Efter en underbar helg i Tunstad nära Lysekil på västkusten hann vi stanna till vid den närmsta stranden i Sandvik. Det går ju inte att ha varit på västkusten utan att få en stund vid havet. Det visade sig vara riktigt lågt vattenstånd och det låg en massa öronmaneter uppe på sanden. På stenarna syns vita fläckar – det är japanska ostron och de små vita fläckarna är havstulpaner.
Många öronmaneter ligger och blänker på stranden
Öronmaneten bildar ett vackert mönster på sanden bredvid en grupp med blåmusslor och några tomma ostronskal.
Mellan stenarna högre upp på stranden låg högar med långa skott av ålgräs som redan vuxit sig ganska stora tillsammans med årets sudare. Det fanns också många nya skott av sargassosnärja med sina typiska små runda flytblåsor. Det måste ha blåst bra för någon dag sedan för att rycka loss både alla alger och få dom och öronmaneterna att driva iland i viken.
Det låg också en hel del blåstång uppspolad på land i solen. Här på västkusten har ju blåstången varit mogen att släppa ut sina ägg- och spermiesamlingar länge. När jag tittade närmare så syntes tydliga små högar med orangefärgade spermie ovanpå förökningstoppen. Detta skulle inte gå att få se hos blåstång som ligger och torkar på en strand i Östersjön. Det är bara blåstångsplantor från en tidvattenkust som går att lura till att släppa ut om de blir torrlagda fastän det är ett tag till fullmånekvällen. Får blåstången ligga torr för länge dör den utan att släppa ut några ägg eller spermier. Blåstången har levt under ytan i Östersjön så länge att den förlorat denna signal att ligga torrlagd när tidvattnet drar sig tillbaka och sen släppa ut när vattnet kommer tillbaka.
Tydliga små högar med spermier på blåstången
Nu är jag tillbaka vid min brygga på Rådmansö och kommer att hålla koll på om blåstången är färdig att föröka sig. Temperaturen i vattnet är runt 11 oC så det är bara att hålla tummarna och se vad som händer i kväll.
I veckans poddavsnitt pratar vi om restaurering av tare, eller kelp som dessa stora brunalger också kallas. Livscykeln hittar du på bild här, och tidigare inlägg om Green Gravel läser du här. Sen kan du såklart även kika in på Green Gravels hemsida och se vilka länder runt jorden som är med i projektet.
Restaurering av tare på en brant klippvägg i Gullmarsfjorden.
Roligt nog fick jag berätta om Green Gravel på årets marina restaueringskonferns som gick av stapeln uppe i Luleå den 16-17e november. Det var härliga 12 minusgrader och isarna började lägga sig på fjärdarna. Var väldigt sugen på att stanna längre och åka lite långfärdsskriskor, men det får bli en annan gång.
Konferensen anordnades av Länsstyrelsen Norrbotten och det var ett fullspäckat och spännande program, som du kan se här.
Vi fick följa med ut på Gotland och se hur utdikningen orsakat de problem med torka som ön kämpar med idag när det inte finns några stora, svampiga våtmarker som håller kvar regnet. Och vi fick se hur det går för försöket inom Baltic Waters 2030 att odla upp den starkt hotade Östersjötorsken uppe på land och sedan sätta ut den när den blivit lite större. Förhoppningsvis överlever den då något bättre.
I Blekinge hade en havsvik återställts till forna vattenspegel, och kransalger, dessa mellanting mellan alg och växt, visade sig vara mer eller mindre villiga att förlåta människans framfart med muddring.
Vi fick även höra vad som gått bra, och vad som gått mindre bra med försöken att restaurera ålgräs på västkusten. Knepet är tydligen att ålgräset behäver sand eller grus som substrat för att etablera sig ordentligt.
På västkusten har blåmusslorna minskat i antal under senare år. Kristina Svedberg och Patrik Magnestam från 8+ fjordar har försökt sig på en storskalig restaurering av musselbankar genom att sätta ut enorma mängder musslor som blivit över från musselodlare. Det var spännande att se vilka utmaningar de kämpat med.
Ett projekt som vi har skrivit om tidigare här på bloggen var Skärgårdsstiftelsens försök med bojar för att motverka ankringsskador i Stockholms skärgård. Studien visade även att de stora betongfundamenten snabbt hade koloniserats av blåstång. Så trevligt!
Våra finska kollegor berättade om den stora satsning som görs på restaurering i Finland. Vi var många som var både imponerade och avundsjuka på hur enkelt och logiskt de arbetar.
