Påsken är här, och Svenska Algcellskapet hade otrolig tur med vädret när vi genomförde vår första aktivitet: Snorkling på Släggö i Lysekil på långfredagen, numera tångfredagen. Sol, blå himmel och hela 10 grader i vattnet gjorde det till en mycket trevlig dag.
Vilken sikt! Eftersom det inte har regnat på ett tag var sikten kalasbra och vi kunde lätt se ner till botten på 5 meter. Några dykare som var i samtidigt berättade senare att de sett bojstenen på 20 meter från ytan. Påsken brukar vara en bra helg för dykning, men detta var verkligen över förväntan.
Det var fint att se våren komma igång även under ytan, med fina exemplar av bland annat rödalgen ribbeblad (Delesseria sanguinea) och grönalgen Ulva fenestrata, som är någon form av havssallat med tydliga hål (fönster) i bålen.
Delesseria sanguineaFina receptakler på knöltång
När kylan började kännas i fingrar och tår, traskade vi upp och värmde oss i DiveTeams sköljkar och fick kaffe av Daniel inne på dykcentret. Vilken avslutning på en härlig simtur! Tack DiveTeam!
Emily Stragapede, Ellen Schagerström, Angela Wulff, Smilla Wulff och Hanna Sallén Lennerthson firade tångfredagen på traditionsenligt vis.
Nu ska jag sätta mig med luppen och försöka klura ut vad den fintrådiga rödalgen jag samlade in är för något. Jag glömmer visst bort dem varje år, konstigt nog. Fram med herbariet och algnyckeln.
Simma lugnt och ha en fin påsk önskar Tångbloggen och Svenska Algcellskapet!
Vill du bli medlem i Svenska Algcellskapet? Skicka ett mail till algcellskapet@gmail.com så sätter vi upp ditt namn och din epost på vår medlemslista.
Juli månads alg är grovslemming, Mesogloia vermiculata, en brunalg. Namnet avslöjar hur den ser ut – ganska grovt förgrenad med olika tjocka grenar. Den har en tydlig huvudgren med förgrenade sidogrenar. Det latinska namnet vermiculata betyder mask och det passar också utseendet på grenarna.
Grovslemming, med lite påväxt av en Sphacelaria sp en annan brunalg. Fotot från Tjärnö sommaren 2021.
Algen blir ca 30 cm hög. Konsistensen är geléaktig och lite slemmig. Grenarna är mycket oregelbundna och olika tjocka.
Grovslemming är uppbyggd av centrala större celler och trådarna är sammanhållna i en geléaktig struktur som gör att de glider ifrån varandra vid ett lätt tryck. Från de yttersta cellerna som är runda växer det ut en eller flera assimilationstrådar.
Närbild på en topp av en gren (skottspets) med centrala celler som det växer ut en massa assimilationstrådar från. Foto från Danmarks Havsalger.
De sitter ganska tätt och är lite krumma. Det är dessa trådar som täcker algens yta och gör att den ser brun ut. För att se strukturen behövs ett mikroskop annars uppfattar man algen som en förgrenad alg med slät yta.
Uppslaget med grovslemming, Mesogloiavermiculata från den utmärkta algfloran – Danmarks Havsalger.
Den växer på sten och som påväxt på andra alger som t.ex. tång och större rödalger. Grovslemming är vanlig på ganska grunt vatten. Den förekommer med sina enrummiga sporangier i juni – oktober enligt Danmarks Havalger del 2. Så nu känns det som det är en bra tid att gå ut och leta efter grovslemming utmed stränderna på västkusten. När jag tittade på Artportalen finns inte speciellt många rapporter om förekomst utmed kusten och hur långt söderut som den förekommer. Enligt Artfakta-kartan, är den sydligaste förekomsten på Stora Amundö, Billdal strax söder om Göteborg.
Så ut och kolla efter grovslemming och andra arter och rapportera det du hittar till Artportalen. Speciellt förekomst av grovslemming från Onsala och vidare söderut.
Mesogloia vermiculata på 3 merers djup vid Släggö, Lysekil.
Illustration av Alaria fistulosa. [från Postels & Ruprecht: Fig. 20: pl. XVI]
Månadens alg 2023 avslutar vi i stor stil med Eualaria fistulosa (Postels och Ruprecht 1840) som med all rätt kallas för Dragon kelp. I litteraturen förekommer den också under namnet Druehlia fistulosa. Själv lärde jag mig att den hette som Alaria fistulosa. För att få mer information om arten är det bättre att söka på det gamla namnet. Det finns flera arter av Alaria, t.ex. den mycket mindre arten Alaria esculenta, havskål, som är vanligt förekommande utmed den norska kusten och bara blir ca 4 meter lång. Men bara en art som hör till släktet Eualaria.
