Vi gjorde ett besök vid Brandalsunds naturreservat, nära Södertälje för att kolla upp hur det gått med beståndet av amerikansk trågmussla. Det passade jättebra för vattenståndet är fortfarande lågt och det var lätt att komma ut en bit i vattnet. Där fanns det gott om levande trågmusslor. På stranden låg det många stora skal av döda musslor utmed en del av stranden och lite längre bort i viken till höger hittade vi en massa små trågmusslor.
Många stora döda skal uppspolade på stranden (bild till vänster) och nya små musslor ca 6-7 månader gamla (bild till höger).
Det måste vara från sommarens förökning. Det var ju en varm sommar som gav bra förutsättningar för en lyckad förökning av denna art som kommer från Mexikanska Gulfen.
Amerikansk trågmussla, Rangia cuneata från Brandalsund. Jämförelse av storlekar.
På bilden ligger två skal från januari 2021, ca 4 cm stora och två skal från mars 2022, ca 4,5 cm stora. Ute i vattnet finns det massor med stora och mindre musslor som klarat övervintringen bra.
Algforskarsommar, ett medborgarforskningsprojekt i algbältet, lanserades i maj 2021. Här ges nu en kortfattad sammanfattning av projektet. Mer information finns på Stockholms universitets Östersjöcentrums hemsida, bl.a. presentationer av hur de som vill delta i projektet kan genomföra uppgifterna, samt en enkel handledning att skriva ut och ta med ut i fält tillsammans med korta videoinstruktioner.
Hjärtligt tack för hjälpen!
Vi vill börja med att ge ett stort tack till er alla som bidragit till Algforskarsommar med att skicka in fotografier och rapporter. De flesta rapporterna har kommit in från Stockholms skärgård, men vi har också hört från olika delar av kusten ner till Blekinge och flera rapporter från Öland. Även om det är många som rör sig i våra skärgårdar på sommaren och engagemanget har varit stort, så är det helt klart mycket lättare att engagera allmänheten att samla in enkla observationer t.ex. om när våra vanliga vårblommor börjar blomma eller vilka fåglar som besöker fågelbordet under en viss vecka, än att undersöka livet under ytan i Östersjön.
Det är därför extra roligt att så många engagerat sig och inte bara skakat tångruskor för att undersöka djurlivet i en tångruska utan även letat efter höstförökande blåstång och studerat färg och tofslängd hos grönslick. Nedan ges en kort sammanfattning från de tre uppgifterna, funderingar kring hur de kan utvecklas vidare till nästa säsong, samt vilka förslag till forskningsstudier som deltagarna i Algforskarsommar bidragit till.
För Uppgift 1 Grönslickgällde det att uppskatta hur gröna tofsarna var på lokalen och mäta tofsarnas längd. För studien användes en femgradig färgskala. Utifrån inskickade foton och mätningar var målsättningen med datainsamlingen att ta fram en översiktlig bild av hur näringsrikt vattnet är och hur mycket klorofyll a grönslicken innehåller.
Den 5-gradiga färgskalan: 1 =mörkgrön, 2= mellangrön, 3= grön, 4= ljusgrön och 5 blekgulgrön.
Efter en analys av alla fotografier, som skickats in till projektet Algforskarsommar, är det tydligt att den 5-gradiga skalan bör förenklas och att grönslickstofsarnas färg istället bedöms med en 3-gradig skala, bestående av kulörerna blekgrön/ljusgrön, grön och mörkgrön. Klorofyll a innehållet (ug/mg torrvikt) uppskattades till 0,2 – 1 för blekgulgröna, 2 – 4 för ljusgröna, 5 – 7 för gröna och mer än 8 för mörkgröna plantor. Innehållet av fosfor, kväve och kol skiljde sig däremot knappt åt mellan de olika gröna tofsarna.
Det kryllar av tångmärlor och tånggråsuggor i grönslicken ibland
Tångruska undersöks – Vad gömmer sig här?
Många deltagare i projektet upptäckte också att grönslick är en viktig uppväxtmiljö för smådjur. Foto: A-C Nyberg, Aspö, juli 2021.
Rapporter och foton för Uppgift 2 skaka en tångruska har huvudsakligen kommit in från två skärgårdsområden, Stockholm och Ronneby, och handlar om vilka arter som hittas i tången. Resultatet från foton och redovisade antal av de olika arter som lever i en tångruska, tyder på att den varma sommaren varit gynnsam för båtsnäckor (Theodoxus fluviatilis) och deras förökning. I rapporterna är ofta båtsnäckor den vanligaste arten, med ca 40 stycken per tångruska, tillsammans med ganska många ovala dammsnäckor (Ampullaceana balthica). Andra arter är tånggråsuggor (Idotea), tångmärlor (Gammarus) och larvstadier till nattsländor, men de verkar förekomma i mindre antal per tångruska än vanligt. Mönstren varierar mellan olika lokaler och hur stora tångruskor som undersökts, men något som också återkommer i många av rapporterna är den stora mängden spigg som observerats samtidigt.
