Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tare’

Röda, gröna, bruna….alla är de lika vackra.

Alger finns överallt! Du kan hitta dem i många ekosystem på land, speciellt i fuktiga miljöer, men den största biologiska mångfalden förekommer i vattenmiljöer och är allra störst i havet. Alger kan vara mikroskopiskt små, då kallas de mikroalger eller växtplankton, och blir de riktigt många kan de färga vattnet grönt eller brunt i olika nyanser. På sommaren när vattnet blivit varmare i Östersjön kan även blomningar av cyanobakterier driva i land och färga vattnet blågrönt. 

På vintern kan grönalgen Clamydomonas nivalis färga snön alldeles röd, ett fenomen som brukar kallas ”vattenmelonsnö”. Och på stenblock och betongväggar syns ibland en tunn rödbrun beläggning av den trådformiga violstensalgen, Trentepohlia lolitus, som fått sitt namn för att det ska ge en tydlig lukt av viol om man skrapar på den.

Makroskopiska alger är kanske de som vi på Tångbloggen skriver mest om. Många större fleråriga brunalger kallas något med tång och de största arterna av brunalger kallas för kelp eller tare. Den största är jättekelp, Macrocystis pyrifera, som lär kunna bli 60 meter lång. Den största brunalgen i Östersjön är blåstången. som bildar stora skogar och där en planta kan bli upp en meter hög. Blåstångsplantor i Östersjön kan också bli ovanligt gamla, kanske 20 – 30 år eller mer, jämfört med blåstång som lever i tidvattenszonen i andra hav och troligtvis sällan blir äldre än 5-10 år.

Makroalger varierar mycket i storlek, form och livscykler och färg. Beroende på vilka extra pigment de har utöver klorofyll a kan de skifta i grönt, gul, rosa, rött, violett, brunt och nästan svart. Extra vackra är karragenalg, Chondrus crispus, och klynnebändel Dictyota dichotoma som iriserar i blått i vattnet. I år var fynden av stora bestånd av just Dictyota dichotoma något vi vill fira lite extra!

Såhär innan ALGERNAS DAG, som firas den 13e oktober, kan det vara läge att igen påpeka att alger sitter fast med en fästskiva eller rhizoider på hårda ytor som stenar eller klippor. De har inte rötter.

En sågtångsplanta kan sitta så hårt fast på en liten sten att stenen följer med upp ur vattnet.  

Kärlväxter, som t.ex. ålgräs, Zostera marina och olika arter av vattenväxter, t.ex. borstnate, Stuckenia pectinata och axslinga, Myriophyllum spicatum har däremot rötter och växer på grunda sandiga eller leriga bottnar. Sjögräs har sin egen dag, World Seagrass Day som infaller den 1 mars varje år och får inte vara med när vi firar algernas dag.

Motiveringen till World Algae Day är algernas många viktiga funktioner i det marina ekosystemet. De står för över 50 procent av världens syreproduktion och utan denna skulle livet på jorden inte kunna existera. Cyanobakterier, ofta felaktigt kallade blågröna alger, uppstod för 3,5 miljarder år sedan och var först med att via fotosyntesen producera det livsviktiga syret. Nästa stora grupp var grönalger som uppstod för 1 miljard år sedan. Den andra viktiga funktionen är att alger binder koldioxid och på så sätt bidrar till att minska uppvärmningen och klimatförändringar. Evolutionen och utvecklingen fortsatte under årmiljonerna och idag finns en stor biologisk mångfald av algarter i havet som utgör basen för ett rikt djurliv. Algernas evolutionära historia kan du höra mer om i Algpodden, som tar upp detta i avsnitt 2 och 3 av säsong 5.

På Tångbloggen finns många inlägg om artrikedomen utmed våra svenska kusten och det rika liv av smådjur som får mat och skydd i Östersjöns tångskogar. Vi vill passa på att tacka alla som bidragit med sina observationer och skickat in rapporter till Algforskarsommar. Det finns fortfarande tid att komma in med fler observationer om blåmusslornas färg, vilka smådjur som gömmer sig i en tångruska eller förekommer det höstförökande blåstång vid Din strand.

Tångbloggen vill såklart vara med och fira World Algae Day den 13 oktober. Vi hoppas att alla våra läsare tycker detsamma och firar. Kanske med ett dopp?

För oss är det Algernas Dag – alla dar hela året om!