Konferensen avslutades med en rejäl genomgång av Projektet Levande vikar som drivs av BalticWaters2030 och Stockholms universitet. Så för min del var konferensen ett ypperligt tillfälle att träffa många goda vänner och före detta kollegor. Det viktigaste och mest givande var, som alltid, minglet mellan föredragningarna, när man kunde prata och diskutera med alla deltagare. Den balanden mellan lyssna och mingla, hade arrangörerna verkligen fått till bra. Och ett stort tack till Elite Stadshotell som huserade ett 60-tal pratglada virrpannor och såg till att vi fick i oss kaffe, kakor och fantastiskt god mat.
Vår underbara konferencier, Thomas Öberg, satte ihop små fyndiga dikter till flera av föreläsningarna. Det satte verkligen guldkant på upplevelsen.
Det blir allt fler som gör som Jonathan Lind på hösten och tar sin skottkärra till stranden för att samla in ilandspolad tång och ålgräs från tångvallen.
En tångvall från norra Stockholms skärgård
Materialet är en blandning av det som växer utanför i havet och kan bestå av mest blåstång, Fucus vesiculosus, som på många stränder i Stockholms skärgård eller en blandning av ålgräs och blåstång som på sandiga stränder på Öland.
På bilden nedan ser vi en stor och artrik tångvall där den mörkare blåstången har en tydlig, klargrön inblandning av ålgräs. Det påminner lite om grön spaghetti. Den här fina vallen ligger på Öland.
Tångvall på Öland Foto: Robert Kautsky
Utmed vissa stränder på Öland kan materialet i tångvallen domineras av en blandning av tång och rödalger. Det kan du ofta känna lite på doften…
Ölands ostkust har en vall dominerad av rödalger.
På bilden syns att det fortfarande ligger mycket lösa rödalger och flyter i vattnet som inte drivit iland ännu.
Beroende på innehåll blir tångvallen bättre eller sämre som gödningsmedel i trädgården. Blåstång och rödalger ger den bästa gödningen medan ålgräs, Zostera marina innehåller mindre mängder fosfor och kväve.
I många kommuner städas stränderna årligen från tångvallar inför badsäsongen. Här borde det finnas möjligheter att få till ett lokalt nyttjande genom att personer som Jonathan Lind samlar upp och transporterar bort tången, samtidigt som han slipper köpa gödsel till sina odlingar. I länken ovan får du följa med Jonathan på tånginsamling och se hur han nyttjar den i sin trädgård.
Men vad gäller egentligen? Är det tillåtet att hämta tångmaterial på stranden? Är det ok om jag bara hämtar några kassar, några skottkärror eller samlar och rensar en hel strandremsa?
Förr i världen var detta en viktig resurs, som så mycket annat tillhörde markägaren. Men tiderna ändrades. Tångvallens värde försvann ur minnet och det var det ingen som brydde sig om denna resurs fram till nyligen, när intresset för att minska tillförsel av näring till Östersjön blivit högaktuell samtidigt som kostanden för konstgödsel blivit allt dyrare.
Men enligt Naturvårdsverket är det inte tillåtet att ta hur mycket tång som helst från stränderna. För det som fortfarande gäller är en 131 år gammal dom som fastställer hur tång från stranden får användas. I en dom i Högsta domstolen 1891, fick en person böta 10 kr för att han olovligt samlat tång från någon annans mark till sina odlingar. Samma sak gäller fortfarande – vill man hämta lassvis med tång är det bäst att tala med markägaren först. Det som förr i tiden hade stor ekonomisk betydelse för jordbruket, och som sedan bara vara till besvär under nästan100 år, håller nu på att få tillbaka sitt värde och ses som en resurs igen.
Det finns ytterligare en viktig aspekt och det är att tångvallen är ett skyddat habitat och viktigt för både växt- och djurliv. Framöver kan det behövas en planering för hur denna resurs kan användas och hur mycket av tångvallar som bör skyddas utmed kusten. Samtidigt som många stränder fortsatt kommer att behöva städas inför badsäsongen. Och det som samlas in från badstränder kan antingen komposteras och användas som gödning eller kanske göras om till biobränsle.
Tång alltmer populärt som odlad gröda
Utöver att använda det som ligger i tångvallar på stränderna ökar även intresset mer och mer för att odla grönalger och tarearter i svenska vatten för konsumtion.
Idag finns några mindre odlingar av tare på svenska västkusten. Arten som främst odlas heter skräppetare, Saccharina latissima, men kallas i folkmun för sockertare för det låter lite godare. Det finns många användningsområden av alger, som t.ex. till djurfoder och mat. Idag klassas bl.a. tare och tång som livsmedel berättar Barbro Kollander, kemist på Livsmedelsverket i ett inslag från nyheterna, men det finns inga gränsvärden för hur mycket man kan äta. Både skräppetare och blåstång kan innehålla höga halter av jod och tungmetaller beroende på var de har växt. Personer med jodbrist, barn och gravida hör till de som kan vara extra utsatt för risker om de äter tång enligt Livsmedelsverket. Vi läser med glädje att Barbro ingår i ett internationellt forskningsprojekt som fokuserar på alger och tång som mänsklig föda. Det var på tiden!
Igår publicerades ett kort inlägg på Vetenskapsradion om hur ålgräs och blåmusslor påverkades negativt under värmeböljan 2018. Här invtervjuas Linda Kumblad från Stockholms universitets Östersjöcentrum. Inslaget är knappt 2 min långt och väl värt att lyssna på. Ålgräsängar i Östersjön är viktiga miljöer på grunda sandiga bottnar, som möjliggör ett rikt växt och djurliv. Ålgräs, Zostera marina, är en marin art och har sin utbredningsgräns i norra Egentliga Östersjön. I Bottenhavet blir salthalten för låg får ålgräset. Att ålgräs inte klarar längre perioder med hög temperatur kan bero på att den redan lever i en miljö där den stressas av låg salthalt. Under en värmebölja är det per definition soligt, lugnt och vindstilla dagar. Jag tror att många har varit ute och badat nu under de gångna dagarna och känt hur varmt det varit i vattnet närmast under ytan. En bit ner är det direkt svalare. För att hela vattenmassan skall värmas upp behöver värmeböljan pågå under längre tid, så att det blir riktigt varmt även nere vid botten. Det var det som hände under 2018 i många riktigt grunda och lite inneslutna vikar. För ålgräset innebär det att bladen vissnar. Men de delar som sitter nere nära botten kan överleva och växa till igen när det börjar blåsa så vattenmassan blandas om och det blir svalare i vattnet igen.
För blåmusslor, Mytilus edulis,som också är en marin art gäller samma sak. De är också redan stressade av låga salthalter i Östersjön och stressen ökas av höga vattentemperaturer. Det går åt mer syre till andningen och när vattnet rör för lite på sig under en lång varm solig vindstilla dag kan syret ta slut.
Döda blåmusselskal och kräkel Döda blåmusslor mellan stenar på Askö, Foto: Nils Kautsky
Det låg mycket döda musslor, gulbrun blåstång och en del rödalger, mest kräkel, Furcellaria lumbricalis, utmed stranden på vissa ställen efter värmeböljan sommaren 2018 i augusti.
Risken för att syret ska ta slut är störst på natten när även ålgräs, andra vattenväxter och alger behöver syre till sin andning. Då brukar fiskar, som annars håller till i den grunda viken, och en del smådjur som tångräkor, simma sin väg när det börjar bli ont om syre i vattnet. De flyttar till öppnare vatten där det finns gott om syre även på natten.
I april tar vi oss an två släkten av skorpformiga rödalger och går in lite mer på en art från varje släkte. Arterna är taggig skorpalg, Lithothamnion glaciale och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, som är två av de vanligaste arterna av skorpalger i vattnen utmed svenska västkusten. Skorpalger bildar en egen grupp inom rödalgerna. De har en typisk lila-rosa färg, lite som när du rör ihop lingon och mjölk. Färgen beror på att algerna bildar hårda ytor av kalk som är inlagrade i cellväggarna. Hur tjock algen är gör att färgen skiftar lite. Ytan kan vara slät, som hos den släta kalkskorpan eller ha korallika utväxter som hos taggig skorpalg.
Ljusa upphöjda strukturer på algens yta är fortplantningsorganen.
Hur fortplantningsorganen är placerade varierar mellan arter. De kan ligga nersänkta i små fördjupningar i bålen alternativt ser de ut som små, vitaktiga utskjutande korn. Kalkalgerna har en isomorf livscykel, dvs de växlar mellan sporofytstadiet och det könliga stadiet och dessa båda stadier ser likadana ut. Fortplantningsorganet sitter i små gropar (konceptakel) som mynnar upptill med ett eller flera små porer, beroende på art. Hos slät kalkskorpa har sporofyten många porer, men det krävs stor förstorning för att kunna se dom.
