Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘knivmussla’

Stränderna i Danmark gömmer sig ofta bakom en sanddyn. Gör att man blir extra nyfiken på hur det kan se ut på andra sidan. På dynen vid Fredrikshamn växte strandråg (Leymus arenarius) och havtorn (Hippophaë rhamnoides).

Det finns något som drar mig till stränder för att där strosa runt och leta efter vad som drivit iland. Strandfynd kan berätta en massa om vad som finns på bottnarna utanför. Ligger det en massa skal på stranden som är från musslor som lever nedgrävda i sedimentet, så finns det stora arealer av grunda sandiga bottnar utanför. Är det istället stora tångvallar med alger, blåmusslor och kanske några strandkrabbor, då finns det stenar och klippor i viken utanför. Vad man hittar utmed stranden kan också variera utmed en lång sandig strand. Det kanske samlas mer ålgräs i ena ändan och mer tång i den andra delen, beroende på hur olika material driver iland. Också årstiden påverkar vilka fynd som ligger och väntar på oss i början av hösten.

I början av oktober fick jag möjligheten att resa runt i Danmark under en vecka tillsammans med min dotter. Färdmedlen var färja, tåg, lokala bussar och apostlahästarna. Vi hade planerat resan men när stormen Amy drog in över Danmark natten mellan den 5 och 6 oktober fick planen ändras lite. Mer om detta senare.

Rundturen startade i Fredrikshamn, Kattegatt och fortsatte till Thyborön på Nordsjökusten och vidare ner till Vadehavet . Den första delen av reseberättelsen kommer att handla om några av dessa stränder och vad vi samlade in. Under den andra delen gick resan vidare till Sönderborg som ligger nära gränsen mot Tyskland och Kiel bukten, vidare med färja till Söby på ön Aerö och sen med ytterligare en färja och buss till Nyborg, vid Stora bält. Resan avslutades i Helsingör med ett besök på stranden vid Drottningmölle. 

Den första stranden vi besökte var Palmestranden nära Fredrikshamn. Precis som många andra stränder i Danmark ligger den gömd bakom en sanddyn viket gör att man blir extra nyfiken på vad man kommer att hitta. Det som gett stranden sitt namn, palmer, fanns inte kvar eftersom sommarsäsongen var över och stranden var helt tom. Varken palmer, solstolar eller parasoller som stranden ser ut på de reklambilder jag sett på nätet. Men det gjorde inget alls. Istället var det inget som störde vyn av en imponerade hög, gulvit skalbank. Har inte sett något liknande tidigare. Det måste tagit många, många år att bygga upp denna skalgrusbank även om området utanför nog kan producera många musslor.

Palmstranden var tom men det syntes mycket spår av människor som promenerat utmed vattnet.

I denna del av stranden är vallen byggd av mussel- och snäckskal. En bit ut i vattenbrynet ligger skal av ett stort antal musslor och snäckor, bl.a. knivmussla (Ensis leei), hjärtmussla, (Cerastoderma edule), östersjömussla, (Macoma baltica), nätsnäckor (Tritia reticulata) och pelikanfotsnäcka (Aporrhais pespelicani).

För att minska stranderosionen finns det med jämna mellanrum större eller mindre stenpirar utmed stranden. Detta ger förutsättningar för alger, mussel- och snäckarter, som blåmusslor och strandsnäckor, som behöver ett fast substrat att leva på. Däremot fanns det ingen större tångvall eller ansamlingar av stora brunalger på stranden. Vanliga arter vid piren var karragenalg, Chondus crispus, vårtig rödalg, Mastocarpus stellatus och havssallat, Ulva fenestrata.

Dagen efter fortsatte resan till Struer, där vi övernattade. Dagen därpå reste vi ut till stränderna vid Thyborön.  Där gick vågorna höga redan innan stormen slagit till.

