Det är ju ingen hemlighet att vi på Tångbloggen gillar alger. Ju mer desto bättre, säger vi ofta. Men det kan bli för mycket av det goda, och även våra älskade alger kan ställa till med problem för både människan och andra arter. Hur kommer det sig, varför blir det så och vad kan vi göra åt det?
Sargassohavet är uppkallat efter ett släkte av frilevande, flytande tång av släktet Sargassum. Även om det finns många olika typer av alger som lever flytande eller frilevande i haven runt om i världen, är Sargassohavet unikt genom att det hyser arter av Sargassum som är holopelagiska. Detta betyder att algernas hela livscykel sker i flytande form, inte bara att vuxna individer flyter fritt, utan att de också reproducerar sig vegetativt på öppet hav.
Mattorna som bildas av flytande Sargassum-tång bildar ett eget ekosystem med en fantastisk variation av marina arter. Sköldpaddor använder sargassummattor som dagis, där ungarna har både mat och skydd. Sargassum tillhandahåller också viktiga livsmiljöer för räkor, krabbor, fiskar och andra marina arter som har anpassat sig specifikt till just denna flytande alg. Sargassohavet är dessutom en lekplats för den utrotningshotade ålen, såväl som vit svärdfisk, olika hajar och delfiner. Knölvalar vandrar årligen genom Sargassohavet. Kommersiella fiskar, främst tonfisk, och många olika fåglar passerar också genom Sargassohavet och är beroende av det för föda.
Medan alla andra hav i världen åtminstone delvis definieras av landgränser, definieras Sargassohavet endast av havsströmmar. Det är alltså det enda havet på planeten som helt saknar kust. Vill man åka hit (ja det vill man!) får man ta båt. Havet ligger inom den nordatlantiska subtropiska virveln. Golfströmmen utgör Sargassohavets västra gräns, medan havet ytterligare avgränsas i norr av den nordatlantiska strömmen, i öster av den kanariska strömmen och i söder av den nordatlantiska ekvatorialströmmen. Eftersom området helt definieras av gränsströmmar är gränserna dynamiska och korrelerar ungefär med Azorernas högtryckscenter för en viss säsong. havet kan alltså flytta på sig lite beroende på vädret.
Sedan 2011 utförs en övervakning över Sargassumbältet, Sargassohavets flytande algskogar. Forskarna har därför kunnat se att algerna har ökat kraftigt de senaste åren. I juni 2022 uppskattades storleken på Sargassumbältet till 24,2 miljoner ton! Det är ungefär fyra gånger vikten av den stora pyramiden i Giza. Detta har gett oss löpsedlar om ”Det krypande hotet från Atlantens Sargassumbälte” och många uppgivna hotellägare och andra inom turismbranchen som ser stränderna täckas av tonvis med uppspolade alger. Det blir inte bättre av att dessa mattor, som kan bli flera meter höga tångvallar på stränderna, ofta driver in under stilla, soliga dagar mitt under turistsäsongen. Doften av ruttnande tång är inte något som lockar turister, och ingen vill bada i den stinkande bruna sörjan som bildas i vattnet.
Självklart påverkas också växt- och djurlivet på grunda bottnar när så stora mängder alger kommer in. Sköldpaddornas barn, som gynnades av algerna när de flöt ute i havet, får istället problem när algerna ligger på stranden. De tjocka mattorna hindrar nyckläckta sköldpaddor från att nå vattnet. Andra djur får också problem när de täcks av tjocka mattor av alger som tar allt syre när de börjar ruttna. Så visst är de ett problem, inte bara för oss människor.