Lena och Ellen

Read Full Post »

Släktet Macrocystis hör till de stora brunalger som gemensamt kallas för kelp. Macrocystis pyrifera är den största av alla alger. Den återfinns på stenbottnar, på något skyddade men ändå öppna kuster. Den trivs i kallare vatten där havsvattentemperaturen förblir mestadels under 21 °C, så den är inget för den frusne badaren. Arten finns också nära Tristan da Cunha i mitten av södra Atlanten. Där havsbotten är stenig finns gott om platser för kelpen att ankra sig med häftorganets rejäla hapterer. I dessa miljöer bildar jättekelp vidsträckta kelpbäddar med stora flytande gardiner där solljuset skymtar mellan bladen. Visst blir man badsugen?

Inne i kelpskogen är ljuset dämpat och känslan magisk. Vem vill inte bada här?

Det stadium av livscykeln som vi vanligtvis ser är sporofyten. Jättekelpens sporofyt är flerårig och individerna lever i många år. En jättekelp kan bli upp till 60 m lång ibland mer. Bålen växer ofta ännu längre än avståndet från botten till ytan. Den kommer nämligen att växa i diagonal riktning på grund av att havsströmmen trycker mot kelpen.

Vid basen av varje stjälk finns ett kluster av bladliknande sporofyll, som nästan alltid saknar flytblåsor. Här bildas sporerna. Stipes (stjälken) förgrenar sig bara tre eller fyra gånger, nära häftorganet där den sitter fast mot underlaget. Stipes sträcker sig upp och har stora, fårade blad med oregelbundna intervall längs stammen hela vägen upp. Vid basen på stjälken till bladet sitter en flytblåsa, pneumatocyst, som hjälper till att hålla den stora kelpen upprätt i vattenmassan så att den kan få så mycket solljus som möjligt. Vill du veta mer om jättekelpens livscykel kan du lyssna på Algpodden avsnitt 10 säsong 2.

Det finns flera arter av Macrocystis i världen. Macrocystis angustifolia Bory de Saint-Vincent förekommer i Australien. M. intergrifolia Bory de Saint-Vincent växer i tidvattenzonen utmed Stilla havskusten i Amerika och Sydamerika.  Fast nu håller systematikerna på och kikar på genetiken och det finns de som säger att allt är en och samma art som endast har lokala variationer som beror på miljön. Hå hå ja ja. Det är mycket att hålla reda på.

För att få se månadens alg Macrocystis pyrifera, jättekelp går resan denna månad till någon plats utmed kusten i Nordamerika, där de förekommer hela vägen från Alaska till Kalifornien. Vi kan även resa till Sydafrika eller de kallare vattnen vid Nya Zeeland eller södra Australien. Eller varför inte åka till Sydamerika? Utmed Chiles kust växer de ner till ca 8-10 meters djup där de är fästade med tjocka rhizoider. Eftersom dekan bli över 45 m långa här, kommer stora delar av algen att ligga och flyta på ytan. Här kan havsuttrar linda in sig för att få sova en stund utan att flyta bort.

Om du är på resande fot kanske du har möjlighet att besöka något av de stora marina akvarierna t.ex. Monterey Bay Aquarium i Kalifornien eller Two Oceans Aquarium i Kapstaden, Sydafrika. Där finns det ibland kelp att kika på. Men det lättaste sättet att få uppleva hur jättekelpen ser ut är såklart att se på ett tv-program om kelpskogar.

Precis som många andra arter påverkas kelpen av förändringar i klimatet. Och eftersom det är en kallvattensart är en uppvärmning av haven inte goda nyheter. Fenomenet El Niño har inte bara orsakat korallblekning och död på korallrev. Det kan även ha otroligt negativa effekter på kelpskogarna. Detta hände i stor skala år 1982-83 då Macrosystis pyrifera skogarna försvann i hela sitt utbredningsområde i Baja California. Jättekelpskogarna återhämtade sig tackolov efter ett tag, förutom i ett område i den södra yttersta delen av utbredningsområdet. Men det var ändå en region som omfattar 50 km kustlinje med ett före detta bestånd som uppskattades till 28 000 ton våtvikt. Det är mycket biomassa som gått förlorad och som påverkar många arter i havet.

Tre olika typer av kelpskog längs Chiles kust.

Den stora minskningen medförde såklart att man utförde en hel del studier på hur man kan gå tillväga för att få tillbaka bestånd av jättekelp. Två tekniker testades för att återställa dessa skogar: transplantation av juveniler och sådd med sporofyll. För transplantation fästes juvenila M. pyrifera-sporofyter på ”stubbar”, hapterer och stipes, av en annan, ganska kraftig brunalg Eisenia arborea som växte i området. Denna metod utfördes säsongsvis under en tvåårsperiod. Den genomsnittliga överlevnaden av transplantationer varierade från 7 % på våren till 41 % på vintern. Efter två år ökade det genomsnittliga antalet basalblad per Macrocystis-planta från 2 till 64 per planta och ytblad från 0 till 34 per planta. Det tog alltså ett tag för dem att komma igång. Man kunde se en säsongsvariation, med högre bladtillväxt på vintern (13,3 cm per dag) och våren (9,3 cm dag per), med lägre tillväxt på sommaren (4,4 cm per dag). Lägre havsvattentemperaturer och höga koncentrationer av näring inträffade på våren och höga temperaturer och låga nivåer av näringsämnen på sommaren, vilket tyder på, som i södra Kalifornien, ett omvänt samband mellan dessa två faktorer. Precis som för våra kelparter här hemma så växer kelp alltså bättre ju kallare vattnet är.

Tekniken med att mäta rekrytering genom sådd innebar att man ville undersöka om kelpen kunda komma tillbaka naturligt. Den testades genom att antingen hänga ut sporofyll (sporbärande vävnad) på bottnar där man först hade rensat bort alla andra alger, så att sporerna skulle kunna få en ren yta att fästa på, eller så tog man bort alla alger förutom kelpen Eisenia arborea. Detta för att man ville se om den kelpen fungerar som ett underlag för små jättekelp-sporer. Som kontroll hade man områden där man rensat bort alger men inte hängt ut sporofyll, för att kunna se om förekomsten av sporofyll var viktig.

Det var den! Det skedde ingen rekrytering alls i områden utan upphängda sporofyll. Sporerna verkar ha en ganska kort sträcka som de kan färdas innan de fäster mot botten. Den högsta rekryteringen av Macrocystis skedde där alla alger togs bort från botten, följt av behandlingarna utan underliggande alger men med Eisenia arborea. Dessa resultat tyder på att brist på sporer och förekomsten av andra alger som täcker botten var de främsta faktorerna som hämmade rekryteringen av jättekelp i området. Det behöver alltså finnas kelpskog för att ny kelpskog ska kunna etableras. Precis som det är för tropisk regnskog. Resultaten tyder på att ett kombinerat tillvägagångssätt, där man transplanterar ut unga exemplar och även genomför sådd under våren genom att hänga ut sporofyll skulle vara mest effektivt för att återställa de stora kelpskogarna.

Det finns många vackra arter av kelp. Vilka skulle du helst vilja se?

Motiveringen för att försöka få tillbaka de stora skogarna av jättekelp är att de är otroligt viktiga ekosystem för en mängd arter, bland annat havsutter. Havsuttern lever i de norra delarna av Stilla havet från norra Japan över Kamtjatka och Aleuterna, vidare över Kanadas och USA:s västra kustlinjer hela vägen ner till halvön Baja California. Havsuttern har en viktig funktion i kelpskogen genom att den äter sjöborrar som, om de blir för många, kan förstöra hela bestånd genom att beta ner dem med sina vassa små tänder. En liten arme av sjöborrar kan mumsa i sig stora mängder kelp om inte uttrar och fiskar som gillar sjöborrar finns där och ser till att hålla antalet nere.

Det finns även liknande initiativ för annan kelp, bland annat inom projektet Green Gravel, som även testats i svenska vatten med skräppetare, Saccharina latissima och fingertare Laminaria digitata. Det har vi skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Och så har vi även skrivit om lyckade försök med restaurering av blåstång, Fucus vesiculosus i Östersjön.

Read Full Post »

I tidigare inlägg har vi berättat om Green Gravel, ett globalt initiativ som försöker ta fram metoder för att restaurera kelpskogar som gått förlorade till följd av mänsklig aktivitet. Metoden går i korthet ut på att så kelpsporer på grus, som sedan sätts ut i havet för att där växa till sig och återskapa kelpskog. Så hur har det gått?

Här i Sverige har Länsstyrelsen Västra Götaland tillsammans med Göteborgs Universitet testat metoden för att utvärdera om den fungerar i våra vatten med arten sockertare (Saccharina latissima). Efter att ha stimulerat frisläppning av sporer inne på lab, sådde vi ut de mikroskopiskt små gametofyterna på naturgrus i baljor. Gametofyten är den könliga generationen hos tare, så under rätt ljus och temperatur lyckades vi få till ytterligare en fortplantning, vilket vi kunde se när sporofyterna började synas som små tussar på gruset. Läs mer om det här. Det är alltid en härlig känsla när ett experiment eller försök har lyckats.

Efter några veckor inomhus för att växa till sig var det dags att sätta ut gruset i havet för att se om vår sockertare skulle klara av att överleva. Vår kelp, som består av tre olika tarearter förökar sig på hösten för att sedan växa kraftigt under vintern, när vattnet är fullt av näringsämnen. Det innebär att det bli något svala höstbad i november när det ska sättas ut i fält. Länsstyrelsens tappra medarbetare följde med ut och hjälpte till att få gruset på plats.

Det här projektet ligger i framkant och är proaktivt. Vi har ännu inte sett någon minskning av tarearter i Sverige. Ironiskt nog fick vi faktiskt rensa bort en hel del tång för att få fram en tom yta att lägga ut gruset på.  Men att vi inte sett en minskning kan å andra sidan bero på att vi faktiskt inte har särskilt bra koll på hur mycket vi har, var den finns och hur den mår. Därför genomför länsstyrelsen även en inventering av bruna makroalger längs med Bohuskusten. Den utförs av konsulterna EcoWorks och BioLogik, så den kommer vi också berätta mer om här på Tångbloggen.

Efter att gruset var på plats, har jag, som mest badglad i projektet, besökt lokalerna var 6-8e vecka för att se hur de små sporofyterna mår. I vintras kunde jag tydligt se våra stenar och hur sockertaren växte. Så sakteliga började havets vårarter komma fram och fylla upp de vintertomma bottnarna. Äntligen så kom solen och värmen i början av veckan och hela havet formligen exploderade av tillväxt. Skillnaden mellan måndagen och fredagen var lika påtaglig under ytan som uppe på land. Så på fredagen kunde jag inte hitta platsen för en av grusbäddarna. Det var helt igenväxt av sågtång, sockertare, fingertare, ektång och massor med olika rödalger som sög i sig av solljuset. Härligt att se!

Men på de andra lokalerna kunde jag fortfarande hitta ”våra” bebisar och se att de fortfarande mådde bra och växte på. Det har såklart skett en naturlig settling av sockertare, eftersom den växer rikligt i området. Men på våra stenar sitter de glest, mellan 1-5 sporofyter per sten. De naturligt sådda stenarna har 20-50 per sten! Det ser ut som små lurviga peruker. Här kan man verkligen se hur konkurrensen påverkar tillväxten. Less is more.

Eftersom jag har en speciell plats i hjärtat för Gullmarsfjorden, ville jag även undersöka hur man kan få tillbaks sockertare på nästan lodräta bergväggar, där grus inte klarar av att ligga kvar. Så jag gjorde ett litet sido-experiment som jag kallar Green Wall, grön vägg, där jag har hängt upp rep med sockertare mellan två lodrätt hängande kättingar på en bergvägg precis utanför forskningsstationen. Här letade jag efter sockertång i höstas men hittade endast en liten skruttig planta. Innan jag hängde upp min tare-gardin, skrubbade jag väggen med en skurborste för att få bort fintrådiga alger och det vi kallar ”bös” på västkusten, sediment och organiskt material som ligger som ett tjockt lager damm på klippan. Både fintrådiga alger och bös hindrar små sporer från att fästa sig mot klippan, så det ville jag få bort. Curlingförälder? Jajjamensan.

Min tare-gardin fick hänga ute över jul och nyår. Jag hoppades att det skulle bli en spontan, naturlig fortplantning på plats. Sedan plockade jag upp den i slutet på januari så att den inte skulle skugga de nya små plantorna som jag hoppades kommit på plats. Hade det lyckats?

Jodå! Och inte bara på väggen jag skurade. Sporer driver med strömmar och hamnar lite slumpvis vart strömmen tar dem. Plötsligt kunde vi se att det växte sockertare på flytbryggan mittemot och på stenar och bergvägg längre bort från gardinen. Och där fanns det inte en enda planta förra året, för jag letade noga!

Nu ska jag följa min tarevägg under sommaren och se hur den klarar sig mot betning, skuggning, påväxt och klimat. Det som jag tror kommer ha störst negativ påverkan är om det blir en lika varm sommar som förra året. Alla kelparter är kallvattensarter och vill helst ha omkring 16 grader, inte varmare. Jag kan flytta mitt grus till djupare, svalare vatten, men de som sitter på bergväggen får helt enkelt utsättas för evolutionens krafter. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag återkommer på ämnet.

Read Full Post »

Det kom in ett önskemål tll Algpodden att vi skulle prata om livscykler hos alger. Främst var det de olika sexuella förökningsvägarna hos gröna, bruna och röda makroalger som önskades. Ett mastigt ämne, minst sagt.

Men vi räds inte att ta de svåra orden i vår mun! Avsnitt 6 handlar om sexuell förökning hos gröna och bruna makroalger. Rödalgerna är så knepiga så de får ett eget avsnitt, eller två.

Vi vill passa på att varna känsliga läsare och lyssnare. Det här är svårt och fullt av konstiga ord.

I avsnittet tar vi upp den haplontiska livscykeln, vilket betyder att organismens livscykel domineras av det haploida stadiet. Det har bara en enda uppsättning kromosomer, så det haploida stadiet brukar skrivas (n). Många alger har en haplontisk livscykel och det anses vara den enklaste ursprungsformen av livscykel. De haploida (n) könscellerna utvecklas inom gametangium hos den gametofytiska algen. Sedan smälts två haploida könsceller samman (n+n) och bildar en zygot (2n) och går då in i det diploida stadiet eller sporofytiska fasen av livscykeln. Under groningen delas zygoterna meiotiskt in i haploida (n) zoosporer, som sedan utvecklas till nya, stora haploida alger. Den stora algen vi ser är en haploid gametofyt, vilket betyder att tillväxten, genom mitos (celldelning), sker i det haploida (n) stadiet. Det diploida sporofytstadiet består bara av zygoten.

En art med haplontisk livscykel är grönalgen klykalg (Codium fragilis)

Grönalgen Codium fragile ser ut som ett litet träd när den har spolats iland på stranden.

Hängde du med? Ingen fara, det här kan inte vi heller rabbla på löpande band. Det ÄR knepigt. Men kul!

Andra, som till exempel blåstång (Fucus vesiculosus) och sargassosnärja (Sargassum muticum), har en diplontisk livscykel. Då är det istället det diploida stadiet som dominerar livscykeln. En diploid individ har dubbla kromosomuppsättningar och skrivs (2n). I en diplontisk livscykel är det den stora sporofytiska tångruskan som är diploid och sedan utvecklar den könsorgan. Dessa genomgår meios (celldelning, 2n/2) där haploida gameter (n) bildas. Dessa gameter representerar det gametofytiska stadiet. Därefter befruktas könscellerna och bildar en zygot. Denna zygot bildar en ny sporofytisk tångruska. Precis som hos oss människor. Haploidstadiet är (oftast) begränsat till enbart gameterna. Tillväxten genom mitos sker i det diploida (2n) stadiet.

Den stora, diploida bålen hos brunalgen Sargassum muticum har små släta flytblåsor på skaft

Den tredje formen av livscykler är den diplohaplontiska (eller haplodiplontiska) livscykeln. Och nu gäller det att vara fokuserad. Här har den haploida (n) och den diploida (2n) fasen lika stor roll i livscykeln, de representeras av två distinkta vegetativa individer, men deras kromosomantal och funktion är olika. Den haploida gametofyten (n) reproducerar sig med den sexuella metoden, genom att släppa ut haploida gameter (n) som smälter samman till en diploid sporofyt (2n). Denna diploida sporofytiska individ reproducerar sig däremot med hjälp av den asexuella processen att bilda haploida zoosporer (n) som växer upp till gametofyter. I denna livscykel är den sporogena meiosen och fusionen av gameter ansvarig för generationsväxlingen mellan två vegetativa individer.

Grönalger inom släktet Ulva spp. har en isomorf (iso = lika, morf = form) livscykel, där gametofyt och sporofyt ser likadana ut.

Hos vissa arter, som grönalger inom släktet Ulva spp. , är de diploida och haploida formerna båda fritt levande oberoende organismer, väsentligen identiska i utseende och därför sägs vara isomorfa. De frisimmande, haploida (n) könscellerna bildar en diploid zygot (2n) som gror till en multicellulär diploid sporofyt. Sporofyten producerar frisimmande haploida sporer (n) genom meios, som gror (mitos) till haploida gametofyter.

Hos andra alger, som skräppetare (Saccharina latissima) är de sporofytiska (diploida) och gametofytiska (haploida) stadiena morfologiskt olika, heteromorfa. Den stora sporofyten är komplex och består av flera olika typer av celler, medan gametofyten är enkel och pytteliten.

Om du har orkat läsa ända hit så får du en guldstjärna och förtjänar en bit godis som belöning. Bra jobbat!!!

Read Full Post »

Något som våra lyssnare på AlgPodden önskat att få höra mer om är odling av makroalger. Så i säsong 2 tar vi tag i detta redan i avsnitt 2 och går igenom hur odling av sockertång/ skräppetare (Saccharina latissma) går till.

Det gäller att komma ihåg vem som är sporofyt (sporbildande) och gametofyt (gametbildande). Hos skräppetaren är sporofyten det stora blandet och gametofyten mikroskopiskt liten. Det kan du även läsa mer om i vårt inlägg om skräppetare i vår serie Månadens Alg här på Tångbloggen.

I Algpodden-avsnittet nämner vi även ett europeiskt alg-samarbete EnAlgae, vars mål är att ta fram algbaserade biobränslen. Där kan du hitta manualer kring ”best practice” (bästa tillvägagångssätt), för algodling, både makroalger och mikroalger, och mycket annat spännande.

Read Full Post »

Här på Tångbloggen har vi tidigare skrivit om projektet Green Gravel som jag är inblandad i, och berättat om dess mål med att restaurera tareskogar på norra halvklotet.

Nu har vi sporulerat både skräppetare (Saccharina latissima) och fingertare (Laminaria digitata) inne på lab och sått ut på gruset. Vi har även fått små sporofyter från företaget Kobb AB, som de hade över efter sin sådd. De små sporofyterna är knappt centimetern stora, men vi hoppas såklart på en god tillväxt under hösten fram tills att det är dags att sätta ut det ”gröna gruset”…fast kanske mer det bruna gruset… ute på våra lokaler.

Små buketter av sporofyter på 3 cm naturgrus ska planteras ut i havet i slutet av november.

Vi har även ett nytt, spännande pilotprojekt av egen design som jag satte ut i havet under veckan. Metoden inom Green Gravel är ju till för ganska flacka bottnar, där gruset kan ligga någorlunda stilla. Men här i Gullmarn är det ju de branta väggarna, som nästan lodrät dyker ner i havet, som behöver restaureras. Där går det inte med grus, om man inte vill ligga och limma fast det sten för sten.

Istället utformade jag ut en metod som utgår från den vi använde i vår manual för restaurering av blåstång i Östersjön. Genom att fästa vuxna plantor med mogna sori (sporsamlingar) på rep, som i sin tur spänns mellan två kättingar, bildas en lodrät tareskog som förhoppningsvis kommer att föröka sig naturligt och ge små sporofyter under årets sista månader när förökningen sker.

Kanske ett vinnande koncept, kanske en total flopp. Vi får se hur det går till våren.

Det ska bli mycket spännande att följa upp hur det går med detta. Jag kommer såklart rapportera resultaten här på Tångbloggen, så se till att följa oss, så du inte missar något. Dessutom kommer jag att berätta mer om försöken under årets nationella marina restaureringskonferens som äger rum i Luleå 16-17 november. Självklart kommer även en rapport därifrån till våra intresserade läsare.

Bäst av allt är att experimentet hänger precis intill labbet, så det är bara några korta simtag från bryggan. Mycket smidigt! En dag som denna, klassiskt höstgrå med småregn och dis, var det underbart att komma ner under ytan där det istället var blått vatten, röda och rosa alger, gula svampdjur och helt ok sikt, fram tills dess att jag tog fram rotborsten för att skrubba av klippväggen.

Read Full Post »

Nu när jag har gått ner till att forska på halvtid, har jag möjligheten att ta roliga uppdrag genom mitt företag BioLogik. Ett sådant har varit inventering av stora brunalger på ett antal lokaler längs Bohuskusten, Uppdraget går ut på att kartlägga förekomst av 8 stycken av våra största brunalger. Självklart är det stortare (Laminaria hyperborea), fingertare (Laminaria digitata) och skräppetare (Saccharina latissima), som tillsammans kallas kelp. Men även ektång (Halidrys siliquosus), sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus) och knöltång (Ascophyllum nodulosum), som ofta slås ihop till ”tång” när arterna inte spelar roll, och så den introducerade sargassosnärjan (Sargassum muticum). Känner du igen alla åtta?

Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.

Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.

Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!

Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.

Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.

En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.

Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.

Read Full Post »

Sommar, sol och härliga bad! Äntligen!! Varför inte starta sommaren med att bättra på algkunskaperna? Eller, för den trogna Tångbloggsläsaren eller Algpodd-lyssnaren, att få möjligheten till lite schysst alg-häng med likasinnade.

Helgen 9-10 juli ger jag specialkursen PADI Seaweed DiverDiveTeam i Lysekil. Två algspäckade dagar med föreläsningar, dyk eller snorkling med insamling av material och såklart artbestämning, pressning och rapportering till Artportalen.

Du behöver inte ens ha dykcertifikat för att gå kursen. Det går lika bra att snorkla eller fridyka.


Varför inte få ut mer av dina dyk eller din snorkling genom att lära dig några av de olika arterna av makroalger? Genom att känna igen deras struktur, form och rörelse i vattnet blir säkerhetsstoppet till en av de bästa och mest givande delarna av ditt dyk. Eller så blir badet en helt ny upplevelse! Bli förvånad över hur de anpassar sig till de  krävande miljön de lever i, där vågorna bryter och lågvatten utsätter dem för luft och värme. Eller bara njut av färgen och strukturen i den hypnotiska tångdansen när du tar ditt dopp.

Kan du alla arterna i filmen?


I tångbältet, strax under ytan, finns såklart gott om möjligheter för den intresserade att upptäcka allt från nakensnäckor till spökräkor och nyfikna fiskar som lever i och på tången.


Med specialkursen PADI SeaWeed Diver lär du dig att skilja mellan olika arter av makroalger. Genom övningar med botaniska artnycklar får du reda på verktygen för att upptäcka artrikedomen längs vår kust. Det hjälper såklart om du har läst på lite innan, som Tångbloggens serie ”Månadens alg”. Där finns mycket att hämta för den som vill få en flygande (flytande?) start.


Målet är att du efter kursen ska känna igen några av de vanligaste stora arterna av alger, tare och tång samt veta hur du dokumenterar observationer på olika sätt genom fotografering och framställning av herbaria. Du kommer naturligtvis också att lära dig vilka arter av tång som är utsökta att äta och hur man bäst samlar in och förbereder dem.

Vi ses i Lysekil!

Algkursen 2021 bjöd på två dagar av strålande sol, massor med alger och solbränd nos. Glöm inte solkrämen!

Read Full Post »

Den stora brunalgen Saccharina latissima, skräppetare, har varit mycket i media det senaste året. Störst uppmärksamhet fick den nog när den (äntligen) introducerades på fiskauktionen i Göteborg. Mycket roligt att det äntligen går att köpa skräppetare, eller sockertare som den ofta kallas i kommersiella sammanhang.

Här på Tångbloggen har vi även skrivit om skräppetare i inlägg om algodling, och såklart har den figurerat som Månadens Alg, där vi ger lite mer fakta kring arten.

Så vi blev knappast förvånade när Algpodden-lyssnare hörde av sig och önskade sig ett avsnitt om just skräppetare. Så det fick bli avsnitt 5 som ligger ute nu där poddar finns.

Känner du att badsuget är starkt såhär i vintermörkret kan du alltid följa med på ett litet dopp ner i tångbältet.

Saccharina latissima påminner om ett krokodilskinn med krusiga kanter

Read Full Post »

Tack alla som har hört av sig med positiva kommentarer om alginslaget i Naturmorgon under Kristi Flygare-helgen.

För att inte bara ge er en bild med ord och ljud, kommer här en liten film från Släggö i Lysekil med några av våra vackra makroskopiska alger. Du hittar mer information om de olika arterna här på Tångbloggen om du söker på artens namn i vår lilla sökruta. Många har varit vår Månadens Alg. Hur många känner du igen?

Ta på dig mask och snorkel så hoppar vi i!

Read Full Post »

Older Posts »