Här ligger stränderna helt öppna mot Nordsjön, och vågorna som kom in var kraftiga och vattnet skvätte högt vid piren. Närmast vattnet låg ett brett bälte med mindre stenar. Det mesta var flinta i många olika färger, från gråa, svarta, bruna till nästan vita. Danmark blev känt för sina stora tillgångar på flinta redan under stenåldern. Eftersom flinta var sällsynt i Sverige och Norge blev det en viktig exportvara för att tillverka pilspetsar, skrapor och yxor. Från 1600-talet och framåt användas flinta för att tända krut i flintlåsgevär och pistoler. En liten geologi-historia utvikning.

Längst bort från den stora konstgjorda piren låg det stora torra buntar med ålgräs (Zostera marina).  Det ska ha använts som isolering i hus förr i tiden. Lite närmare piren och en bit högre upp på stranden hade det istället samlats buntar med fingertare, (Laminaria digitata).  Det gillar vi!

Andra strandfynd var ganska många ryggskjöldar av strandkrabbor, mer fingertare och någon alg som var helt överväxt av taggig tångbark (Electra pilosa) och ganska många blekta plantor av karragenalg (Chondrus crispus).  

Det fanns såklart ingen blåstång på den öppna stranden. Där var vågornas kraft alldeles för stor för att de skulle kunna hålla sig fast. Utan vi hittade den istället på en skyddad del bakom piren, där det växte fina ruskor på stenar nära ytan. Det blev lite klättring (av min hjälpsamma dotter) för att samla in några plantor att pressa. Får bli ett eget inlägg senare i år om hur olika blåstångsplantorna såg ut på stränderna som vi besökte under resan.

Vårt tredje stopp var Ribe, Danmarks äldsta stad som ligger vid en liten å som rinner ut i Vadehavet. Efter en fika i det gamla packhuset som nu är omgjort till ett populärt café tog vi bussen ut till Vadehavscentret och stranden. Vi var de enda två passagerarna. Turistsäsongen är helt klart över och att väderprognosen utlovade en storm till kvällen och högt vattenstånd, kanske upp till 2,5 -3 meter över medelvattenstånd, kan ju ha spelat in. 

Vattnet hade redan hunnit stiga och det blåste ordentligt när vi kom fram till stranden. Det gick inte att gå ut på botten, möjligen vada en liten bit ut i vattnet. I gräset uppe på land växte några lite rödaktiga glasörtsplantor (Salicornia europaea), tillsammans med ilandspolad, vissen havssallat, som delvis tappat sin gröna färg, lite blåstång med förökningstoppar och skal av strandkrabba (Carcinus maenas). 

Tyvärr kunde vi inte göra någon längre tur ut på Vadehavet eller stanna och följa hur högt vattnet steg. På Vadehavscentret fanns information om de största stormfloderna, bland annat Julstormfloden 1717 och Backafloden 1872 som mätte 3.5 meter över normalt vattenstånd. Under stormen Babet i november 2023 steg vattenståndet över 2 meter och orsakade stor förödelse på många platser. För oss blev det att ta bussen tillbaka till Ribe, fortfarande som de enda passagerarna. Där vi åt en god middag på kvällen och sov gott, även om vi kunde höra regnet piska mot taket och fönstren när stormen Amy passerade under natten.  

Fortsättningen följer. I ”Resan till danska stränder Del 2” åker vi över till östra sidan av Danmark och besöker stränder vid Lilla och Stora Bält och Öresund.

Hoppas du vill följa med! Lena

Read Full Post »

Det är härligt att komma till västkusten även om det varit ganska blåsigt några dagar. Vindarna är ljumna och det är varmt i vattnet. Första dagen innan det började blåsa tog vi en tur med båten ut till Lökholmen, strax utanför Tjärnö marina laboratorium. Laboratoriet ligger nära Strömstad och tillhör Göteborgs universitet. 

Mareld, Noctiluca scintillans och Nereus angör bryggan i bakgrunden.