Bålen hos Eualaria fistulosa är brun och fäster mot botten med många förgrenade rotliknande hapterer. Bladdelen kan bli ca 1 meter bred och har en luftfylld ca 2-3 cm bred mittnerv. Eualaria fistulosa är en av de största algerna som finns och kan bli upp till 25 m långt. De många luftfyllda kamrarna i mittnerven får det långa bladet att flyta på ytan i vågorna. De reproduktiva sporofyllen växer ut från den övre delen av den ca 25 cm långa stjälken. Genom att de reproduktiva delarna sitter nära botten ser det ut som en liten krans av små bladformiga sporofyll. Det gör nyrekryteringen av nya individer effektiv hos denna ettåriga, mycket snabbväxande art.
Sporofyllen sitter tätt runt basen på en dragon kelp, och döljer helt kelpens hapterer som fäster på en sten täckt med skopformiga rödalger.
Eualaria fistulosa som hör till familjen Alariaceae och ordningen Laminariales har samma typ av livscykel som andra arter i Laminariales t.ex. Laminaria digitata, fingertare och Saccharina latissima, skräppetare. På sporofyllet bildas sori, där sporerna produceras efter meios i unilokulära sporangier. Hälften av sporerna bildar hangametofyter och hälften hongametofyter. Båda består endast av några få mikroskopiska trådar som fäster sig mot botten. I hangametofyten bildas spermier som sedan simmar ut i vattnet och befruktar ägget i oogonet i hongametofyten. Det befruktade ägget, utvecklas till unga sporofyter. Livscykeln är sluten. För mer detaljer kring livscykler hos kelp kan du lyssna på AlgPoddens avsnitt om jättekelp.
Eualaria fistulosa förekommer i tidvattenslinjen och grunt sublittoralt. Den har en nordlig utbredning utmed kusten i Japan, Ryssland och bort södra sydöstra Alaska. Det skall gå att äta den rå, men det är säkert godast att koka delar av bladet och äta som spenat till någon god fisk. Det är däremot inte så lätt att få tag på, varken färsk eller torkad. Men vid en resa till Glacier Bay i Alaska lyckades Ellen i alla fall kryssa den. Det var dock i ett naturreservat där det inte var tillåtet att samla in alger, men det gjorde inget.
Förföriskt vajande Dragon kelp i Alaska. Notera den tydliga, luftfyllda mittnerven som håller bålen flytande i vattnet.
Så stället för lite god kelp, vill vi på Tångbloggen bjuda våra läsare på fyra Alg-AdventTures för att räkna ner veckorna fram till midvinter. Det blir några historiska äventyrsresor, där vi kommer att berätta mer om de tidiga algexpeditionerna till Norra Stilla Havet, Kamchatka-halvön, Alaska och Berings hav. På Vega, där Nordenskiöld var kapten, deltog bland andra vår svenske naturalist och algolog F.R. Kjellman på flera expeditioner. Vad samlade han in för material? Kryp ner under filten i soffan med en kopp varmt och ta på äventyrshatten. Vi hoppas att Du vill följa med oss på dessa Alg-AdventTures!
Visst är det härligt att arbeta i strålande sol under klarblå himmel, men idag var det ganska skönt med en ljusgrå mulen himmel under hela dagen.
Expedition Alg- 2023 är i Lysekil för att samla in makroalger till Naturhistoriska Riksmuseet. Under gårdagen samlades ett stort antal arter in, artbestämdes, monterades och pressades. Idag gav vi oss åter ut runt Släggö för att komplettera med några ytterligare arter. Vi passade även på att ta en promenad bort till närbelägna Pinnevik för att samla in de arter som föredrar en mer skyddad miljö.
Lena visar hur blåstången tillväxer med nya grenar och flytblåsor.
Idag var det lättare, eftersom vi nu kunde göra en lista över vad som behövdes. Det är enklare att fokuserat leta efter tio-tolv arter än startläget ”samla allt”. Med lite fokuserat simmande och en gnutta lokalkännedom lyckades jag få tag på samtliga arter jag hade på min lista. Det är praktiskt att ha en liten böjd skrivtavla som går att fästa runt handleden, så den går att ha med under snorklingen.
Återigen var det en fin förmiddag i havet, följt av sortering hemma i köket. Det tar mer än fem gånger så lång tid att gå igenom det man samlat och få i press. Men vi har så roligt att tiden ändå går snabbt.
Lunch eller arbete? Visst ser det läckert ut med en bricka full av alger.