Hur blev dessa alger plötsligt ett problem? Sargassumens förökning och tillväxt fluktuerar med årstiderna. Den växer mest på sommaren när havet är lugnt och stilla, innan höstens stormar bryter upp algmattorna och sprider dem utanför Sargassohavet. Men det går tydligt att se från övervakningsdata att algerna växer snabbare och mattorna har ökat markant i storlek de senaste åren. Detta är kopplat till klimatkrisen. Ökade havstemperaturer har påverkat bland annat uppvällning av djuphavsvatten och förändringar av havsströmmar. Det har gjort att barriären som hållt Sargassumbältet på plats i Sargassohavet bitvis försvagats och nu släpper ut fler alger än tidigare. När algerna väl kommit ut från Sargassohavet har de drivit in mot kusterna på bägge sidor Atlanten. Detta är i sig inget onaturligt. Men när den ökande mängden alger driver in mot kusten har de har träffat på vattenmassor med höga halter av näringsämnen. De onaturligt höga halterna av dessa ämnen, främst kväve och fosfor, har orsakats av mänsklig aktivitet såsom avloppsvatten och odling på land. Och dessa utsläpp har också ökat de senaste åren, i takt med att mer skog skövlas för odling. När regn faller på land utan stora träd som bromsar upp vattnet, sköljer det ut jord och åkerns gödsel ner i vattendragen. Dessa mynnar till slut ut i de stora floderna som rinner ut på Atlantkusterna i Nord- och Sydamerika och Afrika. Det blir stora plymer med näringsrikt vatten som flyter ut ovanpå havsvattnet, precis där Sargassumen ligger och flyter.
Skogsskövling och ett varmare klimat har även lett till att öknarna breder ut sig i Afrika. När sand från Sahara blåser ut över havet för den med sig järn och andra viktiga mineraler som hjälper algerna att växa till i rask takt. Ute i oceanerna tas dessa spårämnen upp, så tillgången på bland annat järn begränsar tillväxten hos alger. I vissa länder där man odlar mycket alger har man behövt gödsla vattnet med järn för att algerna ska växa, så mycket har man odlat. Men när Sargassumen nu får massor med kväve och fosfor, och dessutom det annars begränsande järnet, så blir det en nästan explosionsartad tillväxt. Och konsekvenser av denna.
Hur ska detta problem lösas? Det finns flera förslag, med allt från tillverkning av tångbaserade tegelstenar till biobränsle till kompost. Ett förslag är att sänka stora delar av biomassan ner i djuphavet, för att på så sätt ”låsa” in kolet som algerna binder och lagra det, som ett sätt att minska koldioxiden i atmosfären. Som biolog är jag mycket tveksam till denna lösning av följande anledningar:
- Djuphaven är sämre utforskade än planeten Mars. Men vi vet att där finns liv och vi vet att det är en miljö som är stabil och som har utvecklats under årtusenden. Att plötsligt dumpa flera tusen ton alger ner i djuphavet utan att veta vad vi påverkar, eller ens hur, är minst sagt idiotiskt. Har människan verkligen rätt att förstöra hela miljöer för andra livsformer på jorden för att slippa ta konsekvenserna avett problem de själva orsakat?
- Hur skulle tången brytas ner i djuphavet? Nedbrytning behöver syre, annars bildas svavelväte. Det vet vi väl från Östersjöns döda djupbottnar, där allt djurliv sedan länge lämnat den svarta, stinkande sörjan som tar allt syre för att bryta ner dött material. Även om det är kalla temperaturer så betyder det bara att det tar längre tid att bryta ner. Men kommer syret att räcka?
- Jordens hav hänger ihop. Vattnet syresätts vid polerna, där det piskas in syre och kyls ned. Det syrerika, kalla vattnet blir tungt och sjunker till botten. Längs havens bottnar går strömmar av detta syrerika vatten, och vid vissa kontinenter pressas det upp, som vid Chilenska kusten. Då blir det gynnsamt för många djur och skapar ett rikt fiskevatten. Men om vattnet som väller upp från djupet istället är syrefattigt, för att syret gick åt till att bryta ner alger? Vad händer då med det viktiga kustfisket?
Nej, jag tror inte på att sänka algerna i djuphavet för att städa undan symptomen på ett av människan orsakat problem. Lägg hellre pengarna på att lösa orsaken till problemet. Kan vi arbeta mer med att hindra jordbruket från att läcka ut näring till vattendragen och se till att avskogade områden återplanteras med träd som ger mat över generationer istället för att fällas till virke efter tio år, så får flytande algmattor inte extra näring och växer inte till enorma proportioner. Och livet i djuphavet slipper drabbas ytterligare av något som vi på land har orsakat.
Tångbloggen 