Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Alg’

I veckans poddavsnitt pratar vi om restaurering av tare, eller kelp som dessa stora brunalger också kallas. Livscykeln hittar du på bild här, och tidigare inlägg om Green Gravel läser du här. Sen kan du såklart även kika in på Green Gravels hemsida och se vilka länder runt jorden som är med i projektet.

Restaurering av tare på en brant klippvägg i Gullmarsfjorden.

Roligt nog fick jag berätta om Green Gravel på årets marina restaueringskonferns som gick av stapeln uppe i Luleå den 16-17e november. Det var härliga 12 minusgrader och isarna började lägga sig på fjärdarna. Var väldigt sugen på att stanna längre och åka lite långfärdsskriskor, men det får bli en annan gång.

Konferensen anordnades av Länsstyrelsen Norrbotten och det var ett fullspäckat och spännande program, som du kan se här.

Vi fick följa med ut på Gotland och se hur utdikningen orsakat de problem med torka som ön kämpar med idag när det inte finns några stora, svampiga våtmarker som håller kvar regnet. Och vi fick se hur det går för försöket inom Baltic Waters 2030 att odla upp den starkt hotade Östersjötorsken uppe på land och sedan sätta ut den när den blivit lite större. Förhoppningsvis överlever den då något bättre.

I Blekinge hade en havsvik återställts till forna vattenspegel, och kransalger, dessa mellanting mellan alg och växt, visade sig vara mer eller mindre villiga att förlåta människans framfart med muddring.

Vi fick även höra vad som gått bra, och vad som gått mindre bra med försöken att restaurera ålgräs på västkusten. Knepet är tydligen att ålgräset behäver sand eller grus som substrat för att etablera sig ordentligt.

På västkusten har blåmusslorna minskat i antal under senare år. Kristina Svedberg och Patrik Magnestam från 8+ fjordar har försökt sig på en storskalig restaurering av musselbankar genom att sätta ut enorma mängder musslor som blivit över från musselodlare. Det var spännande att se vilka utmaningar de kämpat med.

Ett projekt som vi har skrivit om tidigare här på bloggen var Skärgårdsstiftelsens försök med bojar för att motverka ankringsskador i Stockholms skärgård. Studien visade även att de stora betongfundamenten snabbt hade koloniserats av blåstång. Så trevligt!

Våra finska kollegor berättade om den stora satsning som görs på restaurering i Finland. Vi var många som var både imponerade och avundsjuka på hur enkelt och logiskt de arbetar.

Konferensen avslutades med en rejäl genomgång av Projektet Levande vikar som drivs av BalticWaters2030 och Stockholms universitet. Så för min del var konferensen ett ypperligt tillfälle att träffa många goda vänner och före detta kollegor. Det viktigaste och mest givande var, som alltid, minglet mellan föredragningarna, när man kunde prata och diskutera med alla deltagare. Den balanden mellan lyssna och mingla, hade arrangörerna verkligen fått till bra. Och ett stort tack till Elite Stadshotell som huserade ett 60-tal pratglada virrpannor och såg till att vi fick i oss kaffe, kakor och fantastiskt god mat.

Vår underbara konferencier, Thomas Öberg, satte ihop små fyndiga dikter till flera av föreläsningarna. Det satte verkligen guldkant på upplevelsen.

Read Full Post »

Något som våra lyssnare på AlgPodden önskat att få höra mer om är odling av makroalger. Så i säsong 2 tar vi tag i detta redan i avsnitt 2 och går igenom hur odling av sockertång/ skräppetare (Saccharina latissma) går till.

Det gäller att komma ihåg vem som är sporofyt (sporbildande) och gametofyt (gametbildande). Hos skräppetaren är sporofyten det stora blandet och gametofyten mikroskopiskt liten. Det kan du även läsa mer om i vårt inlägg om skräppetare i vår serie Månadens Alg här på Tångbloggen.

I Algpodden-avsnittet nämner vi även ett europeiskt alg-samarbete EnAlgae, vars mål är att ta fram algbaserade biobränslen. Där kan du hitta manualer kring ”best practice” (bästa tillvägagångssätt), för algodling, både makroalger och mikroalger, och mycket annat spännande.

Read Full Post »

Gjorde en fantastiskt vacker promenad i solsken i slutet på oktober. De mesta löven har fallit av och täcker gångstigen så att den blir som ett gyllene band.