Efter dagens insamling kan vi räkna in 45 arter, och någon eller några få tillkommer imorgon när vi tar den sista påsen i kylen som vi inte mäktade med idag. Vi är mycket nöjda! Trots värmen så ÄR det ju ganska tidigt på säsongen, så flera arter som i augustia är stora och lätta att hitta har ännu inte vuxit mer än bara några centimetrar. Lite underligt är att vi inte hittat två-tre arter som varit mycket vanliga för några år sedan. Det är ju i havet precis som på land, att det varierar mellan åren. Men ändå….det känns lite underligt. Imorgon ska vi flytta lite på oss till en annan plats. Kanske är det bättre förutsättningar där för de arter vi saknar.
Rödalgen Plumaria plumosa är en riktigt tjusig art.
Så till slut var det dags att lägga in dagens skörd i våra växtpressar och städa av köksbordet. Det blev en hel del, eftersom vi gör tre ark per art. Tur att jag har tagit hit min morfars fars dokumentpress i gjutjärn, som en gång stod på Motala Verkstad. Den pressar ihop även den mest svampiga av alger utan problem. Bra, för imorgon hoppas vi såklart på ytterligare fynd.
Månadens alg för juni har ett namn som beskriver utseendet på arten väl. Neptune´s necklace på engelska, Neptuns halsband, och på latin Hormosira banksii. Den kallas också för Neptune’s pearls, Sea grapes eller Bubbleweed, samtliga bra och uttrycksfulla, beskrivande namn. Neptune´s necklace är en brunalg och hör till de stora tångarterna, inom ordningen Fucales.
En underbar bild som visar Neptun’s necklace vid högvatten. Bilden är från Ecotox Services Australia http://www.ecotox.com.au
För att hitta den måste vi ge oss ut på en lång resa. Vi får åka ända till sydöstra Australien, inklusive Tasmanien, Lord Howe Island och Norfolk Island eller till Nya Zealand. Hormosira banksii är en flerårig art som lever i tidvattenzonen. Eftersom den tål uttorkning mycket bra kan den konkurrera ut andra brunalger. Den växer också väldigt tätt, i täta buketter, vilket tillsammans med det slem som den producerar minskar risken att torka ut ytterligare. Den kan förekomma rikligt i stora grupper och bildar då ett eget habitat där den konkurrerar ut andra algarter som inte tål uttorkning lika bra.
Neptune´s necklace är uppbyggd av strängar av olivbruna, sfäriska, gasfyllda, pneumatocyster, eller pärlor, som blir mindre ju närmare fästskivan de sitter. Raden av pärlor flyter bra vilket gör att algen står upp i vattnet och rör sig fram och tillbaka i vågorna. Hos de arter av alger som flyter med gasfyllda blåsor kan fertila plantor driva långt. Neputune´s necklace en är samkönad art vilket gör att den lätt kan sprida sig till e ny lokal och etablera sig. Konceptaklerna, där ägg och spermiesamlingar sitter, syns som små gropar på ytan av pärlorna. Hormosira banksii producerar ägg under hela året. Den har sin maximala förökning när vattentemperaturen är cirka 14 °C, vilket sker i juli–oktober i norra Nya Zeeland. Vid högvatten släpps ägg och spermier ut direkt i vattnet när det är en högvattensperiod. Äggen sjunker till botten och efter befruktning fäster de sig på botten. Alla individer släpper samtidigt vilket ökar chansen till en lyckad befruktning och nya groddplantor. Känns bekant tycker vi Fucus-fantaster.
Vid lågvatten ligger ”pärlorna” i stora högar på stranden. Det går att se konceptaklerna, som prickar, på ytan. Foto: Jon Sullivan, iNaturalist.org
Arten kan också föröka sig asexuellt från bitar av fragment som lossnat och sedan kan sätta sig fast igen. Hormosira banksii har en obligat epifyt, Notheia anomala, dvs en art som bara förekommer på Hormosira banksii.Notheia anomala är också en brunalg som är rikt förgrenad och kan bli circka 12 cm hög.
Hormosira banksii är näringsrik och äts av sjöborrar, många olika små kräftdjur och vissa unga fiskar. Unga kräftdjur och blötdjur får även skydd under plantorna från rovdjur och klarar sig bättre mot uttorkning om de gömt sig under algen när det är lågvatten.
Som avslutning en liten kuriosa-berättelse. Tasmanska skolbarn skall ha fått rekommenderat att äta en ”pärla av Neptune´s necklace” om dagen för att hålla struman borta. Orsaken är att denna brunalg som många andra arter innehåller höga halter jod.
