och sitt klarröda öga. Att fotografera en hoppkräfta är knepigt, just som man lyckats ställa in skärpan ”hoppar” den ur bild.  Hoppkräftor är en viktig och vanlig grupp av djurplankton som finns hela året om. De blir några mm långa och olika grupper ingår i näringskedjan eller rättare sagt näringsväven, som de växtplanktonätande calanoida hoppkräftorna och djurplanktonätande cyklopoida hoppkräftorna. Hoppkräftor är i sin tur viktig mat åt många fiskar. Det är just deras ryckiga ”hoppande” som triggar födosäksbeteendet hos bland annat torskens larver.

Det som överraskade mig var myllret av som nykläckta naupliuslarver! Det måste ha hänt helt nyligen. Under hösten och vintern bär många hoppkräftor på två stora äggsäckar. Nu hittade jag inte någon individ som hade kvar sina äggsäckar. Alla äggen hade kläckts till naupliuslarver.

I kommande avsnittet av Algpodden berättar Angela om vilka arter som finns i vårblomningen på västkusten. Hur ser det ut hemma vid din strand?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »