Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘snäckor’

Stränderna i Danmark gömmer sig ofta bakom en sanddyn. Gör att man blir extra nyfiken på hur det kan se ut på andra sidan. På dynen vid Fredrikshamn växte strandråg (Leymus arenarius) och havtorn (Hippophaë rhamnoides).

Det finns något som drar mig till stränder för att där strosa runt och leta efter vad som drivit iland. Strandfynd kan berätta en massa om vad som finns på bottnarna utanför. Ligger det en massa skal på stranden som är från musslor som lever nedgrävda i sedimentet, så finns det stora arealer av grunda sandiga bottnar utanför. Är det istället stora tångvallar med alger, blåmusslor och kanske några strandkrabbor, då finns det stenar och klippor i viken utanför. Vad man hittar utmed stranden kan också variera utmed en lång sandig strand. Det kanske samlas mer ålgräs i ena ändan och mer tång i den andra delen, beroende på hur olika material driver iland. Också årstiden påverkar vilka fynd som ligger och väntar på oss i början av hösten.

I början av oktober fick jag möjligheten att resa runt i Danmark under en vecka tillsammans med min dotter. Färdmedlen var färja, tåg, lokala bussar och apostlahästarna. Vi hade planerat resan men när stormen Amy drog in över Danmark natten mellan den 5 och 6 oktober fick planen ändras lite. Mer om detta senare.

Rundturen startade i Fredrikshamn, Kattegatt och fortsatte till Thyborön på Nordsjökusten och vidare ner till Vadehavet . Den första delen av reseberättelsen kommer att handla om några av dessa stränder och vad vi samlade in. Under den andra delen gick resan vidare till Sönderborg som ligger nära gränsen mot Tyskland och Kiel bukten, vidare med färja till Söby på ön Aerö och sen med ytterligare en färja och buss till Nyborg, vid Stora bält. Resan avslutades i Helsingör med ett besök på stranden vid Drottningmölle. 

Den första stranden vi besökte var Palmestranden nära Fredrikshamn. Precis som många andra stränder i Danmark ligger den gömd bakom en sanddyn viket gör att man blir extra nyfiken på vad man kommer att hitta. Det som gett stranden sitt namn, palmer, fanns inte kvar eftersom sommarsäsongen var över och stranden var helt tom. Varken palmer, solstolar eller parasoller som stranden ser ut på de reklambilder jag sett på nätet. Men det gjorde inget alls. Istället var det inget som störde vyn av en imponerade hög, gulvit skalbank. Har inte sett något liknande tidigare. Det måste tagit många, många år att bygga upp denna skalgrusbank även om området utanför nog kan producera många musslor.

Palmstranden var tom men det syntes mycket spår av människor som promenerat utmed vattnet.

I denna del av stranden är vallen byggd av mussel- och snäckskal. En bit ut i vattenbrynet ligger skal av ett stort antal musslor och snäckor, bl.a. knivmussla (Ensis leei), hjärtmussla, (Cerastoderma edule), östersjömussla, (Macoma baltica), nätsnäckor (Tritia reticulata) och pelikanfotsnäcka (Aporrhais pespelicani).

För att minska stranderosionen finns det med jämna mellanrum större eller mindre stenpirar utmed stranden. Detta ger förutsättningar för alger, mussel- och snäckarter, som blåmusslor och strandsnäckor, som behöver ett fast substrat att leva på. Däremot fanns det ingen större tångvall eller ansamlingar av stora brunalger på stranden. Vanliga arter vid piren var karragenalg, Chondus crispus, vårtig rödalg, Mastocarpus stellatus och havssallat, Ulva fenestrata.

Dagen efter fortsatte resan till Struer, där vi övernattade. Dagen därpå reste vi ut till stränderna vid Thyborön.  Där gick vågorna höga redan innan stormen slagit till.

Här ligger stränderna helt öppna mot Nordsjön, och vågorna som kom in var kraftiga och vattnet skvätte högt vid piren. Närmast vattnet låg ett brett bälte med mindre stenar. Det mesta var flinta i många olika färger, från gråa, svarta, bruna till nästan vita. Danmark blev känt för sina stora tillgångar på flinta redan under stenåldern. Eftersom flinta var sällsynt i Sverige och Norge blev det en viktig exportvara för att tillverka pilspetsar, skrapor och yxor. Från 1600-talet och framåt användas flinta för att tända krut i flintlåsgevär och pistoler. En liten geologi-historia utvikning.

Längst bort från den stora konstgjorda piren låg det stora torra buntar med ålgräs (Zostera marina).  Det ska ha använts som isolering i hus förr i tiden. Lite närmare piren och en bit högre upp på stranden hade det istället samlats buntar med fingertare, (Laminaria digitata).  Det gillar vi!