Vid bryggorna nedanför labbet hade det drivit in mareld (Noctiluca scintillans) som låg som en bred rosa strimma utmed strandkanten. Det var ett varningstecken och mycket riktigt fanns det en del både blå och röda brännmaneter i vattnet. Stationens fartyg Nereus kom precis in med kursen från Stockholms universitet som varit ute på provtagning.

Framme vid Lökholmen, en av många små öar med fina sandstränder inom naturreservatet Kosteröarna, var det dags att kolla på alla spännande alger i det grunda varma vattnet. Blåstångens, Fucus vesiculosus, förökning är över sedan länge. Förökningstopparna är helt överväxta av andra alger som hittar en utmärkt groningsplats i de små öppningar som tidigare släppt ut ägg och spermier. Hittade några förökningstoppar som så riktigt lustiga ut – som uppblåsta små konstiga djur eller en hand.

Rödalger som legat lösa i det grunda vattnet blir gulbruna och känner man inte igen formen är det svårt att veta vilken art det är. De två på bild är julgransalg, Brogniartella byssoides och pepparalg, Osmundea spp. I strandkanten hittade jag också stora blad av havssallat, troligen Ulva fenestrata som delvis tappat färgen i kanten på bladet, vilket sker när den släpper sina sporer. Då blir de alldeles vita i ytterkanten som på det större exemplaret på bilden nedan. Så stora och många exemplar av havssallat har jag aldrig hittat tidigare. Kan det bero på att det nu finns en odling vid Koster av just havsallat, Ulva fenestrata eller kan det vara en ny art som förekommer i Danmark och som letat sig hit till svenska vatten? Den heter Ulva gigantea – vilket ju säger att den kan bli jättestor. Detta måste undersökas närmare.

Ännu så länge har inte trådarna av sudare, Chorda filum, som sitter i små knippen klädda med färglösa hår, inte hunnit bli så långa. Hittade några som satt fast på ett skal av en knivmussla och långsamt drev runt i vattnet precis ovanför botten. 

Hittade också en samling alger sittande på en blåstångsruska. Detta foto får avsluta mitt första vykort för sommaren från vår fantastiska salta västkust och dess fina sandstränder. Nästa vykort får bli från någon klippig strand och vad som växer där.

Blåstångsplanta med överväxta förökningstoppar, havssallat,tarmalger, rödslick mm. ett litet algkollage från västkusten.

Read Full Post »

Det är en fantastisk tid när dygnen blir längre och längre och solen börjar värma, även om nätterna fortfarande är kalla. Gjorde ett besök på västkusten och favoritstränderna vid Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitets fältstation. Det har varit några kalla veckor med mycket is och lågvatten. 

Utmed delar av stränderna syntes stråk av pollen. Vilka arters pollen är jag inte säker på, men det kan vara hassel som jag sett har kommit långt på soliga skyddade platser. Ser kanske inte så rent och fint ut, men är ett tecken på att våren startat på land och pollen sprids för fullt. Lite jobbigt för pollenallergiker.

När vattnet stiger långsamt flyter det torra musselskal som driver på ytan som små båtar tillsammans med pollen.

När vi kom ut på sandstranden på Saltö låg de första delarna av snorkelstigen helt torrlagd. Längst ut vid klippan låg det kvar små fläckar med is som tydligt visade att botten varit fryst. Frost och is har påverkat bottenlevande musselarter och överlevnaden hos strandkrabbor (Carcinus maenas) och snäckor. Och snorkelleden, som är kul att följa på sommaren, låg torrlagd långt ut från stranden där den startar.

Stora delar av de riktigt grunda bottnarna ligger torra och infrysta.
Snorkelleden på Saltö torrlagd. Det är många meter ut till den första plattan som ligger under ytan. Massor med döda skal syns på botten.

Det har varit lågt vatten och kallt under längre tid, vilket gjort att många arter som lever i dessa miljöer har dött och flutit iland på stränderna. Det var ganska många musselskal som fortfarande innehöll musselköttet, och strandkrabborna luktade illa där de låg på stranden eller uppe ibland stenarna, delvis i solen. När det varit så kallt har de inte ätits upp av alla små mikroskopiska nedbrytare. Men nu kommer processen igång med solen och värmen.