När solljuset blir mindre intensivt under hösten avstannar fotosyntesen och klorofyll, det pigment som ger bladen dess gröna färg, börjar brytas ner och försvinner ur löven. Innan bladen fälls har trädet tagit tillvara så mycket av energin som möjligt genom att klorofyllet och en del andra ämnen bryts ner och transporteras inåt i trädet till de övervintrande delarna. De gula och gulröda ämnena som ger löven sina härliga höstfärger finns hela tiden i löven, men syns inte då det gröna klorofyllet tar överhanden. Vissnar bladen på sommaren av torka blir de ju också gula eller bruna.

Härliga höstfärger som syns för att klorofyllet försvinner.

Men hur är det med färgen hos alger på hösten? Tappar blåstången också sin färg och blir gulbrun? Och vad händer med mängden klorofyll? Bryts klorofyllet ner när det blir kallare och mindre ljus i vattnet? Eller händer det omvända, att med mindre ljus så blir grenarna mörkare för att de nu innehåller ännu mer klorofyll för att klara övervintringen?

Resultatet av att hälla kokhett vatten på blåstång ser ni ovanför till höger. Bilderna visar att de ljusaste skotten, som antagligen suttit nära ytan och fått gott om solljus ända fram tills nu, blir ljust gröna. De mörkare skotten blir riktigt mörkt gröna för att de innehåller mer klorofyll. Nu gäller det nämligen för blåstången att övervintra. Det kan bli riktigt mörkt nere i vattnet om isen lägger sig och det dessutom blir snö ovanpå isen. Därför ökar mängden klorofyll i blåstång nu under hösten. Och till våren när ljuset kommer tillbaka är blåstången klar att dra igång tillväxten för fullt så snart vattentemperaturen når tio grader.

Död tång har tappat allt klorofyll. Därför är den brun.

Men vissa delar av tången vissnar och dör. De kommer att brytas ner i vattnet med tiden eller, om de driver i land, i tångvallen. De ser mer brunröda ut och kör man ett test med att koka en bit av dessa, ser vi ingen färgförändring.

Det låg också mycket fintrådiga brun och rödalger drivande i vattnet närmast stranden. Det är en par meter bred zon som är helt täckt med ett lager av flytande alger. De har lossnat från blåstången och klippbotten nu under hösten. Det mesta var de bruna fintrådiga algerna trådslick, Pylaiella littoralis och molnsklick, Ectocarpus siliculosus, och så lite av rödalgen ullsläke, Ceramium tenuicorne, som är en typisk höstart i Östersjön.

Både de fintrådiga brunalgerna och ullsläke innehåller klorofyll som kommer fram om man häller kokande vatten på dem. Det sker direkt med trådslick och molnslick men för att få fram klorofyllet, som inte är vattenlösligt, behöver ullsläke kokas ett litet tag. Kanske något att prova till helgen?

Read Full Post »

November månads alg är mörk havsfjäder, Plumaria plumosa. Det är en vacker och mycket regelbundet fjäderförgrenad rödalg. Den framstår som mörkt röd eftersom hela algens bål är täckt med små barkceller, utom på de allra yttersta grenarna.

Fotot visar en skottspets av mörk havsfjäder i förstoring. Bilden är från den av oss frekvent använda floran Danmarks Havsalger. Centralcellerna, de som utgör själva ”stammen”, är päronformade och från dessa utgår motsatta förgreningar. På fotot syns även ett par kiselalger som växer som påväxt på skottspetsen, ifall någon mikroalgsentusiast läser Tångbloggen.

Mörk havsfjäder är flerårig och förökar sig i våra skandinaviska vatten enbart genom könlösa sporer. Plantorna blir ca 5 -10 cm höga och växer på sten och andra alger från under lågvattenlinjen ner till ca 15 meters djup. Den förekommer i Nordsjön och i Bälthavet och Öresund. Sen blir salthalten för låg inne i Egentliga Östersjön för arten skall klara sig. Den är mycket trevlig att pressa till sitt herbarium eftersom den är så platt, bara man får den i ett plan. Detta var en av de 50 arter som vi hittade i somras på makroalgskursen i Lysekil.

Read Full Post »

Här på Tångbloggen har vi tidigare skrivit om projektet Green Gravel som jag är inblandad i, och berättat om dess mål med att restaurera tareskogar på norra halvklotet.

Nu har vi sporulerat både skräppetare (Saccharina latissima) och fingertare (Laminaria digitata) inne på lab och sått ut på gruset. Vi har även fått små sporofyter från företaget Kobb AB, som de hade över efter sin sådd. De små sporofyterna är knappt centimetern stora, men vi hoppas såklart på en god tillväxt under hösten fram tills att det är dags att sätta ut det ”gröna gruset”…fast kanske mer det bruna gruset… ute på våra lokaler.

Små buketter av sporofyter på 3 cm naturgrus ska planteras ut i havet i slutet av november.

Vi har även ett nytt, spännande pilotprojekt av egen design som jag satte ut i havet under veckan. Metoden inom Green Gravel är ju till för ganska flacka bottnar, där gruset kan ligga någorlunda stilla. Men här i Gullmarn är det ju de branta väggarna, som nästan lodrät dyker ner i havet, som behöver restaureras. Där går det inte med grus, om man inte vill ligga och limma fast det sten för sten.

Istället utformade jag ut en metod som utgår från den vi använde i vår manual för restaurering av blåstång i Östersjön. Genom att fästa vuxna plantor med mogna sori (sporsamlingar) på rep, som i sin tur spänns mellan två kättingar, bildas en lodrät tareskog som förhoppningsvis kommer att föröka sig naturligt och ge små sporofyter under årets sista månader när förökningen sker.

Kanske ett vinnande koncept, kanske en total flopp. Vi får se hur det går till våren.

Det ska bli mycket spännande att följa upp hur det går med detta. Jag kommer såklart rapportera resultaten här på Tångbloggen, så se till att följa oss, så du inte missar något. Dessutom kommer jag att berätta mer om försöken under årets nationella marina restaureringskonferens som äger rum i Luleå 16-17 november. Självklart kommer även en rapport därifrån till våra intresserade läsare.

Bäst av allt är att experimentet hänger precis intill labbet, så det är bara några korta simtag från bryggan. Mycket smidigt! En dag som denna, klassiskt höstgrå med småregn och dis, var det underbart att komma ner under ytan där det istället var blått vatten, röda och rosa alger, gula svampdjur och helt ok sikt, fram tills dess att jag tog fram rotborsten för att skrubba av klippväggen.

Read Full Post »

Nu när jag har gått ner till att forska på halvtid, har jag möjligheten att ta roliga uppdrag genom mitt företag BioLogik. Ett sådant har varit inventering av stora brunalger på ett antal lokaler längs Bohuskusten, Uppdraget går ut på att kartlägga förekomst av 8 stycken av våra största brunalger. Självklart är det stortare (Laminaria hyperborea), fingertare (Laminaria digitata) och skräppetare (Saccharina latissima), som tillsammans kallas kelp. Men även ektång (Halidrys siliquosus), sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus) och knöltång (Ascophyllum nodulosum), som ofta slås ihop till ”tång” när arterna inte spelar roll, och så den introducerade sargassosnärjan (Sargassum muticum). Känner du igen alla åtta?

Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.

Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.

Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!

Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.

Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.

En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.

Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.

Read Full Post »

Ja, nästan soligt hela tiden var det faktiskt. En liten skur hälsade på strax efter lunch och sedan höll det sig fint tills det var dags att plocka ihop. Men så mycket roliga och trevliga människor som kom förbi och letade arter med oss! Tack alla ni som kom för en rolig och härlig söndag ute i Björnö naturreservat.

Jag höll utkik efter den sällsynta arten brackvattensräka, Palaemon varians, men den fick vi inte se. Däremot såg vi både elegant och vanlig tångräka, till många barns förtjusning.

Söndagens bioblitz var en del av projekt Återskapa Östersjöns Livskraft, som drivs av WWF i samarbete med Länsstyrelsen Stockholm och Skärgårdsstiftelsen. Nästa sommar blir det uppe vid Höga Kusten.

Read Full Post »

VÄLKOMMEN TILL BJÖRNÖ NATURRESERVAT, INGARÖ, PÅ BIOBLITZ

På söndag, den 4 september kl 10-15, blir det bioblitz ute på Björnö naturreservat, Ingarö i Stockholms skärgård, inom WWF-projektet Återskapa Östersjöns Livskraft.

Drop in mellan kl 10-15 vid snorkelleden och vid viken förbi Slängen. Vi lånar ut ett begränsat antal vadarstövlar, vattenkikare och håvar till den som vill hjälpa till att leta arter. Du är mer än välkommen att ta med mask, snorkel och badkläder för att hoppa i plurret och samla in både alger och växter. Marinbiologen och tånginfluencern Ellen Schagerström är stationerad vid snorkelleden och Sportfiskarna är vid Slängen.

Följ skyltar till aktivitererna från parkeringen! Korv och fika finns att köpa på Café Truten hos bonden på Björnö för den som inte tagit med matsäck.

Vad är en bioblitz?

En bioblitz är en biologisk inventering i ett specifikt område som görs av forskare, ofta och gärna tillsammans med amatörer. Syftet med en bioblitz är att upptäcka, räkna, kartlägga och lära sig mer om de levande varelserna samt lista förekommande arter.