Massor med båtsnäckor
Stor dammsnäcka, nattsländelarv och två tångmärlor
Tånggråsugga, tångmärla och en pungräka
Båtsnäckor i prov från St. Norrholmen, Värmdö. (t.v) Foto: K. Rilbe. Senare på hösten hittades fler pungräkor, tångmärlor och stora tånggråsuggor, nattsländelarver och dammsnäckor.
En möjlig förklaring till att det under sommaren förekom få tångmärlor och tånggråsuggor kan vara att spiggen fångar och äter mycket smådjur i tångskogen. Spiggen flyttar ut i mer öppet vatten på hösten. Det innebär att de tångmärlor och tånggråsuggor som föds sent på hösten har en bättre chans att överleva, växa till och föröka sig under nästa år jämfört med den generation som föds på sommaren. För att bättre förstå dessa samband krävs vidare forskningsstudier, inte bara under sommarmånaderna utan även under de andra årstiderna.
Uppgift 3 höstförökande tång: Att med allmänhetens hjälp leta efter lokaler med höstförökande blåstång har lett ny kunskap om utbredning av höstförökande blåstång. Tidigare studier har visat att denna form av blåstång, som förökar sig på hösten istället för runt midsommar, finns i både monokulturer och blandbestånd längs fastlandskusten från Stockholms södra skärgård ner till Blekingekusten. Däremot förekom för ca 20 år sedan bara sommarförökande plantor vid kusterna runt öarna Öland och Gotland (Berger m.fl. 2001).
Den större gulorange plantan är höstförökande
Gren av en höstförökande planta
Höst-och sommarförökande plantor, Borgholm. Foto E. van Sitteren. (t.v) och höstförökande planta från Naturrum, Aspö. Foto B-M Skeppstedt (th).
I en näringsrik miljö förväntas den höstförökande blåstången gynnas och spridas lättare, då klippor och stenar har mindre påväxt av fintrådiga alger under hösten än på sommaren, vilket leder till att nya groddplantor kan etablera sig lättare (Berger m.fl. 2003). Inlämnade rapporter och foton visar att höstförökande blåstång nu spritt sig till flera lokaler på Öland, där det för ca 20 år sedan enbart hittats sommarförökande plantor. Lokaler där höstförökande tång hittats och en grov uppskattning av fördelningen mellan höst/sommar plantor gjorts är bland annat vid Bläsinge (80/10) och Mörbylånga (30/70) på Ölands utsida och Stora Rör (40/60) och Borgholm, Mejeriviken (50/50) på Kalmarsundssidan. Resultatet tyder på att det skett en spridning av höstförökande blåstång under de gångna 20 åren både runt Öland och på fler lokaler i Stockholms skärgård. Nya rapporter har kommit in dels från Naturreservatet i Stendörren och St. Sandböte, en liten ö utanför Ornö, som är den nordligaste lokal hittills. Inför hösten 2022 kommer vi ut med en efterlysning om vem som kan hitta höstförökande blåstång ännu längre norrut
Sammanfattning och planering av hur projektet kan utvecklas till år 2022:
Genom fotografier och rapporter har deltagarna i Citizen science projektet Algforskarsommar bidragit med ny kunskap om vad som händer under ytan i våra svenska kustvatten.
Projektet har fått en mycket bra spridning i olika lokala medier, t.ex. i tryckt press som EPOC Tidning, Nynäshamns Posten, Norrtelje Tidning, Västerviks Tidning och Skärgården, samt i radio, t.ex. P4 Stockholm. Länkar till media finns på Östersjöcentrums hemsida.
Den långsiktiga målsättningen med detta projekt är att framöver kunna engagera skolklasser och allmänhet att delta i Algforskarsommar i ännu större utsträckning. Det kommer också vara viktigt att bibehålla engagemanget hos deltagare, så att flera rapporter kommer in från samma plats under flera år i rad. När det gäller rapporter om förekomst av höstförökande blåstång på Öland är detta redan efter ett år tillräckligt för att initiera en ny forskningsstudie där förändringar i utbredning/förekomst undersöks och jämförs med den tidigare undersökningen från 1996 (Berger m.fl. 2001). Resultat från en mer uppstyrd inventering av området planeras att publiceras som en vetenskaplig artikel.