Det här är en alg som vi båda har högt upp på önskelistan att se. Det är fint att kunna använda Internet för att se så många härliga bilder på alger, och upptäcka nya, spännande arter.
Denna månad går resan till Medelhavet och en promenad utmed en strand i Israel. Där, utmed en sandig strand, kan man hitta månadens alg växande på små stenar. Arten är inte så noggrann om det är en stenig eller mer sandig strand, så länge där är en massa vattenrörelser med varierande salthalt och pH. Den tål dessutom höga temperaturer och uttorkning, vilket händer när det är ebb.
Månadens alg är en ganska liten, trattformig brunalg som heter Padina pavonia. Den saknar svenskt namn eftersom den inte förekommer i våra vatten. Unga individer har en platt, bladliknande bål som när den blir äldre blir mer trattformig. Bålen har ett mönster med tätt sittande vita koncentriska ringar som innehåller kalk. Padina pavonica hör till familjen Dichtyophyceae, och förekommer över hela världen med främst i Medelhavet och utmed Atlantkusten. Det har beskrivits 72 arter av släktet Padina, som accepterats taxonomiskt, men de liknar varandra mycket så det är svårt att veta hur många det egentligen finns. Det går ju idag att identifiera genetiska skillnader – men hur är det med ekologiska skillnader?
Livscykeln hos Padina pavonica är ”haplodiplontisk isomorf”, vilket betyder att det finns sexuellt förökande han- och honindivider, de är gametofyter som producerar könsceller. Dessa ger upphov till sporproducerande asexuella stadier, tetrasporofyter. De ser likadana ut, men sporofyter är mycket vanligare att hitta än fertila gametofyter. Sporofyternas sporangier, den sporbildande vävnaden, är sammansatta i koncentriska mörka sori som täcks av ett tunt membran som öppnas så att sporerna kan släppas ut. Könsceller sitter på utsidan av bålen, den dorsala sidan, vanligtvis i områden som inte är förkalkade. Detta bidrar till det randiga utseendet hos algen,
Padina pavonia anses vara en flerårig art, men de små trattarna som är fästa mot underlaget med rhizoider lossnar varje vinter för att sedan växa ut igen på våren. Det som finns kvar av algen under vintern är endast rhizoiderna, små unga sporofyter som inte vuxit sig stora än och fintrådiga små delar av bålen. Svårt att avgöra vad som är kvar av förra årets individ!
En annan sak som gör Padina-arterna unika är att de, tillsammans med Newhousia imbricata som beskrevs från Hawaii 2004, är de enda förkalkade brunalgerna som förekommer idag. Bålen innehåller CaCO3 som fälls ut i form av nålformade aragonitkristaller utanför cellerna, dvs extracellulärt. Detta sker främst på insidan, den ventrala ytan av bålen. Med tiden ändras formen på dessa kristaller så att aragoniten blir mer knölig.
Padina pavonica har nyttjats på en mängd olika sätt, både inom miljö och medicinskt. Några exempel på användningsområden är som råvara för produktion av biodiesel, vid biosorption av tungmetaller och som en bioindikator för föroreningar. Inom medicin används Padina som ett läkemedel mot cancer, ett antibakteriellt medel och som bioinsekticid.
En spännande alg med många användningsområden som är värd att hålla utkik efter nästa gång du befinner dig i Medelhavet eller vid Atlantkusten söderut.
Havskål, Alaria esculenta är en av de absolut godaste av de större fleråriga brunalgerna. Andra namn för den är butare eller bevingad kelp. Det har den fått för att den har ett fint blad på båda sidor om mittnerven. Tyvärr växer den inte i våra vatten. Så det måste bli en tur till Norge till våren och plocka några blad. Vill man ta en lite längre tur så varför inte till Island, Grönland, Nordamerika eller till den Skotska kusten? Ett råd är att kolla upp tidvattnet så att det blir lättare att plocka havskål eftersom de växer på vågexponerade klippstränder nära eller strax under gränsen för lågvatten. Med rätt timing kan du kanske klara dig med sandaler och shorts för att plocka den. Men vi badglada tycker såklart bäst om när vi får plumsa i med mask och snorkel på tångjakt! Varför inte önska dig en tångplockarpåse i julklapp?
Idag togs beslut om att sätta upp 22 nya invasiva arter på listan för invsiva arter inom EU. Enligt Maria Widemo, enhetschef på Naturvårdsverket, är bättre att arbeta förebyggande. Med detta menas att se till att arterna inte tar sig hit och att eventuella problem kan förhindras innan de blir problem, som ofta blir dyra att lösa. Det finns flera arter av landlevande växter, som här på bilden syrenslide och japansk träddödare, som vi har i våra trädgårdar och som nu finns med på listan. I och med detta kan vi komma att sätta in åtgärder för att förhindra att dessa sprids i Sverige.