Andra strandfynd var ganska många ryggskjöldar av strandkrabbor, mer fingertare och någon alg som var helt överväxt av taggig tångbark (Electra pilosa) och ganska många blekta plantor av karragenalg (Chondrus crispus).  

Det fanns såklart ingen blåstång på den öppna stranden. Där var vågornas kraft alldeles för stor för att de skulle kunna hålla sig fast. Utan vi hittade den istället på en skyddad del bakom piren, där det växte fina ruskor på stenar nära ytan. Det blev lite klättring (av min hjälpsamma dotter) för att samla in några plantor att pressa. Får bli ett eget inlägg senare i år om hur olika blåstångsplantorna såg ut på stränderna som vi besökte under resan.

Vårt tredje stopp var Ribe, Danmarks äldsta stad som ligger vid en liten å som rinner ut i Vadehavet. Efter en fika i det gamla packhuset som nu är omgjort till ett populärt café tog vi bussen ut till Vadehavscentret och stranden. Vi var de enda två passagerarna. Turistsäsongen är helt klart över och att väderprognosen utlovade en storm till kvällen och högt vattenstånd, kanske upp till 2,5 -3 meter över medelvattenstånd, kan ju ha spelat in. 

Vattnet hade redan hunnit stiga och det blåste ordentligt när vi kom fram till stranden. Det gick inte att gå ut på botten, möjligen vada en liten bit ut i vattnet. I gräset uppe på land växte några lite rödaktiga glasörtsplantor (Salicornia europaea), tillsammans med ilandspolad, vissen havssallat, som delvis tappat sin gröna färg, lite blåstång med förökningstoppar och skal av strandkrabba (Carcinus maenas). 

Tyvärr kunde vi inte göra någon längre tur ut på Vadehavet eller stanna och följa hur högt vattnet steg. På Vadehavscentret fanns information om de största stormfloderna, bland annat Julstormfloden 1717 och Backafloden 1872 som mätte 3.5 meter över normalt vattenstånd. Under stormen Babet i november 2023 steg vattenståndet över 2 meter och orsakade stor förödelse på många platser. För oss blev det att ta bussen tillbaka till Ribe, fortfarande som de enda passagerarna. Där vi åt en god middag på kvällen och sov gott, även om vi kunde höra regnet piska mot taket och fönstren när stormen Amy passerade under natten.  

Fortsättningen följer. I ”Resan till danska stränder Del 2” åker vi över till östra sidan av Danmark och besöker stränder vid Lilla och Stora Bält och Öresund.

Hoppas du vill följa med! Lena

Read Full Post »

Lena berättar om det konstgjorda stenrevet för att skydda kusten mot erosion.

Första juni blev igen en fantastisk strålande solskensdag. Tillsammans med 16 personer besökte vi strändernavid Riddersholm och berättade om livet i havet. Första stoppet var vid etablering av blåstång, Fucus vesiculosus startade för ca 1 år sedan. Knippen med grenar med förökningstoppar placerades ut på det nya stenrevet där fintrådiga alger borstades bort från stenarna av dykare. Projektet finansieras av WWF tillsammans med Skärgårdsstiftelsen och sportfiskarna. Om det lyckas att få till ett fint tångbälte kan det bidra till att förbättra fiskbeståndet i området.

Nu håller vi på med att utveckla metoden och föreslår att man istället för en plastflaska som måste samlas in på sensommaren kan använda t.ex. en champagnekork som flöte.

Jag berättade också storyn om blåstångens fascinerande liv och att den i Östersjön där vi inte har något tidvatten följer månens cykel. Det största utsläppet av ägg och spermier sker vid fullmånen i maj eller juni beroende på när vattnet hunnit bli tillräckligt varmt och tången är mogen. Det gör att det går att förutspå de viktigaste tillfällena varje år när blåstången kommer att ha sitt maximala förökningstillfälle lite beroende på var i Östersjön den växer.

Sen gick färden vidare till udden där det blev tid för en fika och studier av alger och smådjur i tångskogen. Det visade sig att när vi hade skakat av en tångruska så var den ganska tom på smådjur. Orsaken kan vara att det finns för lite stora rovfiskar i närområdet vilket leder till att det finns gott om småfisk som spigg. De äter i sin tur upp de små kräftdjuren, tångmärlor och tånggråsuggor och snäckor. Med färre betande smådjur blir det mer påväxt av fintrådiga alger på blåstången.

Vi tittade och resonerade kring på några enkla samband om vad som händer om de stora rovfiskarna försvinner i ett område. Många spännande och komplexa samband. Genom att anlägga stenrevet utanför i viken och få till en tät tångskog kan revet både bidra till en minskad erosion och gynna fiskbeståndet.