Efter detta första år står det även klart att det kommer att krävas flera år för att utveckla ett bättre system för rapportering. Om detta bäst sker genom en app eller via redan befintliga inrapporteringsvägar som t.ex. Artportalen, eller något system liknande det Svenska Båtunionen har för att rapportera in när havstulpanens larver har kommit och satt sig på båtskrovet, behöver undersökas vidare. En möjlighet kan vara att få till en hemsida med interaktiv karta, där deltagare kan lägga in sina foton och rapporter direkt. För framtiden är det också viktigt att fundera kring möjligheterna att hitta engagerad allmänhet, både sommargäster och boende i skärgården som kan och vill bidra till att följa förändringar under årets olika säsonger.
Referenslista:
Berger, R. Malm, T. och Kautsky, L. 2001.Two reproductive strategies in Baltic Fucus vesiculosus(Phaeophyceae). Eur. J. Phycol., 36: 265-273.
Berger, R., Henriksson, E., Kautsky, L. and Malm, T. 2003. Effects of filamentous algae and deposited matter on the survival of Fucus vesiculosus L. germlings in the Baltic Sea. Aquatic Ecology 37: 1–11.
Har börjat följa en liten vik som ligger på en udde i Riddersholms naturreservat. Tänker att det får bli MIN VIK att följa under olika årstider. Den är jättefin och har en stor tångvall som successivt håller på att byggas upp. Vallen har blivit lite större och bredare under höstmånaderna. Men kommer det en riktigt kraftig nordlig storm kan nog mycket av materialet antingen åka ut till havs igen, eller så hamnar det längre upp på stranden. Det finns också en hel del arter att upptäcka utmed stranden.
Den första bilden är från den 6e september. Då var vattnet ganska lågt och det har fortsatt varit så de följande två veckorna. Det gör det lätt att gå torrskodd nere på den kala sanden och kolla vad som kommit in sen förra besöket.
Bild på tångvallen
Grönalger i kanten
I yttersta kanten av tångvallen syns lite grönalger och vattenväxter som spolats iland. Där fanns en fläck med mycket blåmusselskal också.i övre delen på bilden syns blåmusselskal inne ibland tången.
Ytterst ligger lite grönalger som börjat vissna och lossna från klippor och stenar. Det är tidiga hösttecken i vattnet. Det ligger också lite blåmusslor som spolats iland och ansamlats i ett hörn av stranden.
Ganska lågt vatten redan den 6 september. Den 22 september var det riktigt lågt vattenstånd. På sommaren brukar folk gå ut och doppa sig här.
Nu för några dagar sedan låg det ett högtryck över den norra delen av Egentliga Östersjön och vi fick ett ovanligt lågt vattenstånd. Det kändes som att komma till en tidvattenkust när hela det grunda blåstångsbältet låg uppe över vattenytan. Det enda var att lågvattnet varade i flera dagar innan vattennivåerna steg igen.
I den yttersta delen av den torrlagda tången och algerna hittade jag ganska många små döda spiggar. De hade uppenbart blivit fast och drivit iland och dött nyligen. När spiggen har lekt är det inte ovanligt att hitta flera döda spiggar som spolats iland.
Yttre delen av torrlagt material
Många döda spiggar.
Ett annat tecken på att det blåst lite och att material drivit in från de djupare delarna av viken var de vackra rödalgerna som låg i kanten av tångvallen. Observerade samma sak förra året efter att det blåst ordentligt. Så det lönar sig att lyfta på tången som hunnit torka och kolla vad som ligger lite längre ner i tångvallen. Här går det att göra fynd av små rödalger. Kanske något att pressa till en liten tavla? Den fint förgrenade lilla busken till höger i bilden är rödalgen kräkel. Furcellaria lumbricalis.
Men det gäller att kolla noga för att få syn på rödalgerna.
Längst ut där det fortfarande fanns lite vatten mellan stenarna växte kransalger tillsammans med små lösa moln av violettslick. Detta är en art som är ganska lätt att hitta såhär när hösten startar.
Närmast stenen i mitten syns lite tunna röda violettslicksplantor och ovanför sticker kransalgerna upp lite ovanför ytan.
Tankarna går såklart till den pågående klimatförändringen och vad den kan innebära för vegetationen i Östersjön, både på de hårda bottnarna med blåstång och smaltång och på de grunda mjuka bottnarna med gäddnate, borstnate, kransalger mm. Jag blev intervjuad i veckan om just detta. Intervjun kommer att sändas i Sverigens Radio P1 ”Godmorgon Världen” nu på söndag för den som är intresserad.
I början av juli åkte jag till Umeå och undersökte smaltången Fucus radicans, bland annat vid Järnäs. Där har jag inte varit sedan mitten på 1990-talet. Det fanns gott om smaltång ute i viken och den enda möjliga effekten av att det varit varmt i vattnet tidigt var att de flesta smaltångsplantorna redan hade tappat sina förökningtoppar. För runt 25 år sedan gjorde vi undersökningar här i början av juli. Då brukade de vara fullt utvecklade med massor med förökningstoppar.