Skal av musslor som dött nyss och flutit iland och döda strandkrabbor som luktar illa.
Inne ibland stenarna börjar strandkrabborna få lite färg och luktar illa på långt håll.

Närmare vattnet strax under de större stenarna har en massa skal av stora nätsnäckor (Tritia nitida) och vanlig strandsnäcka (Littorina littorea). Stor nätsnäcka är asätare. De tar hand om dött material på sedimentbotten utanför på sommaren, medan vanlig strandsnäcka är betare och äter små alger.

Mellan stenarna ligger större skal av vanlig strandsnäcka och stora nätsnäckor.

I nästa nivå som ligger närmast vattnet finns en blandning av de mindre arterna av Littorina spp. som vivipar strandsnäcka, (Littorina saxatilis) och trubbig strandsnäcka (Littorina fabalis/obtusata). De sitter vanligen på tång, stenar eller kan krypa runt på sedimentet. Den kalla perioden tillsammans med lågt vatten har resulterat i att massor av snäckor har dött.

Efter att ha hittat så mycket döda snäckor uppspolade utmed stranden och inga sittande på stenar eller i tången, började jag fundera över vilken påverkan detta kommer att få på bete av fintrådiga alger och nya små groddplantor hos blåstången i vår och till sommaren.  Det är en stor areal utanför den grunda sandstranden på Saltö där överlevnaden av snäckor troligtvis är låg och det bör kunna gå att se en effekt av lågt betestryck under kommande säsong. Det borde alltså bli mycket nya tångbebisar när ingen är där och äter upp dem. Ser fram emot att följa upp om det stämmer och kanske jämföra med en strand vid Svallhagen, där vattendjupet är lite större och dödligheten av snäckor inte varit lika stor, dvs det ligger inte några stora mängder med snäckskal på stranden. Men det gäller att vänta på att det blir varmare i vattnet, för ännu så länge är det ingen större aktivitet hos betande snäckor.

Strutsallat sitter som små grön fläckar precis närmast vattenlinjen. Fortfarande fuktiga, för de tål inte att torrläggas under en längre tid.

Om de betande snäckorna vore igång, skulle de tunna ljusgröna bladen av strutsallat (Monostroma grevillei) inte ha någon chans. De skulle bli uppätna direkt. Tyvärr är de så små, bara 3-5 cm långa, så trots namnet knappast lönt att samla till en lyxig sallad! Strutsallat växer också i Östersjön och är ett tydligt tecken på att våren närmar sig med stora steg.

Vackert ljust gröna strutsallat ungefär 3 cm långa.

Nu är det dags att åka tillbaka hem och ta en tur till de närmaste stränderna och se om jag kan hitta lite mer och större strutsallat. De växer ju grunt och kan bli upp till ca 15 cm. Har jag tur lovar jag att berätta hur denna vårprimör från havet smakar.

Read Full Post »

Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna. 

Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.

De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor. 

Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika! 

Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.

De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.

Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten.  Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.

Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket. 

Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.

Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus (tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov. 

Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.

Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut. 

Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen. 

Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.

Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten.  En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.

En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.

Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.

Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021. 

Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.

Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till. 

Read Full Post »

April månads alg är Sargassosnärja, Sargassum muticum, en art som kommit för att stanna på svenska västkusten. Det är en flerårig brunalg som övervintrar med ett litet kort förgrenat skott som blir runt 5-15 cm högt. Den har många egenskaper som gör att den snabbt kan sprida sig till nya vattenområden.

1 knivmussla med sargassum årsskottet

Ett övervintrande skott sitter på ett skal av knivmussla

På våren växer det ut nya långa skott från den övervintrande delen som snabbt bildar en stor förgrenad buske. De ser ut litegrann som små enbuskar och står rätt upp i vattnet nedanför bryggan vid Svallhagen.

2 Sargassum Svallhagen 20160815

Bruna sargassosnärja står på rad nedanför stenpiren.

Sargassosnärja kommer ursprungligen från Japan och Kina. Den fördes in till Frankrike med ostron på 1960-talet. De första plantorna upptäcktes lösdrivande 1985 utanför Strömstad på Tjärnö, alldeles nära fältstationen, och två år senare 1987 hittades de första fastsittande individerna. Eftersom den är samkönad (både hane och hona) och självbefruktande har den kunnat sprida sig snabbt utmed kusten. Zygoten sitter kvar ett tag på plantan och gror till en liten groddplanta innan den lossnar och faller till botten, där den fäster sig. En annan egenskap som har gynnat spridningen är att sargassosnärjan kan driva långt med sina många små 2-3 mm stora flytblåsor. Det betyder att på sensommaren –hösten, när de långa årsskotten lossnar, kan de driva iväg långa sträckor.

3 Sargassum muticum flytblåsor

Närbild av de många, små flytblåsorna hos sargassosnärja

Sargassosnärjan uppvisar flera egenskaper som är vanliga hos en nyintroducerad art, egenskaper som gynnar spridningen i den nya miljön dit den kommit genom t.ex. olika mänskliga aktiviteter. Många gånger kan en ny art som sargassosnärjan fylla eller skapa ett nytt habitat. En sådan miljö är exempelvis hamnar, där det inte växer så mycket på stenarna på 1-2 meters djup. I sargassosnärjan hittar sedan många arter av djur och alger både en plats som påväxt och skydd mellan de långa grenarna. Här finns mer att läsa om sargassosnärjan på västkusten och hur många djur och algarter som hittas i denna art som nu funnits i våra svenska kustvatten i över 30 års tid.

För några veckor sedan hade jag nöjet av att lyssna på Linda Eggertsen när hon försvarade sin avhandling ”Identification and implications of fish nurseries in tropical and subtropical seascapes” på Institutionen för ekologi, evolution och botanik, Stockholms universitet.

4 Lindas avhandling 20190315

Varför ta upp detta i beskrivningen av april månadsalg när avhandlingen handlar om tropiska miljöer? Jo, för att i artikel II i Lindas avhandling visar på de stora Sargassum beståndens betydelse för fiskyngel och att detta habitat har en större betydelse än habitat med de småväxta arterna av sjögräs, Halodule spp. och risken med att generalisera.  För fiskyngel spelar storleken nämligen en roll!

5 Sargassum trumps seagrasses

Det som återstår att undersöka nu är vilken påverkan sargassosnärja kan ha på fiskyngel i våra svenska vatten. Kanske något att studera vidare framöver?

6 Sargassum 2015-07-04

Read Full Post »

Det finns så mycket fantastiskt att undersöka även när man är ledig. Så här kommer en liten utvikning från sydkusten på Frankrike, inte så långt från våtmarkerna i Camargue, med massor med flamingos, nere vid Medelhavets strand. Tyvärr är det dåligt med stenar och klippor bara en massa sandstränder så jag fick nöja mig med att leta efter skal av olika arter. Det roliga är att det går att känna igen ganska många från det som jag hittar på stränderna hemma på svenska västkusten.

Skalsamling från strand vid Montellier

Det störst skalen var hjärtmusslor Cardium , ett skal av en långsmal knivmussla (Ensis), och de flesta skalen var Tellina spp.  Det är också det som finns att köpa på marknaden. Jättegoda!. Det är inte bara vi människor som gillar Tellina, t.ex. med en god pasta utan även borrmusslor. Spåren av borrmussla syns som ett litet runt hål i ett av Tellina skalen.

För den som kollar fotot noga så finns det också ett skal av en liten Venus spp. mussla (lite trekantig) lång nere i fotot och en bit av en sjöborre. Och uppe i bilden en äggkapsel till en rocka.

strand o vågordyn gräs vid stranden

Så även om sandstranden såg tom ut lönade sig en promenad innan vi gick tillbaka genom sanddynerna.

Read Full Post »