Fotografierna i detta inslag har vi fått tillgång till av Klas-Rune Johannson. Stort tack! Han har följt utvecklingen av vegetationen på Riddersholm sedan 1970-talet och kan berätta en massa spännande om växt och djurlivet i naturreservatet.

 

Read Full Post »

Morgondimman lättar vid badhytten en morgon i maj.

Det borde vara biologiska mångfaldens dag varje dag.  Det riktigt roliga tycker jag är allt vad som går att hitta bara jag går ner till stranden vid min brygga. Efter flera dagar med soligt och varmt väder har temperaturen ökat i vattnet och allt fler djur gömmer sig i tången. Skakade på några tångruskor och fick en riktigt fin fångst! De flesta är väl kamouflerade och går i gråbruna toner.

Det hade gömt sig massor med tångmärlor, snäckor, en sandstubb och en stor fin gulbrämad dykare i tången. En riktigt fin artrikedom!

När man tittar ner i vattnet går de flesta av algerna i en passande brungul färgskala. Blåstången är påväxt av molnslick, Ectocarpus siliculosus och trådslick, Pylaiella littoralis. Det är också det mesta av det bruna luddet på stenarna.

Både tången och stenarna är täckta av de luddiga brunalgerna molnslick och trådslick.

Fjolårets vasstrån är fulla med trådar av brunalgen sudare, Chorda filum. De färglösa håren på unga sudare gör att de ser extra luddiga ut. Håren kommer att försvinna när de blir äldre. Det ser ut att bli ett lyckat år för sudare, precis som förra året.

Alla gamla strån av vass i viken är täckta med trådar av sudare.

Varje tråd kommer att bli närmare en meter lång, så de kommer att slingra sig runt benen när det äntligen är dags att bada i viken.

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast månadens vattenväxt kan även växa och frodas fritt i vattenmassan. Åtminstonde i mitt akvarium hemma.

Hornsärv är en art i familjen särvväxter. Den växer i söt- och brackvatten och kan, om miljöförhållandena är gynnsamma, bilda stora täta bestånd. Hornsärven är en flerårig art med kosmopolitisk spridning och förekommer på alla kontinenter utom i Alaska. En orsak till den stora spridningen av hornsärv är att den är en populär akvarieväxt.

1. Honblomma med ung frukt, 2. Hanblomma, 3. Honblomma med många blombladsliknande högblad, 4 och 5. Frukten växer till med sina tre utskott.
Bildkälla: Prof. Dr. Otto Wilhelm Thomé Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz 1885, Gera, Germany Permission granted to use under GFDL by Kurt Stueber.

Hornsärv blommar i juni –september. De oansenliga han- och honblommorna förekommer omväxlande i bladvecken. Hornsärv har vattenspridda pollen genom att ståndarna lossnar och flyter upp till ytan där pollenet sprids och fastnar på en honblomma. Honblommorna har 9-12 blombladsliknande högblad. Frukterna hos hornsärv kallas för aken eller achene. Det är en typ av en enkel, torr, äggformad frukt som innehåller ett frö och med tre hornliknande utskott. Det är dessa utskott som gett hornsärven sitt namn. Frukterna sprids både med vattenströmmar och av fåglar. Själv har jag sällan sett hornsärv blomma eller bilda frukter, utan det vanligaste sättet som arten sprids på är genom att vegetativa bitar av skott bryts loss och transporteras med vatten till nya platser.

Hornsärv saknar rötter, men har tunna rotliknaden trådar, rhizoider, som den förankrar sig med i bottensedimentet. Den är snabbväxande och kan bli upp till tre meter lång. Bladen sitter i kransar utmed stjälken och saknar både nerver och klyvöppningar. Bladen blir mellan 1,6 – 4 cm långa med två till fyra förgreningar och är styva med små tänder längs ena kanten. De kan du se tydligt med en vanlig handlupp.

Hornsärv kan bilda mycket stora flytande massor som kan blockera vattendrag och konkurrera ut andra vattenväxter. Samtidigt ger den täta vegetationen av hornsärv skydd åt små fiskar, insektslarver och många andra ryggradslösa djur.

Med sina finflikiga blad och långa skott kan den ta upp stora mängder näringsämnen men också tungmetaller som t.ex. bly och kadmium och därför kan den användas för övervakning av tungmetallföroreningar.

Hornsärv är populär i akvarier. Men tänk på att inte slänga ut den i vattendrag i naturen. Den passar bättre på komposten.

Gräskarp, Ctenopharyngodon idella, är en främmande fiskart med ett ursprung i Kina. Den har använts för att bekämpa hornsärv och andra vattenväxter eftersom den är växtätare. Den första utplanteringen av gräskarp skedde 1969 just för att minska vattenvegetationen i Ösbysjö, i Danderys kommun norr om Stockholm. När jag arbetade på Danderys kommun i början av 1980 som naturvårdsassistent hade gräskarpen i Ösbysjön ätit upp det mesta av vattenväxterna och många av karparna hade dött. Istället bildades blomningar av gubbslem, Gonyostomum semens, ett växtplankton släpper ifrån sig slem, vilket innebar att det inte gick att bada i sjön.  Näringen som inte togs upp av vattenväxterna blev istället tillgängliga för växtplankton som då bildade algblomningar. Så det är ändå bra med vattenväxter, även om de kan trassla in sig i propellern. Men det är ju trevligt att ro också.

Måste avsluta med lite kuriosa om Ceratophyllum demersum. Den har varit med och flugit upp till en rymdfärja. I experimentet ingick hornsärv både som mat och för syreproduktionen i ett slutet akvatiskt mini-ekosystem tillsammans med fiskyngel och snäckor. De spenderade flera veckor rymden i januari 1998 ombord på rymdfärjan Endeavour. Hornsäven tillväxte som förväntat samtidigt som fisk och snäckor hade tillgång till mat, fiskyngel överlevde och snäckorna bildade äggsamlingar. Häftigt att ett helt slutet vattenekosystem gick att få att fungera utan att behöva göras rent eller hamna ur balans under så lång tid i viktlöshet. Landväxter och landlevande djur har mycket svårare att klara av en längre tid i viktlöshet eftersom de är mer beroende av gravitationen.

Read Full Post »

I år har det legat mycket dimma över havet.

Tunholmen skymtar i dimman utanför bryggan. Blåstången ligger kvar uppe på bryggan efter vinterns högvatten och stormar. Men nu är våren på gång med längre perioder av högtryck och lågvattenperioder.

Isflaken driver utmed stranden och skaver på alger och blåstången.

Den senaste tiden har dimman dominerat och ibland gjort det svårt att se vad som finns i vattnet. Eller så har det drivit in isflak som inte heller har gjort det lätt att leta efter vårtecken utmed stränderna. Men idag strålade solen och det var klart läge att kolla efter vårens första grönalger.

Långa tofsar med grönalger på ett par små stenar.
Algerna torkar in fort när det blir lågvatten och solsken.

Hittade och plocka några stenar med vackert gröna fintrådiga grönalger, Spirogyra och Ulotrix, som jag tog med hem och fotade. Några dagar senare har alla hunnit torka in när vattnet dragit sig undan ännu mera.

Snygg strutsallat på en sten i slutet av februari.
En massa blad av strutsallat har lossnat och driver i vattnet vid stranden.

Strutsallat, Monostroma grevillei, är också ett exempel på en tidig vårart i Österjön. Den kan börja växa till redan i februari och lossnar från stenar eller grenar av gräs och vass i mars. Det är lätt att missa dessa tidiga och tunna ljusgröna blad om man inte tittar efter noga i vattnet.

Det går att se små anlag till förökningstoppar hos blåstången.

Redan när ljuset börjar komma tillbaka och isen försvunnit börjar blåstångens förökningstoppar växa till. De har funnits där sedan senhösten när de anläggs och är färdiga att växa till för att föröka sig i maj-juni. Att följa våren i havet är minst lika roligt som på land men det gäller att hålla ögonen öppna och titta efter de små, små förändringarna. Nu väntar jag på att kräftdjuren och snäckorna kommer tillbaka till tångskogen.

Read Full Post »

I Räfsnäs hamn ligger det kvar några tjocka isflak, annars har isen nästa försvunnit. Snösmältningen har gjort vattnet brunt av humusämnen och några bruna blad flyter runt i vattnet. Nu när nästan all is försvunnit blev jag lite nyfiken på om det fanns några tångmärlor eller annat som gömmer sig i tångruskan som hänger vid bryggan.

Det går fortfarande inte att gå ner för trappan till badhytten och det går inte heller att få loss havstulpansplattan som hänger i ett rep till höger om dörren. Det syns på bilden om du kollar noga. Det lär nog dröja ett tag till innan det går att kolla om något har överlevt på plattan.

Men rutinerad som jag är har jag såklart ett par tångplantor hängande längre ut på bryggan, så jag slipper gå ut i vattnet och frysa. Bara att håva upp. Tanken är att jag enkelt ska kunna följa våren i havet och se när arter som snäckor, märlor och tånggråsuggor kommer tillbaka för att äta och lägga sina äggsamlingar i tången.  Frågan nu var om tångplantan var helt tom eller inte? Tyckte jag såg något som såg ut som en kantnål nära tångplantan.