Från MorgonTV i SVT där Maria Widebom berättar om EU-förteckningen över invasiva arter.
Av dessa arter är det 10 stycken som lever i vattnet. En är en marin brunalgsart, asiatisk klynnebändel, Rugulopteryx okamurae, som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Det finns inte mycket uppgifter att hitta på Havs- och vattenmyndighetens hemsida om arten. Inte heller på Artportalen. Det beror på att den inte finns i Sverige…ännu. Så för den som är intresserad av att få veta mer om denna art, som har invaderat och skapat stora problem i bland annat Medelhavet, finns självklart ett inlägg här på Tångbloggen om dess förekomst och spridning. Den liknar arten klynnebändel, Dictyota dichotoma, en sällsynt art som förekommer på svenska västkusten, och det var många år sedan jag såg den senast.
I rapporten presenteras 15 års miljöarbete om att förbättra tillståndet i Östersjön.
Igår hade jag förmånen att få delta vid utdelningen av ”The Björn Carlsson Baltic Sea Price, på Skansens Östersjöhus. Priset utdelades för första gången och gick till professor Maren Voss, från Leibniz-institutet för Östersjöforskning i Warnemünde, Tyskland. Hon tilldelades priset för sin banbrytande forskning om betydelsen av kväve och hur det omsätts i Östersjöns ekosystem. Hennes forskning visar behovet av att minska tillförseln av kväve, inte enbart fosfor, för att minska den negativa påverkan av hög tillförsel av näring till detta inneslutna hav, där vattenutbytet tar lång tid. Vi satt på mattan med motiv av Östersjön och dess avrinningsområde. På stolarna låg en rapport om alla de forskningsprojekt som fått stöd från Björn Carlssons stiftelse ”Baltic Sea 2020”. Under 15 års tid har stiftelsen stött ett stort antal forskningsprojekt och informationsprojekt.
Ett stort projekt var byggandet av Östersjöns hus på Skansen, som stod färdigt med akvarier, utställningar och laboratorium för skolklasser 2019. I rapporten presenteras också vår manual om metoder att återetablera blåstång i områden där den minskat eller försvunnit.
Vill du skaffa dig ett exemplar av handboken finns den på nätet.
Passade på att ta en rundtur i akvariehallen under besöket. Där fanns stora rep med blåmusslor som måste komma från en odling i västerhavet och ett jättevackert stort runt akvarium där öronmaneter svävade runt. När jag tittade närmare såg de inte riktigt ut som vår vanliga öronmanet, Aureliaaurita i Östersjön. Det visade sig vara ”moon jellyfish”, Aurelialabiata en art som är mer lättodlad och blir lite större än öronmaneten. Den förekommer i nordöstra Stilla havet, från Kaliforniens norra kust, upp till Kanada och Alaska.
Sedan föll mina ögon på det jättefina tångakvariet med fina tångruskor och lite småfisk. När jag kom närmare såg jag att det låg en tångplanta nära glasfönstret som släppt ut högar med spermiesamlingar. De verkade ligga kvar på förökningstoppen utan att ramla av, kanske beroende på att vattenrörelsen i akvariet är mycket begränsad.
Ett färgrikt tångakvarium. Några grenar täckta med brunalgen trådslick och rödalgen ullsläke.På många av förökningstopparna ligger gul-orange högar med spermiesamlingar.
Utsläppet hade antagligen skett vid nymånen några dagar tidigare när de nyligen insamlade plantorna lagts i akvariet. Undrar hur länge de kommer att ligga kvar - när inte vattenomsättningen får dem att spridas i vattnet?
Imorgon lördag från klockan 06:10 i Naturmorgon i P1 kommer Tångbloggen berätta om vårtecken i havet. Jag har sällskap av de roliga forskarna Elinor Andrén och Helena Höglander och Naturmorgons algintresserade fältreporter Karin Gyllenklev, som slipper bada den här morgonen.
Tillsammans kikar vi på stora och små vårtecken som vi tycker är mer spännande än tussilago. Det kan bli ett riktigt alg-rikt samtal. Mycket prat om kiselalger utlovas! Jag kommer samla in några typiska vår-arter till mitt herbarium, och självklart måste jag klämma lite på blåstångens fortplantningstoppar för att se hur långt de har kommit. Häng med!
När blåstångsbältet är luddigt av brunt bös, då är det vår! På nära håll ser vi att böset är den fintrådiga brunalgen Pylaiella littoralis, trådslick. Oj vad den fotosyntetiserar!
Tångbloggen 