Fin smaltångsplanta från Järnas med förökningstopparna kvar.
En annan förändring som var tydlig i strandkanten var de stora mängderna med fintrådiga brunalger, särskilt trådslick Pylaiella littoralis, som låg i tjocka drivor längst inne i viken.
Tjocka algmassor som torkat så att de gick att gå på. Men de luktade inte jättegott.
Och så hade vresrosbestånden brett ut sig över hela stranden, så det blev lite knepigt att hitta ner till stranden och gå ut i vattnet.
Var är stigen ner till vattnet? Svår att hitta bland alla vackert blommande rosor i rosa och vitt.
Nu i början av augusti bar det av till Askölaboratoriet över några dagar. Vackert sommarväder med en hel del regnskurar som det ofta är såhär års. Så gick det att se några spår av de två värmeböljorna. Ja, på de riktigt grunt växande blåstångsplantorna var många toppar torkade och ”solbrända” och lite längre ner på plantorna växte det jättemycket grönalger, både grönslick Cladophora glomerata och tarmalger Ulva intestinalis. Både grönalger och fintrådiga brunalger som trådslick Pyilaiella littoralis och molnslick Ectocarpus siliqulosus växer bra i lite varmare vatten. Blir det mycket påväxt på tången skuggas den och kan växa sämre.
På andra ställen var tångbältet som vanligt, speciellt där vågor hela tiden rör om i vattnet. Men det finns gott om trådalger på många av de rotade vattenväxterna.
På Rådmansö, vid naturreservatet Riddersholm, där vi ofta går promenader och följer vad som kommer in till stranden, har det börjat driva in mycket lösryckt, vissnad grönslick och brunalger. Och tång-, eller de bör kanske kallas algvallarna, på stränderna har redan hunnit bli stora och tjocka. Men det ligger fortfarande mycket kvar och driver i vattnet.
I vallen till vänster dominerar grönslick och i vallen till höger och utanför i vattnet en massa fintrådiga brunalger.
Jämfört med andra år så känns det som att det är lite tidigt och kanske lite mer, jämfört med somrar när det inte varit riktigt lika varmt. Tyvärr finns det inte några studier där påverkan av värmeböljor eller avrinning efter större regnmängder, som leder till lokal utsötning av vattenmassan, undersökts på bottenvegetationen. Och även om klimatmodeller blir bättre och bättre så är upplösningen på regional nivå dålig. Generellt tyder klimatmodellerna på att det kommer att regna mer, vilket innebär att tillrinningen av sötvatten till de norra delarna av Östersjön kommer att öka. Detta betyder att salthalten kommer att sjunka. När salhalten sjunker under ca 4,5 promille blir det svårt för blåstången att överleva. Smaltången tål ännu lite lägre salthalt, ända ner till 3,5 promillle, och kommer att kunna bli kvar i ett område lite längre. Med ökad tillrinning från land tillförs mer näringsämnen till havet, som kan gynna arter av fintrådiga alger, t.ex. grönslick, tarmalger och trådslick. Prediktionerna förutspår att det också kommer bli allt vanligare med värmeböljor som t.ex. i år. Och blåstång och smaltång kommer att flytta söderut i Östersjön. Först försvinner de från Bottenhavet, som då kommer att blir mer likt Bottenviken dvs. utan stora fleråriga alger på klippor och stenar. Men det kommer fortfarande vara en artrik miljö, eftersom fler sötvattensarter kommer att breda ut sig. Frågan framöver kommer att vara hur fort dessa förändringar kommer att gå och hur långt söderut i Östersjön marina arter kommer att få flytta. Enligt många modeller handlar det om sådär 100 år.
Det är alltid lika roligt att komma till västkusten efter att ha vistats en tid på ostkusten. Nu kunde jag inte låta bli att skriva lite om mina funderingar kring hur vi handskas med gamla och nya arter som kommit till Sverige på land och under ytan. Vad gör att vi hanterar t.ex. vresrosen (Rosa rugosa) som togs hit på 1780-talet, över 240 år sedan och det japanska jätteostronet,som spritt sig utmed Bohuskusten sedan 2007, på olika sätt? Den vanligaste frågan kring introduktionen av nya främmande arter är hur de påverkar den biologiska mångfalden. Kommer de att minskar artrikedomen på en plats eller kan den t.o.m. öka?
När det gäller det japanska jätteostronets (Magallana gigas) påverkan på artrikedomen så har den ökat, inte minskat. På ställen där ostronen bildar rev växer en mängd alger, som t.ex. blåstång, på skalen och det är en klart artrikare miljö än tidigare. Men de förändrar miljön och artsammansättningen blir annorlunda. Däremot ställer de till nya problem för oss människor genom att skalen är jättevassa och man kan skära sig mycket värre än på havstulpaner, som vi lärt oss att akta oss för på klipporna. Så det kan vara en bra åtgärd att, som någon på Saltö sandstrand gjort, att samla in levande ostron och lagt dom i en hög i skogsbacken.
På några av ostronen syns att de suttit fast på stenar med stora havstulpaner. Dessa ostron kommer ingen att skära sig i fötterna på.
Tillbaka till vresrosorna. Förra året genomfördes en stor insats för att rensa bort vresrosbestånden på stränderna i naturreservatet på Saltö. Det är ett projekt som startade 2020 och kommer att pågå ett par år. Från vad som går att se nu i juli 2021 så har stora delar av vresrosorna försvunnit från vissa av stränderna.
De mesta av vresrosorna är bortbända med rötterna och ligger i högar på stranden. Foto från oktober 2020.
Så varför görs denna satsning på att ta bort vresrosen från Saltö, en del av Kosterhavets nationalpark? Det är en art som kommer från Japan till Sverige ca 1780 med en av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg. De första fynden i Sverige är från Stockholm och sanddyner i Halland för snart 100 år sedan. Numera är den vanlig från Bohuslän till Gästrikland på sandiga kuster men också på moränstränder på västkusten. Dessutom har vi själva aktivt bidragit till spridningen genom att plantera den för att binda sanden. Och nu pågår stora insatser för att ta bort den?
Skylten beskriver vilka åtgärder som sätts in för att ta bort vresrosorna på stränderna.
Som det står att läsa på skylten är målsättningen med projektet på Saltö att bevara den biologiska mångfalden, och påverkan på hotade arter. Men tänk om snår med vresrosor på en strand istället bidrar till att öka artrikedomen? Det brukar surra av mängder av humlor kring ett snår med vresrosor som inte finns bland de andra arterna på stranden. Och nypon är populär mat till många fåglar. Min fundering är om verkligen artrikedomen minskat på stränderna med vresrosor eller är den densamma eller t.o.m. kanske högre? Under alla år som vi gått runt på stränderna har vi inte sätt någon art försvinna, men det sker hela tiden förändringar och vissa år finns det mer Bohusmarrisp (Limonium humile) och strandaster (Tripolium vulgare) som blommar när rosen lämnat plats.
Bohusmarrispen blommade för fullt utmed stränderna.
Min promenad går vidare till Piren vid Svallhagen där sargassosnärjan (Sargassum muticum) står i täta rader som små enbuskar under ytan. Den kom hit till kusten ca 2007, för 14 år sedan.
Nedanför piren vid Svallhagen sitter en rad med sargassosnärja lite nedanför knöltång och blåstång.
Och i sundet är det fullt med japanska jätteostron. Båda arterna omskapar miljön där de växer och gynnar lite andra arter än innan de kom in till våra svenska vatten. Både sargassosnärjan och det japanska jätteostonet finns med i EU:s lista över främmande invasiva arter – men de har kommit för att stanna och kommer inte gå att rensa bort hur mycket vi än anstränger oss.
Däremot finns vresrosen inte på EU:s lista över invasiva arter. Och den har funnits jättelänge i Sverige. Så frågan är när en art blir inhemsk? Borde inte över 200 år räcka? Eller är det andra kriterier för hur vi skall hantera arter i det svenska landskapet?
Import och försäljning av vresros är förbjuden i Finland sedan 1 juni 2019 och befintliga bestånd tas bort senast till 2022! Diskussion pågår i Sverige om hur man skall hantera arten här framöver. Skall den också tas bort, och hur mycket skall tas bort? Alla vresrosor överallt eller bara t.ex. i naturreservat?
En ny bänk och iordninggjord grillplats finns nu för besökare på badstranden.
Självklart kan vi röja bort snår av vresrosor, återskapa gamla ängar som på Saltö och låta kor gå på bete som förr. Det är åtgärder som stödjer den biologiska mångfalden och artrikedomen, eftersom dessa miljöer är skapade av människans odling av marken för att hålla den öppen. Och som tydligt gått att se är hur fort dessa marker växer igen om vi inte ser till att hålla dem öppna. Hur utvecklingen blir på stränderna när åtgärderna är klara och genomförda blir intressant att följa under kommande år.
En av de andra stränderna med ett bälte av strandråg. Strandkanten till höger blir mer och mer ursvallad med åren som går. En annan naturlig förändring.
Nu känns det som tiden går fort och det händer en massa på land. Hägg och slån börjar slå ut också här nära kusten där vattnet fortfarande är kallt. Vädret varierar lite men det är lugnt och klart i vattnet. Dags att ta en tur och se vad händer under ytan? Så det var av till en av favoritstränderna på Riddersholm, naturreservat på Rådmansö. Jag undrar vad som kan ha drivit iland efter den senast blåsten?
Stor vall med mycket tång ligger vid stranden denna soliga dag i maj.
På vissa ställen låg det ett brett fält med tång. I den yttre delen av tångvallen hade det blåst iland en massa ganska stora blåmusslor. Det var inte så varmt att de börjat ruttna och lukta ännu. Inne ibland musslorna låg det flera stora döda ishavsgråsuggor, även kallade skorv, Saduria entomon.
Fynd i tångvallen
Massor med döda blåmusslor och här och där syns några torkade skorvar. Till höger syns små gröna torkade tofsar av algen lilla grönkuddar.
Skrov är ett kräftdjur och ser ut lite som ett urtidsdjur och är en ishavsreklikt. Andra fynd i strandvallen en bit bort var små vackert gröna tofsar av algen liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. De små tofsarna låg intorkade ibland tången. Liten grönkudde en tidig vårart, som tydligen redan passerat sin livslängd och lossnat från klipporna och spolats iland.
Så här långt har blåstången kommit i mitten av maj!
Att våren kommit en bit på väg syns också klart i att blåstångens förökningstoppar kommit ganska långt och de nya små flytblåsorna syns tydligt på grenen som jag tog med hem och fotade.
Till höger syns stenen med klart grön grov tarmalg. Resten av stenarna har grönslick
Sen jag gick samma väg och kollade i vattnet för en vecka sedan hade stenarna hunnit bli gröna. Tillväxten är i full gång! Lite intressant är att jämfört med förra veckan är stenarna gröna av alger, men det är bara en sten med grov tarmalg, Ulva intestinalis. Den klart gröna stenen till höger. Alla de andra stenarna är klädda med ljusgröna luddiga tofsar av grönslick, Cladophora glomerata. Skall hålla koll på vad som händer framöver om skillnaden blir kvar eller om grov tarmalg kan ta över och dominerar på fler stenar framöver. Det är ju tarmalger som är goda att äta medan det inte går att äta grönslick. Populärt är att t.ex. fritera tarmalger eller äta den som den är i en sallad. Glömde plocka med mig lite alger hem förra gången, så det får bli en tur till. Vet precis var stenen ligger!
Visst ser de uppblåsta trådarna av grov tarmalg smaskiga ut!
Hoppas den ligger kvar tills jag kommer dit nästa gång, kanske redan på söndag?
Havsris, Ahnfeltia plicata, kändes plötsligt som rätt alg att representera februari månad 2021. Denna lilla risiga, broskartade rödalg blir så liten i Östersjöns bräckta vatten att det krävs ett riktigt detektivarbete att hitta den. Grenarna hos havsris är trinda och för det mesta oregelbundet förgrenade, men de kan också vara gaffelförgrenade. Färgen är mörkt brunviolett till nästan svart. De blir mer och mer dvärgformiga ju längre norrut man kommer i Östersjön. Det är såklart den minskande salthalten som är orsaken till detta. Hamnar havsris uppe i tångvallen eller sitter grunt när det blir lågvatten kan den däremot blekas och bli gulgrön eller helt vit.
Havsris är en flerårig diok art, dvs han –och honorgan sitter på skilda plantor. Den är också heteromorf, d.v.s. den könliga generationen (gametofyten = små buskar) och det könlösa stadiet (tetrasporofyten= en liten skorpa eller skiva på botten), ser olika ut.
Släggö 2020, Foto E. SchagerströmSläggö 2020, Foto E. SchagerströmDet är svårt att få en skarp bild av vajande tång när man guppar i vågorna. På västkusten hittar vi det styva havsriset några dm under ytan, bland flera vackra alger. Hur många känner du igen? När solen bleker havsriset lyser det citrongult och blir lätt att hitta.
Sitt namn har släktet Ahnfelita fått från en svensk botaniker, N.O. Ahnfelt, mest känd för sina arbeten om mossor. Artnamnet plicata betyder rynkad.
Havsris i Östersjön är ofta löslevande på bottnar från 2 – 15 meters djup, intrasslad mellan andra rödalger och vattenväxter eller band blåmusslor. Där blir den ca 1-4 cm stor. Den löslevande formen finns från Falsterbo till Södra Kvarken utmed den svenska kusten och upp till Norra Kvarken i Finland. På västkusten och in till Bornholm i Egentliga Östersjön är den fastsittande. Här blir havsris plantorna betydligt större mellan 5 – 20 cm höga.
Tångvall från Riddersholm innan snön hade täckt marken.
För några dagar sedan var det så dags att gå ut på jakt efter februari månads alg, havsris. Hittade en bra strand på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm, där det efter blåsten spolats iland en massa blåstång. Inne i vallen låg det buntar av ihoptrasslade borstnateskott (Stuckenia pectinata) och vackra små rödalger av släktena Coccotylus och Phyllophora. Området utanför är långgrunt så det skulle ju kunna ligga någon liten planta av havsris i tångvallen.
Efter att ha hållit på en god stund och sorterat ut olika rödalger ur tången insåg jag att jag inte skulle hitta något exemplar denna gång utan får nöja mig med ett gammalt pressat exemplar som illustration. Den visste jag var den låg.
Pressat ark med hasvris från Tjärnö, Strömstad. Grenarna blir ca 1 mm tjocka eller bättre att säga smala?
Små gaffelgrenade kräkel plantor plockade ur tångvallen på Riddersholm. Grenarna är ca 1 mm tjocka. Varje gång som en av dom skymtade steg förhoppningen om att det var en havsris planta. Men tyvärr ingen lycka.
De två senaste är knepiga att skilja åt när de blir små och förkrympta i Egentliga Östersjöns låga salthalt. På tallriken nedan ligger ett antal plantor. Överst ligger några som bedömds vara kilrödblad, mellersta raden är nog lite blandade och i den understa raden ligger exemplar av blåtonat rödblad som är mer fjäderförgrenade med en kortare eller längre stjälk. Men det kändes inte lätta att bestämma de små plantorna. Storleken varierade mellan 1-4 cm hos dessa plantor från norra Egentliga Östersjön och en salthalt runt 5-6 promille.
En tallrik full med småformer av rödalgerna kilformat rödblad överst och blåtonat rödblad underst.
Därför anges de som grupp Coccotylus/Phyllophora i samband med den nationella miljöövervakningen. Hur som helst skall det bli spännande att till sommaren ta sig ut i området och kolla hur vegetationen ser ut på botten. Då skall undervattenskameran med!
Det finns så många fantastiska naturreservat att besöka runt om i Stockholms skärgård. Ett som ligger nära Räfsnäs är Ridddersholm, på Rådmansö i den norra delen av skärgården. Hittade en fin liten strand ute på Skälholmen och bäst av allt finns det inte bara en naturstig som börjar vid campingplatsen utan också utmärkt information om vad som finns i havet utanför. Det ingår i Skärgårdsstiftelsens arbete att informera och göra naturreservaten tillgängliga för oss alla. På länken kan du lätt hitta information om många fler spännande platser att besöka under hemsemestern i sommar.
Till exempel finns en guide tillgänglig där det går att hitta mer filmer och fakta om platsen. På anslagstavlan innan man kommer ut på stranden finns bilder på vanliga makroalger, fisk och sälar i Östersjön.
Det kan behövas lite fantasi att se att det är en blåstångstångsplanta som sitter i nedre vänster hörn och ålgräs i höger hörn. Nu är de lite mer artistiska. Men att gäddan har jätte stora tänder och ser farlig ut och sälen sticker upp med huvet ovanför vattnet och trivs i skärgården är helt klart och tydligt.
Beroende på vilken av de många stigarna man tar efter att ha tagit sig ett dopp finns det många saker att upptäcka på vägen. Det växer mycket ramslök på några ställen utmed kusten i reservatet. Det känns på långt håll för det luktar vitlök.
Vi mötte några kor med sina kalvar som gick och åt av ramslöken i strandskogen i juni. De såg ut att må finfint. En bit bort på sandstranden låg stora koblaffor som de släppt ganska nära vattnet.
När det regnar, vilket det gjort en del, kommer mycket av näringen att rinna ut i vattnet utanför och gynna tillväxten av alger.
På de lite stenigare stränderna växer det gått om grönslick, Cladophora glomerata som är en av arterna som snabbt kan ta upp näring som fosfor och kväve när de kommer ut i vattnet. Utanför syns blåstången i ytan nu när vattenståndet är lågt.
Vid bryggan på Räfsnäs syns det bara mycket lite knippvattenblom, en av de vanliga cyanobakterierna som blommar på sommaren. Ännu har inga större mängder drivit iland här. Hur det blir framöver kommer att bero vindarna och hur lugnt, stilla och varmt det blir under resten av juli månad. Så för min del blev det ett bad hemma vid bryggan inte vid sandstranden på Riddersholm i sällskap med kossorna. Vid badstegen blir det nästan som ett tångbad- varmt och skönt och en massa blåstång!
I förrgår var en av många dagar när Skärgårdsstiftelsen firade att den funnits och varit verksam i skärgården varje dag året om sedan 1959. Det var extra roligt att vara inbjuden till de nya lokalerna på Nybrokajen i Stockholm och få delta i firandet.
Lite av innehållet i den tygkasse med alla reservaten som vi fick med oss hem.
I samband med 60-års minglet lanserades årets vänbok ”Skärgården upp och ner” och Oskar Kihlborg berättade om sitt engagemang för Östersjöns och skärgårdsmiljön. Det är verkligen en bok som ger många vinklar på skärgården och hur var och en av oss kan göra skillnad, minska vår påverkan lokalt och njuta av alla spännande vyer både över och under ytan. Extra spännande var att höra Oskar berätta om några av sina många äventyr på Östersjön, allt i från att flyga ballong utan att veta var det går att landa till hur du sätter upp ditt tält på en kobbe i ytterskärgården så att morgonsolen lyser in på morgonen. Att bilden från i höstas där jag står med famnen full med blåstång på framsidan till Stångmärket kändes speciellt hedrande.
På Nåttarö och Björnö finns snorkelleder där det går att följa förändringar under ytan. Det är spännande att se både tångskog och fisk och småkryp inne ibland algerna och ålgräset. I många områden i skärgården håller blåstången på att komma tillbaka. Men det kan finnas behov av att öka förutsättningar för en lyckad förökning genom att borsta bort fintrådiga alger på klippor och stenar.
Bilderna är dels från ”Skärgården upp och ner” där Oskar borstar klipporna inför förökningen hos blåstången i juni och en tidig bild från de första försöken på fältstationen Askölaboratoriet, Stockholms universitets Östersjöcentrum, där jag skrubbar klipporna. Det som är viktigt att tänka på är att dels göra rent klippan eller stenarna ganska djupt ner, ca 1-2 veckor i förväg innan tången förökar sig. Och att andra förutsättningar finns som lite tångplantor i närheten och att det inte blir för grunt för då kommer de nya groddplantorna att riskera uttorkning eller skrapas bort av isen.
I år är det riktigt lågt vattenstånd, ca – 40 cm under medelvattenstånd. Och just nu är det vita bältet av intorkade kiselalger ovanligt brett.
Skärgårdsstiftelsen äger och förvaltar 40 naturreservat från norr till söder i Stockholms skärgård. Under jubileumsåret kommer ett antal särskilda events gå av stapeln. För oss som bor nära Riddersholm längst ut på Rådmansö finns ett förslag att följa med på en guidad tur i detta artrika naturreservat den 22 maj. Eller på egen hand ta en tur till Fejan eller Lidö. Det finns massor att upptäcka i skärgården.
Några bilder från Riddersholms stora blomprakt förra året. Skall bli spännande och följa med på turen i år och kanske få prova på ramslökspesto och älgräsdryck.
När jag kom ner till västkusten för tre dagar sedan var det högvatten efter en längre period med riktigt lågt vatten. Spåren på stranden var tydliga. Blåstångsplantorna var helt bruna och döda från uttorkning och lukten från uppspolade ruttnande ostron och blåmusslor kändes lång väg. Det låg också intorkade tunna skinn av brännmaneter ovanför stigen i gräskanten. Allt tecken på att det varit ett högvatten för ett tag sedan.
En massa ålgräs låg i stora högar utmed stranden nedanför vissnade bruna bohusmarrisp. Att vattenståndsväxlingen kan gå snabbt visade sig på söndagen då det sjunkit med över 40 cm och sundet nästan låg torrlagt igen.
Det ligger mycket tång och massor med vita tomma snäckskal i strandkanten och vita skalhalvor från det japanska jätteostronet tillsammans med havstulpaner på mörka stenar. Ett tydligt hösttecken på västkusten är de nästan genomskinliga kammaneterna som ser ut som tomma krusbär.
På stranden som ingår i skräpstudien på Saltö naturreservat, har skräpet som samlades in förra gången jag var där helgen 24-25 september, transporterats bort. Men en massa nya plastsaker har drivit in. De är definitivt det färgrika inslaget på stranden. Backar i grönt, blå och orange, dunkar och en bunt plasthandskar. Den blå plasthandsken hade massor med havstulpaner och hydroider växande på både ut- och insidan så den måste ha legat länge i vattnet. Hur länge går inte riktigt att bestämma. Arterna är också vanliga vid svenska kusten.
I vissa fall kan datummärkning vara riktigt intressant på ett annat sätt än som det var tänkt. Hittade en norsk mjölkförpackning, den var lite sliten och daterad bäst före 27 september!
Så eftersom stranden var städad från skräp i slutet av september så har mjölken troligen varit ute i sjön i flera veckor innan det hamnade på stranden på Saltö. Visst skulle det vara bra med både datummärkning och angivet vem som slängt i alla saker som flyter iland! När vinden vände spred sig en läskig lukt och jag fick syn på en död säl som kommit ganska långt i förruttningsstadiet. Det var dags att lämna stranden för denna gång. Kanske ligger det ett rent sälskelett där nästa gång?
Tångbloggen 