Det enda som hamnade på bryggplankorna när jag skakade tångruskan var en bit tång, några små isbitar och en stelfrusen stackars kantnål. Släppte ner den fort i vattnet igen. Hoppas den klarar sig bra. Med bara +1,3 0C i vattnet lär det dröja ett tag tills livet är tillbaka och tångruskan kryllar av småkryp.

Read Full Post »

Under 2024 kommer vi att presentera Månadens vattenväxt istället för Månadens alg. Månadens vattenväxt innebär också att vi byter miljö. Från att mest ha fokuserat på makroalger, som oftast sitter fast på hårt substrat, kommer det nu att handla om vattenväxter, alltså kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.

Vi börjar med ålgräs, Zostera marina, en art som bildar stora ängar på grunda mjukbottnar på västkusten. Där är den en viktig art som spelar en stor roll i att binda sediment, lagra kol och bidrar till ett rikt marint djurliv. Här omnämns ålgräsängarna ofta som ”havets barnkammare”.

En frodig, grönglittrande ålgräsäng vid Släggö, Lysekil. Kanske Sveriges mest besökta ålgräsäng.

Ju längre in i Östersjön som denna marina rotade vattenväxt kommer så blir både ängarna och de enskilda plantorna mindre. Väl uppe i norra Egentliga Östersjön sätter salthalten en gräns för ålgräsets utbredning. Men när salthalten minskar, speciellt inne i de grunda utsötade vikarna, finns det många andra arter av vattenväxter som kan ersätta ålgräsets funktion. Så i Östersjön bildar fler rotade vattenväxter artrika ängar, där det kryllar med en mångfald av snäckor, små kräftdjur, insekter och fiskar. Mer om skillnader i vilken typ av miljö de förekommer finns att läsa i ett tidigare Tångblogginlägg

Ålgräsets livscykel liknar landlevande enhjärtbladiga växter, dit alla gräs hör, men deras morfologi (former av blad och blommor med mera) och biologi har förändrats och anpassats till ett liv i havet. Ålgräset sprider sig i första hand vegetativt genom att skicka ut långa horisontella rhizom (rötter) nere i sedimentet. Från rhizomen sticker det upp nya gröna skott. Det enklaste sättet att tänka på hur en individ av ålgräs växer är att se det som ett träd som ligger en bit ner i sedimentet och där de gröna bladen sticker upp ur botten. Det blir riktigt intrikat, för det går inte att se när du simmar över en ålgräsäng hur många individer som har blandat sina skott och blad från den gömda rhizoid-väven somm breder ut sig under sedimentet. I Stockholms skärgård lär det finnas en äng som består av en enda gammal individ som uppskattats till kanske 1000 år!  Tala om skyddsvärde! Minst lika mycket värt som en riktigt gammal ek.

På ilandspolade rhizom med skott syns tydligt hur ålgräset växer och sprider sig i sedimentet.

Ålgräs är en flerårig, perenn art men det förekommer också ettårig annuell förökning. De platta gröna bladen kan bli 1,2 cm breda och över 1 m långa. Ålgräs är samkönad, där en individ bär både hon-och hanblommor i en cirka 10 cm lång blomställning. Fröet, en nöt, har en genomskinlig hinna och stripor. När det är ett gynnsamt år kan en ålgräsäng producera stora mängder med frön per kvadratmeter. När fröna är mogna sjunker de fort till botten, så de sprids för det mesta inte särskilt långt. Bryts stjälken med blommor och frön av och flyter iväg, av kan arten däremot spridas över stora avstånd. Många frön dör genom att de t.ex. hamnar på en olämplig plats där de inte kan gro eller så blir de uppätna. Men de kan också spridas av fåglar som gillar att äta ålgräs. På grund av den låga salthalten i Östersjön sprider sig ålgräset här nästan enbart vegetativt. Det gör att det blir extra känsligt och svårt att bilda nya ängar om man förstör de som finns genom muddring, skuggning eller utsläpp.

Ålgräs har en mycket stor utbredning på norra halvklotet. Den växer i våra kalla havsområden i Nordatlanten och Norra Stilla havet och klarar av att överleva flera månader under isen varje år. Ålgräs är den enda arten av sjögräs som vi vet växer runt Island. Ålgräs klarar däremot inte varmare vatten och dör i de södra delarna av utbredningsområdet när temperaturen blir för hög på sommaren. Där finns det istället en massa andra arter av sjögräs som är väl anpassade till höga vattentemperaturer. Men det innebär såklart att ålgräs är en art som helst ser att den globala uppvärmningen inte förvärras.

En glittrande ålgräsäng är en fröjd att snorkla i under sommaren!

På 1930-talet drabbades ålgräs över stora områden längs med den svenska västkusten av en sjukdom kallad ”wasting desease”. Den syns först som mörka, döda fläckar på bladen, likt böldpest, och uppemot 90% av allt ålgräs längs Atlantkusten i Nordamerika och Europa dog till följd av detta. Sjukdomen orsakades av en encellig organism, Labyrinthula zosterae. Tursamt nog tål inte Labyrinthula zosterae den låga salthalten i Östersjön så ålgräsängarna där klarade sig från sjukdomen.

Historiskt har ålgräs samlats in och använts som gödsel men även torkats och använts som stoppning i möbler eller isolering i väggar. I Mexiko lär fröna förr i tiden ha samlats in, rostats och malts till en pasta. Kanske är det därifrån den spanske kocken, Ángel León, fått idéen att plantera Zostera marina i Cádiz bukten så han kan skörda fröna från ålgräs, ”havets ris”. De lär vara något mellan ris och qunioa, men smaka lite mer salt.  Själv skulle jag inte vilja ge mig på att plantera ålgräs för att skörda fröna. Det verkar vara både svårt och troligen ge en låg avkastning även om de är glutenfria och innehåller mycket fibrer. Men hittar jag lite frön i sommar på västkusten skall jag absolut prova att smaka på dem.

Ålgräsets frön syns som gröna bönor längs bladet.

Till sist kan det också vara värt att nämna att vi faktiskt har två andra arter av ålgräs: Zostera noltii (dvärgålgräs) och Z. angustifolia (smalt ålgräs)Dvärgålgräs är en ovanlig art som förekommer på västkusten från Bohuslän och ner till Halland i skyddade havsvikar. Bladen är grågröna och blir 5-25 cm långa och 1 mm breda. Bladet har bara en nerv, och har en urnupen spets. Det är en art som lätt kan förbises eftersom den liknar natingsläktet (Ruppia), som har flera vanligt förekommande arter i marin miljö. Dvärgålgräs blommar i juni-juli och det mogna fröet, en nöt, är slätt utan stripor. Klart värt att hålla utkik efter vid inventeringar av vegetation på grunda mjukbottnar på västkusten. Den klassas som sårbar (VU) i Rödlistan.

Smalt ålgräs är även det ovanligt förekommande, men finns Bladen är ca 2 mm breda och 15–30 cm långa, som äldre något urnupna i toppen, och de är 3-nerviga. Frukten är en enfröig nöt som beskrivs som gurklikt, längsfårat och med tydliga räfflor. För att kunna bestämma att det är just smalt ålgräs behöver man ha en mogen frukt. Smalt ålgräs gillar inte heller när vågor rör upp det mjuka sedimentet, så den trivs också bäst på skyddade platser. men till skillnad från ålgräs (Z. marina) så tål den tidvis torrläggning i samband med ebb, och kan därför växa på grunda bottnar som bitvis torrläggs. Arten är inte direkt hotad, men sällsynt i Sverige, därför klassas den som starkt hotad (EN) av Rödlistan. Vill du se arten så är den vanligt förekommande på sydvästra Jylland i Danmark.

Har du ändå några frågor om makroalger så hittar du många av våra vanliga arter under rubriken Månadens alg. Där har vi skrivit om förekomst, utbredning och livscykler. Vi har även tagit upp om den hör till de arter som vi nyttjar på något sätt, som konsistensgivare eller direkt som mat.

Har du hittat något på stranden som du inte vet vad det är? Du får gärna skicka foton på någon art du undrar över. Tänk på att ta både en ”helfigur” och några närbilder, gärna skarpa, så kan vi lättare se vad det kan vara.

Read Full Post »

Det kom lite grus i det digitala maskineriet, men tillslut så fick vi ihop det, minsann. I veckans podd pratar vi om och kring hällkar, denna spännande miljö som kan ha så otroligt stor variation. Detta har vi självfallet skrivit om tidigare här på Tångbloggen. I podden går vi igenom vilka olika faktorer som påverkar hällkarens miljö och hur. Vi pratar även lite om vilka olika arter som är vanliga och därmed påverkar varandra, och hur.

Hällkar är ett trevligt och enkelt sätt att få en första inblick i livet i havet. Här finns många pedagigiska möjligheter för den intresserade, både med och utan barn, samt såklart för hela skolklasser. Prova att följa ett hällkar över ett år, genom att besöka det varje månad och notera vad du ser och hur mycket. Eller så kan du jämföra olika hällkar och fundera på vad som gör dem olika. Är det volymen? kanske hur långt ifrån strandkanten de ligger? Eller spelar det någon roll i vilket väderstreck de ligger? Med ett hällkar skulle man kunna hålla en hel kurs i biologi, för här finns nästan allt.

I Sverige har vi inte tidvatten, som sköljer upp över stranden två gånger per dygn. Så våra hällkar I England däremot går man gärna och undersöker ”tide pools”, hällkar som ligger under vatten vid högvatten men är på land vid lågvatten. Här får man verkligen ett litet hav i miniatyr. Men såklart har de även vanliga hällkar, rock pools, som har ett mer oregelbundet vattenutbyte. Kika på några av dessa små filmer, de är jättefina. De ger många ideer till hur sommarens ledighet kan spenderas på en klippstrand och bli lika fantastisk som en resa söderut.

Inget hällkar är det andra likt. Det är kul att se hur de ändrar sig över säsongen.

På lördag kan du dessutom höra mig och Angela pladdra live i Nordstan på vetenskapsfestivalen i Göteborg. 13:30 äntrar vi scenen för att tjöta alger i hela 40 (!) minuter. det ni!

Read Full Post »

Det var kul att komma tillbaka till Teneriffa efter fyra år. Det hade hunnit ske en hel del förändringar på land med ännu större och längre motorvägar och en massa fler bananodlingar utmed sluttningarna ner mot havet. Tyvärr gick det lite höga vågor så det var inte lätt att ta sig ut och kolla på algvegetationen. Istället fick det bli strandfynd, men det var inte så dåligt heller.

Bilden visar vågorna vid de naturliga bassänger där jag badade förra gången. Tog istället en promenad bort till en av de närmaste stränderna och hoppades på att det skulle gå att hitta lite kul alger när det var lågvatten tidigt på morgonen. Även här gick det in för stora vågor, tyvärr, men jag hittade en samling bollar som låg kvar i ett hörn.

Bollsamling på stranden nedanför skylten som berättar om allt som finns i vattnet utanför.

Artlistan är riktigt imponerande och det ser lite ut som att man skulle befinna sig i mer tropiska vatten. Det mesta är arter av ryggradslösa djur och fiskar. Men listan är minst sagt sparsmakad när det gäller alger. Det skall finnas grönalger, brunalger och rödalger! Det enda var att jag fick en liten lektion i spanska, alga verde, alga parda och alga roja.

Algzonering nära Playa las Arenas vid lågvatten på Teneriffa.

Algzoneringen är i stort sett som vanligt, men det finns inte alls mycket grönalger. På lite håll syns det att klipporna har en lite grönare ton på toppen och under det syns rödalgsbältet. I den undre delen skiftar färgen lite åt det rosa hållet. Där dominerar korallalgen, Corallina officinalis en rödalg som har kalkinlagringar. Den har vi även här hemma i Sverige.

Det gick att komma ner på stranden vid Playa las Arenas när det var lågvatten på morgonen. På stenarna närmast stranden sitter en blandning av kortväxta alger. Till vänster syns en skålsnäcka, Patella spp.

På en av de närmaste stenarna växter något som såg ut som en kortväxt havssallat, Ulva spp. lite Corallina och några andra kortväxta rödalger som jag inte lyckades artbestämma.  På stenarna utanför fanns lite större rödalger, som jag lyckades samla in. De visade sig vara Asparagopsis taxifomis. Den är klassad som världens mest invasiva alg och har ställt till rejält med problem på flera platser den av misstag hamnat på, genom att lifta med människans olika transporter.

Denna alg odlas nu i Sverige för att blanda in i kornas mat och minska kossornas produktion av metangas. Detta har vi skrivit flera gånger om på Tångbloggen. Finns mycket att fundera kring att odla denna främmande art och risker för att den kan spridas till svenska havsområden. Men också hur kossornas magmältning kan påverkas och eventuellt skadas av att bakteriefloran påverkas av Asparagopsis taxiformis i fodret.

Lyckades också med att plocka upp en sten täckt med vacker korallalg och en väl kamouflerad liten krabba (se pilen). Den sitter strax nedanför den lilla kudden med grönalger.

Eftersom det var lågvatten gick det ganska lätt att plocka ihop flera olika snäckarter och några små glasbitar och stenar som slipats av genom att rulla runt i sanden. Jag hittade minst 7-8 arter av snäckor. Av skålsnäckor förekom både en plattare och en mer kupad. Måste ta och lära mig mer om snäckor – skulle kanske kunna bli ett nyårslöfte?  Vid den vita pilen syns ett skal av en sjöborre och till höger om det ett skal av snäckan Gibbula spp. Tänk så mycket härliga turer och vad mycket som finns att kolla på under en kort strandpromenad vid lågvatten. Ser fram emot nya äventyr och fynd!

Read Full Post »

Deltagandet i medborgarforskningsprojektet Algforskarsommar ökade under 2022 jämfört med 2021. Speciellt stort deltagande fick vi på Uppgift 3 som innebar att  undersöka när blåstången, Fucus vesiculosus blir mogen och färdig att släppa ut sina ägg och spermier i vattnet.

Vår hypotes, hur vi tror att det ligger till, är att de mildare vintrarna som medför mindre is kan få tångens förökningstoppar att växa till och utvecklas tidigare, eftersom vattnet då värms upp snabbare på våren. Resultaten från sommarens bidrag indikerar att detta kan stämma. Mognaden verkar ske tidigare än vad den gjorde för 25 – 30 år sedan. Men årets undersökning startade lite sent, vi kom igång först i maj och då var de flesta bestånden redan mogna. Därför räknar vi med att skicka ut ett upprop om hjälp igen nästa år. Men denna gång hoppas vi att våra tångdetektiver längs landets kust kan ge sig ut redan i slutet av april, när kanske inget är moget, och sedan följa upp med ett besök eller två fram till i maj-juni, beroende på var utmed kusten ens lokal befinner sig. Första nymånen kommer att vara den 1 april och fullmånen som kan vara intressant för förökning blir den 16 april.

Visst ser det både läckert och spännande ut med mätglas och bägare fulla av mogna förökningstoppar.

Ett bord står dukat med skålar fyllda med förökningstoppar från hon- och hanplantor. De är färdiga att blanda ihop och så ut på närmaste klippa. Här kan du höra inslaget i Sveriges Radio, som spelades in då bilden togs. 

Totalt i år har vi sammanställt och publicerat 9 rapporter här på Tångbloggen där vi tagit upp intressanta bidrag som kommit in. De finns även att läsa på Stockholms universitets Östersjöcentrums hemsida. Det finns även ett gästbloggsinlägg skrivet av Louise Albertson, som undersökte ett antal lokaler utmed Skånes kust och hur mogen blåstången var där. Dessutom har vi fått in en större undersökning av Frida Ahnström. Hon gjorde en längre tur med sin segelbåt och kollade tång på 15 platser från Lisö till Blå Jungfrun. Imponerande! Den undersökningen kommer också att resultera i ett gymnasiearbete. Ett intressant fynd som gjordes var att bestånden på Blå Jungfrun var höstförökande medan övriga som observerades var sommarförökande.

Vi gjorde en egen tur ner till Öland i våras och kunde konstatera att just den höstförökande formen numera är vanlig på den västra sidan av Öland.  

Vid bryggan på Räfsnäs, i Norrtälje kommun, undersöker jag ca en gång per månad hur djursamhället i tången ser ut. Efter det extrema lågvattnet skadades många av de grunt växande tångplantorna. Men även om många av de stora skotten kommer att vissna och försvinna till våren, finns det gott om nya grenar som växer ut från fästskivan. Och det var fortfarande fullt av snäckor, tångmärlor och tånggråsuggor i plantorna i slutet av september. Hittade också två små stensimpor (Cottus gobio) i en av de större plantorna.

Ofta kan de medskickade fotografierna ge oss ytterligare information, sådant som den som tagit bilden kanske inte noterat. Talesättet ”En bild säger mer än tusen ord” stämmer verkligen och det är därför vi uppskattar alla fina foton som kommer in till Algforskarsommar.

Vi har fått många fina fotografier på mängder av smådjur som deltagare både räknat till antal och fotograferat i samband med Uppgift 1, ”Livet i en tångruska ”. I år har det kommit in flera fynd av elegant tångräka (eller kortfingrad tångräka som den också kallas), Palaemon elegans, som verkar vara på spridning norrut i Östersjön. Vi behöver följa och få in mer information om hur djursamhället och påväxten förändras på olika platser utmed vår långa kust, för att kunna hitta storskaliga förändringar över tid och förstå vad dessa kan bero på.

Ett område som vi fått rapporter ifrån två år i rad är ett antal öar utanför Ronneby. Rapportören heter Hans Kyhlbäck. Han mäter även salthalt och temperatur på platsen, tillsammans med studier av vilka arter som förekommer i blåstången. Att göra återbesök på samma lokal gör informationen som vi får in extra värdefull. Då kan vi jämföra mellan olika år och få en bättre bild av platsen och hur den varierar mellan olika år. Vilka förändringar orsakas av en varm sommar, en kall vår eller en lång lågvattensperiod, till exempel.

När vintern är över och sol och värme kommit tillbaka hoppas vi att Du gärna tar Dig till en strand full med tång och deltar i Algforskarsommar 2023. 

Stort Tack för alla bidrag! Vi hörs till våren.

Bästa hälsningar från Algforskarsommars projektledning 

Lena Kautsky och Ellen Schagerström


Read Full Post »

Older Posts »