Skorpalgerna förekommer i marina vatten med hög salthalt. De bildar lila-rosa på stenar, klippor men några arter hittar man också växa på andra algarter t.ex. på grenar av kräkel Furcellaria lumbricalis och på ålgräs, Zostera marina blad. Dessa skorpalger hör också till de rödalgsarter som växer på de största djupen.
Bilden är från akvariet på Tjärnö. Pilen till vänster visar på slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, med en liten vit kant. Pilen till höger visar på taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis.
Taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis, bildare rosa-lila skorpor med små utväxter som liknar vårtor på stenar och klippor. Slits en bit loss så kan de växa vidare, helt lösliggande på botten. Denna form brukar gå under namnet ”Maerl” och finns utanför kusten vid Bretange och uppe längs den skotska kusten. De skördas och mals ner till kalkmjöl och används för att förbättra jordar. Det är ett fruktansvärt övergrepp på ett mycket artrikt marint habitat, och allt fler röster höjs för att maerlbäddarna ska skyddas. Arten förekommer utmed hela svenska kusten till Öresund. Där blir salthalten för låg.
Om du föser undan algerna i tångbältet på västkusten belönas du ofta med en knallrosa matta av kalkalger.
Slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, bildar släta rosavioletta skorpor på stenar och klippor. Ett igenkänningstecken är att den ofta har en lite vågig, vit kant. Arten växer grunt, ofta under tången eller under ett tätt rödalgsbälte, mellan 0-3 meters djup. Men du kan kan också hitta den på större djup, ungefär ner till 15 meter. Slät kalkskorpa förekommer ända in i Östersjön till Bornholm och tål såpass låg salthalt som ca 7.5 promille.
En liten utmaning: Hur många arter kan du se i bilden från Tjärnö-labbets akvarium? Svaret hittar du på Tångbloggen på fredag den 2 april. Lycka till!
I mitten av november undrade vi vilka arter ni kunde se på en bild tagen in i ett akvarium. Här kommer de rätta svaren:
Röd ring. Sagartiogeton viduatus, ålgräsros, som vi ser underifrån eftersom den satt sig på akvariets vägg. Den är vackert randig och kallas därför ibland för pyjamasanemon. Men vad är det för något den fångat?
Orange ring. Det är enNerophis ophidion, mindre havsnål. En fisk som är vanlig längs hela svenska kusten, även långt upp i Bottenviken.
I den blåa ringen hittar vi en Macropodia rostrata, långnosig spindelkrabba som den kallas på svenska. Den här fina lilla krabban brukar maskera sig genm att plocka bitar från sin omgicning och klistra fast dem på sina långa armar. Så om du ser en liten tångruska som springer iväg när du badar kan det vara den här krabban.
Fisken i den gula ringen är en sjustrålig smörbult (Gobiusculus flavescens), som nyfiket tittar tillbaks på fotografen. De kan även förekomma i stora stim runt bryggpålar och andra strukturer.
Den gröna ringen innehåller vårt vanligaste svenska sjögräs, Zostera marina. Oftast kallas det ålgräs, för det officiella svenska namnet bandtång är ju galet fel, då detta inte är en alg utan en kärlväxt.
Akvariet visar just habitatet ålgräsäng, med några av dess mest vanligt förekommande arter. Så vill du se dem ute i det vilda så är det till en ålgräsäng du ska bege dig. Men vänta tills det blivit lite varmare i vattnet, för precis som ängen på land så dröjer det till runt midsommar innan ålgräsängen står i full prakt igen.
Karta över Saltö, en av öarna i Kosterhavets Nationalpark
Det är stor skillnad på hur mycket skräp som kommer i land på olika stränder. Här vid min hemma strand på Rådmansö brukar jag knappt hitta något skräp alls på stränderna. Här är det mycket mer skräp av alla möjliga sorter som ligger utmed vägarna.
På västkusten i Strömstadsområdet, kommer en hel del in från havet även om min personliga känsla är att det är mindre än förr om åren. Vissa av stränderna ligger mer öppet mot havet och det är de som får ta emot mest skräp och drivande virke.
I juli i år fanns inte på mycket skräp. Notera den stora kängan!
Klart mer splräp i oktober. Skosamlingen hade ökat och kängan var kvar!
En av dessa Saltö som ligger i Kosterhavets nationalpark. Där finns en strand Ängklåvsbuken som ingår i studien av hur mycket skräp som hamnar på land. Här samlas skräpet ihop och vägs två gånger per år. Inget plockas bort mellan gångerna men en del kan samlas ihop en bit upp på stranden.
Massor med flaskor väl ihopknutna i en trasig vit tank.
För att inte plastflaskor skall blåsa iväg och kanske hamna i vattnet igen, har någon ordentligt knutit ihop ett gäng med en lina. Det finns också andra stränder där det ligger mycket plats föremål inne ibland tången. Det är mycket mer svårstädat.
Stigen full med vita plast band…..?
Tångvall med en blandning av mindre plastsaker och olika tjocka vita band
Men när jag gick på en stig utmed stranden blev jag förskräckt över en massa vita plast, som låg på stigen, såna som man burkar ha runt paket. Fast de här var lite smalare! Och de ligger i tångvallen också. När jag undersökte det närmare var det tur nog inte plastskräp utan vita blad a ålgräs, som helt tappat färgen. Så allt är tursamt nog inte plast även om det ser lite plastigt ut.
På senhösten kan det ligga många ”plastpåsar” som när man kollar närmare visar sig vara torkade brännmaneter.
Det är jätteofta som någon säger eller skriva att äta sjögräs går bra och är gott! Tångbloggen har skrivit om detta flera gånger och nu blev det dags igen. För ett par veckor sedan skulle Sveriges yngsta mästerkockar (del 5) använda havets läckerheter till en god maträtt.
Akvariet innehöll en liten guldfisk och några plast växter. Inga marina alger!
I uppgiften ingick att skapa en rätt av alger och sjögräs! Utmaningen var svår för det gällde att använda ”sjögräs” som en viktig ingrediens i maträtten de skulle laga till.
En härlig låda med färska alger och pilgrimsmusslor att laga något på med.
För vad har kocken plockat med sig och visar kocken upp? – Den ena vackra och goda algen efter den andra men inga sjögräs!! För de går inte att äta.
Rörhinna eller tarmalg som kan friteras och smakar lite som tryffel, eller olika arter av tare, stora brunalger som det går utmärkt att göra chips av eller linda in en bit fisk i.
En härlig rätt med pilgrimsmusslor, jordärtskockspure och friterad rörhinna!
Tångbloggen har skrivit om alla goda saker som går att kan laga till av alger som Du kan hitta utmed våra svenska kuster. Däremot går det inte att äta ålgräs, Zostera marina eller andra rotade vattenväxter. Ok, det kanske går men de smakar som gräs och går inte att tillaga så att de blir bättre.
Tycker att vi lämnar gräs och även sjögräs åt kossorna på land respektive sjökor i havet som har möjlighet att bryta ner gräs i sina speciella magar. När jag kollade upp att det verkligen inte är några arter av sjögräs som används i tropiska länder som mat för oss människor hittade jag som vanligt ett undantag.
Tape Seagrass med en blomma och en frukt. I frukten bildas 6-7 st frön som kan ätas råa.
Det är sjögräset Tape Seagrass, Enhalus acoroides. Den växer i tropiska marina områden och bildar stora undervattensängar ofta utanför mangroveskogen.
Fröna har traditionellts ätits råa t.ex. i Australiens och Filippinerna. De lär smaka lite som vattenkastanjer. Men man äter inte bladen på sjögräset.
När det gäller alger, eller ”seaweeds” på engelska, är det helt annorlunda. Det går knappt en dag utan att det dyker upp något om algodlingar som är på gång även här i Sverige och inte bara alla de traditionella maträtter som blivit jättevanliga i Sverige, som sushi eller misosoppa utan också att man provar att äta chips av sockertare eller friterar rörhinna, som de gjorde i Sveriges yngsta mästerkockar.
Det tog lite tid ända till slutet av januari 2021 tills känslan kom på riktigt att nu är det vinter. Förhoppningsvis ligger snön kvar ett tag och isen kommer att lägga sig i vikarna.
Innanför piren håller tallriksisen att bildas. När isen lagt sig blir det svårare för svanar att hitta mat.
Det hade samlat sig flera svanar utmed stranden när vi gick ut till udden vid Riddersholm, Norrtälje. Förra helgen innan snön lagt sig avslöjade lite av vad de kan hitta som mat på de närmast grunda bottnarna utanför stranden.
Hela gruppen påväg till nästa ställe för att leta efter mat. Två av svanarna ser ut som snöklädda stenar där de ligger i vattnet och sticker ner halsen för att få tag i något på botten.Inte helt lätta att gissa vad som döljer sig under snön bredvid skylten.
På platsen med information om fåglar i skärgården som Skärgårdsstiftelsen satt upp utmed stranden finns två stora träskulpturer nu maskerade under ett täcke med snö.
Det är inte helt lätt att gissa vad som gömmer sig under snön men här kommer två ledtrådar. Den till höger om skylten ser ut som en sockertopp, brukar av gemeneman kallas för tulpan och ge många båtägare en massa jobb. Det som gömmer sig under den lång smala formen är något som går fint att äta både av svanar när de äter vattenväxter och av oss människor. Fast här i Östersjön blir de lite små och växer till långsamt.
Blåmussla
Havstulpan
Träskulpturerna som gömde sig under snön är blåsmusslan, Östersjöns vanligaste ryggradslösa djur med den största biomassan och som täcker stora delar av bottnarna och havstulpanen som kom hit på mitten av 1800-talet, troligen sittande på ett båtskrov.
Detta vykort avslutas med en bild från udden längst ut vid Riddersholm och strån klädda med isdroppar i vattenlinjen och en tångvall täckt av snö.
Vattenytan blir lite som siden när solen nästan kommer igenom molnen.
Nu skall det blir kallt och soligt den närmaste veckan så det blir svårt att hitta och berätta om vad som händer ytan i svenska vatten. Nästa vykort får kanske komma från en resa i gamla album nu när det inte går att resa utomlands på ett tag till.
Tångbloggen berättade tidigare att bojstenar började sättas i Östermarsfladen på Nåttarö i mitten av juni. Bojstenarna är till för att båtar skall kunna ankra utan att förstöra bottenvegetationen, som består av bland annat ålgräs (Zosteramarina). Detta är också en ett försök att förbättra beståndet av blåstång i en grund vik med huvudsakligen mjuka bottnar, genom att använda ditplacerade stora bojstenar.
Östermarsfladen på Nåttarö – försök att minska ankringsskador på bottenvegetationen
Samtidigt startade ett försök att så groddplantor på bojstenarna för att öka den biologiska mångfalden. Detta gjordes genom att knyta fast buntar av blåstång av båda könen med en massa mogna förökningstoppar. Sen var det bara att vänta till 27 juli, när kakelplattorna samlades in. Hade några små befruktade tångägg lyckats fästa sig och gro ut till små blåstångsgroddplantor?
Återanvändning av en gammal tandborste för att rengöra plattorna från sediment som fastnat mellan de fintrådiga algerna.
Den första plattan var full med sediment och fintrådiga alger. Dolde det sig några små groddplantor under allt detta? Hittade en gammal tandborste och borstade bort sedimentet! Och visst fanns det gott om ca millimeterstora groddplantor, men de var ganska blekt gulbruna.
Rutorna på plattan är ca 1 kvadratcentimeter stora. Det gör det lättare att räkna av hur många små groddplantor som finns per kvadratcentimeter
Hur mycket som sedimenterar och hur mycket trådalger som etablerar sig kommer att vara avgörande för hur väl etablering av blåstång kommer att lyckas på den här platsen.
Den lilla bunten med blåstångsgrenar med förökningstoppar fästad mitt på bojstenen. I bakgrunden syns några skott av vattenväxter.
Nästa fältundersökning genomfördes i slutet av september. Denna gång räknade dykarna hur många små groddplantor som överlevt inom de markerade ytorna på bojstenen.
En av de lite djupare placerade bojstenarna som dykarna räknande. Hur många groddplantor fanns kvar i september 2020?
Dödligheten är fortfarande hög under denna period av blåstångens livscykel.
En illustration av överlevanden hos blåstångens groddplantor från när de fäster sig på en botten i slutet maj- början juni och under kommande år.
Det är först efter ett år från att det befruktade ägget satt sig fast som dödligheten inte fortsätter att vara riktigt lika hög. På illustrationen ovanför visas också tillväxten i längd hos de största plantorna. Det kommer att ta upp till 4 år innan den första förökningen sker.
På bojstenarna hade de små groddplantor som fanns kvar ökat i tillväxt. De var mellan 1- 5 mm höga och mörkare bruna i september. Mer om överlevnad och vad som gäller att tänka på om man är intresserad av att återetablera blåstång i ett område, eller, som här i viken vid Nåttarö förbättra förutsättningarna för att få blåstång att växa på ankringsstenar, kan du hitta i manualen ”Restaurering av blåstångssamhällen i Östersjön”
.
Bojsten med många små överlevande groddplantor tillsammans med en liten hjärtmussla.
Tångbloggen 