Häng med och leta efter brackvattensräka, Palaemon varians, en hotad och sällsynt art som kan förekomma i området men ännu inte noterats. Hur rikligt förekommer elegant- eller kortfingrad tångräka, Palaemon elegans, en art som är på framfart? Vi letar även efter trekantig brackvattenmussla, Mytilopsis leucophaeata, som liknar en bucklig blåmussla och som noterats söder om Stockholm för första gången. Som alltid undersöker Ellen livet i tångruskorna. Ser vi några tydliga betesskador från tånggråsugga?

Skärgårdsstiftelsen, WWF, Ellen Schagerström (BioLogik, Tångbloggen och Algpodden), Sportfiskarna och Länsstyrelsen i Stockholm välkomnar alla, oavsett ålder och kunskap, som vill delta under några spännande, intressanta och roliga timmar på Björnö i Värmdö kommun.

Med söndagens bioblitz vill vi tillsammans öka intresset för biologisk mångfald och förståelsen för att skydda och vårda Östersjön.

Välkommen!

Read Full Post »

Imorgon måndag är det säsongsavslutning på Algpodden. Angela pratar om guldalger som ställt till det i floden Oder under sommaren och så funderar vi lite kring jod i makroalger. Avsnitt 22 är också säsongens sista. Så nu vill vi gärna höra från våra lyssnare vad ni är sugna på att veta mer om till säsong 2.

Hör jättegärna av er till oss med förslag och funderingar, antingen via www.biologik.se, info@biologik.se eller här på bloggen.

Till Angelas studenter: Ni får inte högre betyg om ni skriver kiselalger…tror jag.

Hoppas ni har haft en härlig algsommar!

Read Full Post »

Nu har vi påbörjat höstens omgång av Green Gravel nere i källaren på Kristineberg marina forskningsstation i Fiskebäckskil. En varm och vindstilla dag var vi ute på våra fyra lokaler och samlade in skräppetare, Saccharina latissima, och passade på att njuta av ett varmt och nästan manetfritt hav.

Vissa dagar ser kontoret riktigt trevligt ut. De kalla, blåsiga och regninga dagarna på vintern när man ändå måste hoppa i vattnet, får minnet av denna dag motivera yrkesvalet.

Projektet är finansierat av Länsstyrelsen Västra Götaland och syftet är att ta fram en metod för att restaurera tareskogar som har minskat av olika anledningar. Det är ett internationellt projekt som involverar flera länder från norra halvklotet.

Skräppetaren ska nu stimuleras att anlägga sori, sporbildande vävnad, inne på lab. Dessa mognar fram under hösten och i oktober bör de vara så pass mogna att vi kan stimulera dem till ett sporsläpp.

Sori på skräppetaren syns som tjockare, släta partier på den annars skrovliga ytan.

Vi kommer då att hälla sporerna i baljor fyllda med naturgrus för att de ska sätta sig på gruset och bilda de mikroskopiskt små gametofyterna. Dessa ska i sin tur bilda spermier och ägg, där spermierna släpps ut i vattnet och simmar över till det fastsittande ägget. På så sätt bildas nya sporofyter, som kan växa till 2 meters storlek.

Den kvistiga grenen är själva gametofyten, som sedan bildar ägg och spermier. Bilden är tagen i mikroskop.

Skräppetare tillväxer på vintern, så vi kommer låta sporofyterna växa till sig inne på lab över jul och nyår. Med en liten slurk näring då och då hoppas vi att de blivit 5-10 cm till januari. Då blir det till att ta på sig varma kläder för att sätta ut det algpåväxta gruset ute i havet.

Jag som älskar kalla, vita vintrar hoppas lite försiktigt på att det kanske inte blir is i havet i år… Men i värsta fall får jag väl sätta gruset på en släde och leka polarexpedition i liten skala. Kan ju vara ganska roligt det med, om isen håller.

Förra året trodde vi att hela sådden hade misslyckats. Vi såg inga små tarebebisar på stenarna alls. Men efter någon månad upptäckte vi att de alla hade satt sig på kanten av baljan i stället. Några hade till och med satt sig på vattenslangen som sticker ner i lådan. Egensinniga små rackare. I år kommer jag därför så ut dem i en mindre vattenmängd, så att de sätter sig på gruset där jag vill ha dem innan jag fyller på baljorna fullt upp. Det är lite tricks och knep med att odla alger, minsann.

En liten tareskog på kanten av baljan. Inte riktigt där jag hade tänkt att de skulle sätta sig….

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »