Det blev också den soligaste och finaste dagen såhär långt i december 2025.
Den 21 december infaller vintersolståndet, årets kortaste dag. Redan imorgon vänder det och dagarna blir långsamt längre och längre. November och december har varit två gråa och regniga månader med mycket lite solsken. Någon sa att det bara varit 40 minuters solsken under de första 3 veckorna i december. Att vakna till en klar himmel och vacker soluppgång kändes härligt! Och det blir antagligen strålande solsken hela dagen.
När vi haft mulet och regnigt under så lång tid måste det ha varit ännu mörkare en bit ner i Östersjöns vatten. Hög tid att kolla vid bryggan om det fortfarande finns lite plankton som är i farten och vad gör smådjuren såhär års i tångruskan? Hur kallt har det hunnit bli i vattnet?
Nisse hjälper till med planktonhåven på piren i Räfsnäs hamn.Några knippvattenblom svävar i vattenprovet.
Fick hjälp med att håva plankton utmed den långa piren i hamnen i Räfsnäs igår när det fortfarande var lite mulet. När vi tömde provet i en liten flaska kunde jag direkt se att det fanns en hel del knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aqua som flöt runt i vattnet. De är mörkt gröna och tätt ihop packade trådar som liknar barr. Ett tecken på att vattnet fortfarande är ganska varmt. Terometeren visade på + 5,6 0C men jag avstår från att bada.
Den tunna isen har lagt sig på dammen i natt och bildat mönster som liknar blad på ytan.Blåstång och ett knippe kräkel (Furcellarialumbricalis). Tången var allt med stora tångmärlor
Det var kallt i natt och på vår lilla damm hade isen lagt sig igen nu på morgonen och det gnistrade i gräset och på bryggan av rimfrost.
Det gick lätt att plocka upp blåstången som hänger i snöre från bryggan. Lite fuskigt men det är skönt att inte behöva gå ut i vadarbyxor och bli våt och kall om armen för att kunna plocka upp tång som sitter på små stenar. Eller bada om det är högt vattenstånd. Passade också på att kolla på havstulpansplattan som hänger kvar vid brygga.
Resultatet av betande tångmärlor och tånggråsuggor syns på tången.Några förökningstoppar verkar redan vara på gång att utveckla sig.Två sländlarver och en mindre havsnål som försöker gömma sig under tångmärkor och ett hus till en sländlarv.Repet till havstulpansplattan har påväxt av ullsläke och en fiskidel leker litet snöre och försökte gömma sig.
På piren där jag tar mina planktonprov växter grov tarmalg, Ulva intestinalis runt kanten av ett vattenfyllt hål. Tycker det ser ut som ett fotavtryck. Grov tarmalg är en tålig art som klarar av att leva i små vattensamlingar där salthalten kan variera mycket och risken är stor att frysa fast eller torka in beroende på årstiden. Detta får bli mitt lilla projekt att hålla koll på.
Blir det en riktigt mild vinter och den klarar att överleva eller kommer den att frysa in och sen starta på nytt från övervintrande sporer? Fortsättning följer.
Lena berättar om det konstgjorda stenrevet för att skydda kusten mot erosion.
Första juni blev igen en fantastisk strålande solskensdag. Tillsammans med 16 personer besökte vi strändernavid Riddersholm och berättade om livet i havet. Första stoppet var vid etablering av blåstång, Fucus vesiculosus startade för ca 1 år sedan. Knippen med grenar med förökningstoppar placerades ut på det nya stenrevet där fintrådiga alger borstades bort från stenarna av dykare. Projektet finansieras av WWF tillsammans med Skärgårdsstiftelsen och sportfiskarna. Om det lyckas att få till ett fint tångbälte kan det bidra till att förbättra fiskbeståndet i området.
Nu håller vi på med att utveckla metoden och föreslår att man istället för en plastflaska som måste samlas in på sensommaren kan använda t.ex. en champagnekork som flöte.
Jag berättade också storyn om blåstångens fascinerande liv och att den i Östersjön där vi inte har något tidvatten följer månens cykel. Det största utsläppet av ägg och spermier sker vid fullmånen i maj eller juni beroende på när vattnet hunnit bli tillräckligt varmt och tången är mogen. Det gör att det går att förutspå de viktigaste tillfällena varje år när blåstången kommer att ha sitt maximala förökningstillfälle lite beroende på var i Östersjön den växer.
Sen gick färden vidare till udden där det blev tid för en fika och studier av alger och smådjur i tångskogen. Det visade sig att när vi hade skakat av en tångruska så var den ganska tom på smådjur. Orsaken kan vara att det finns för lite stora rovfiskar i närområdet vilket leder till att det finns gott om småfisk som spigg. De äter i sin tur upp de små kräftdjuren, tångmärlor och tånggråsuggor och snäckor. Med färre betande smådjur blir det mer påväxt av fintrådiga alger på blåstången.
Vi tittade och resonerade kring på några enkla samband om vad som händer om de stora rovfiskarna försvinner i ett område. Många spännande och komplexa samband. Genom att anlägga stenrevet utanför i viken och få till en tät tångskog kan revet både bidra till en minskad erosion och gynna fiskbeståndet.
Fotografierna i detta inslag har vi fått tillgång till av Klas-Rune Johannson. Stort tack! Han har följt utvecklingen av vegetationen på Riddersholm sedan 1970-talet och kan berätta en massa spännande om växt och djurlivet i naturreservatet.
Släket Halimeda är grönalger och hör tillsammans med Caulerpa till Bryopsidales. Det vanliga är att en växtcell är liten och innehåller en kärna med det genetiska materialet, men hos Bryopsidales, kallade coenocytiska alger består hela algen av enda jättelik cell med flera kärnor. Halimeda är nära släkt med Penicillus, rakborstalger, som var månadens alg i juli 2023. En utmärkande egenskap hos de ca 30 arter av Halimeda som finns beskrivna är deras förmåga att syntetisera kalciumkarbonat från havsvatten och lagra det som aragonit. Denna egenskap gör också att flera arter finns bevarade som fossil. Idag förekommer släktet Halimeda i tropikerna inklusive Thai-Malayhalvön, och Florida Keys. Flera av arterna har en global utbredning, t.ex. H. copiosa, H. discoidea, H. opuntia, och H. tuna. Kanske den närmast platsen att leta efter Halimeda är i Medelhavet där Halimeda tuna förekommer.
Halimeda arter är uppbyggda av en flexibel sträng eller tråd med tillplattade lövliknande strukturer som ofta kallas segment. Varje segment består av avlagringar av kalciumkarbonat täckta av algprotoplasma som binds samman med nästa segment av en tunn tråd. Halimeda copiosa, ser ut som ett långt halsband bildat av gröna skivformade berlocker monterade på en tunn kedja. Halimeda tuna och Halomeda discoidea har större segment men bildar lite kortare kedjor. Halimeda opuntia, som fått sitt namn efter Opuntia-släktet, en kaktus, har mycket små segment och bildar små, täta buskar.
En Halimeda-buske påminner lite om en novemberkaktus. Foto: David R. iNaturalist.org
Halimeda förökar sig både asexuellt och sexuellt. Den asexuella förökningen sker genom fragment som lossnar och sprids. Det finns inte många observationer på den sexuella förökningen för den är ovanligt snabb och tar bara 36 timmar! Den startar med att gametangia bildas i kanterna av ett segment. Nästa dag kommer cellanlagen att ha omvandlats till gametangia. Under natten mognar könscellerna och frigörs på morgonen nästa dag.
Vissa arter av Halimeda förökar sig synkront precis som koraller, dvs släpper ut sina gameter samtidigt i vattenmassan. Men då inte vid några få tillfällen, utan under flera månader där delar av populationen förökar sig varje dag.
Halimeda syntetiserar också skadliga och potentiellt giftiga sekundära metaboliter som t.ex. diterpenoidföreningarna, halimedatrial och halimedatetraacetat. Så kirurgfiskar, som gillar att äta alger, betar hellre på saftiga alger med mindre kalk. Papegojfiskar som gärna mumsar på koraller för att få i sig aragonit, hålls borta genom att algen inte smakar bra. Trots det finns det flera arter av papegojfiskar som ändå knaprar på Halimeda t.ex. Scarus rivulatus, Hipposcarus longiceps och Chlorurus microrhinos.
En art som hotar Halimeda är nakensnäckor inom släktet Sacoglossa. De stjäl nämligen kloroplaster från algen så att de själva kan fotosyntetisera. Halimeda skadas och kan riskera att dö om för många sniglar stjäl dess kloroplaster. En tänkbar anpassning är att kloroplasterna i den gröna vävnaden vandrar djupare ner på natten, vilket gör det svårare för snigeln att sno kloroplaster. Tidigare trodde man att det var koraller som producerat de stora mängderna av korallsand på Stora Barriärrevet. Men det har visat sig att Halimeda-arter genom sin snabba tillväxt och förmåga att lagra in mycket kalciumkarbonat står för en stor del av ”korallsanden” istället för koraller. Till exempel kan ett fält av Halimeda producerade upp till 2 kg kalciumkarbonat per m2 varje år. Det är lätt att förstå eftersom 90 % av växten består av aragonit. Detta innebär att släktet Halimeda har en viktig funktion som revbyggare och bidrar till att reglera tropiska vattens kolbudget genom sin potential att fungera som kolsänka.
Det kom lite grus i det digitala maskineriet, men tillslut så fick vi ihop det, minsann. I veckans podd pratar vi om och kring hällkar, denna spännande miljö som kan ha så otroligt stor variation. Detta har vi självfallet skrivit om tidigare här på Tångbloggen. I podden går vi igenom vilka olika faktorer som påverkar hällkarens miljö och hur. Vi pratar även lite om vilka olika arter som är vanliga och därmed påverkar varandra, och hur.
Hällkar är ett trevligt och enkelt sätt att få en första inblick i livet i havet. Här finns många pedagigiska möjligheter för den intresserade, både med och utan barn, samt såklart för hela skolklasser. Prova att följa ett hällkar över ett år, genom att besöka det varje månad och notera vad du ser och hur mycket. Eller så kan du jämföra olika hällkar och fundera på vad som gör dem olika. Är det volymen? kanske hur långt ifrån strandkanten de ligger? Eller spelar det någon roll i vilket väderstreck de ligger? Med ett hällkar skulle man kunna hålla en hel kurs i biologi, för här finns nästan allt.
I Sverige har vi inte tidvatten, som sköljer upp över stranden två gånger per dygn. Så våra hällkar I England däremot går man gärna och undersöker ”tide pools”, hällkar som ligger under vatten vid högvatten men är på land vid lågvatten. Här får man verkligen ett litet hav i miniatyr. Men såklart har de även vanliga hällkar, rock pools, som har ett mer oregelbundet vattenutbyte. Kika på några av dessa små filmer, de är jättefina. De ger många ideer till hur sommarens ledighet kan spenderas på en klippstrand och bli lika fantastisk som en resa söderut.
Inget hällkar är det andra likt. Det är kul att se hur de ändrar sig över säsongen.
På lördag kan du dessutom höra mig och Angela pladdra live i Nordstan på vetenskapsfestivalen i Göteborg. 13:30 äntrar vi scenen för att tjöta alger i hela 40 (!) minuter. det ni!
Idag kan vi få följa med på resor långt bort och fortfarande sitta hemma i lugn och ro utan den långa flygresan och utan att skjuta på dygnet i en massa timmar. Under denna och nästa vecka bjuder vi på Tångbloggen på härliga bilder från Galapagos och Ecuador med huvudstaden Quito.
Inser att jag inte har någon algflora från Galapagos och hittar inte mycket information på nätet heller så det får bli lite gissningar av vilka arter som ligger ihopsamlade på stranden. En är enkel, det är en brunalg, och en bit av en Sargassum spp. med små flytblåsor. Skulle kunna vara Sargassum setifolium, en endemisk art som så många andra. Dess synonym är såklart Sargassum galapagense var. setifolium. Den ligger lägst upp till höger. Under den skulle min gissning vara att det ligger bit av lite trasig Padina spp. också en brunalg. Sen blir det svårt när det gäller de två rödalgerna. Där har jag inget förslag på det större röda bladet och vågar mig inte på med en gissning när det gäller den tätt förgrenade rödalgen heller.
Fyra makroalger fotade i San Cristobal av Nils Kautsky
På klippan nere vid stranden sitter en stor havsleguan som tar det lite lugnt efter att ha varit nere i vattnet och betat av algerna. De ser verkligen ut som urtidsdjur. Fotot från högre upp på klipporna är som en kamouflagebild, där de smälter in mot den grå bakgrunden.
Havsleguaner som solar sig på klipporna. Foton Nils Kautsky
Det finns fler betare av algsamhället t.ex. olika arter av sjöborrar. En art som det verkar finnas en massa av är skifferpenna sjöborre, Eucidaris galapagensis. De är lätta att känna igen på sina kraftiga taggar och kallas för ”pencil sea urchin” på engelska.
Promenad på stranden vid ekvatorn när solen står rakt upp och skuggan är jätteliten. Foto Nils Kautsky
en av stränderna på San Cristobal var hela stranden är full med taggar av skifferpenna sjöborren tillsammans med en hel del skal av olika snäckor och musslor. De blir nog liggande länge utan att brytas ner.
På fotot syns en blandning av skal och många sjöborrtaggar. Till höger en närbild på taggarna och den vita skålsnäckan har en massa gulvita hår i kanten. Foton Nils Kautsky
Det är mer och mer populärt att prova på att äta olika makroalger som växer i våra svenska vatten. Redan namnet på denna månadens alg låter ju som att det inte är något att prova på att tillaga. Det gäller ju också för många andra fintrådiga alger att de inte är speciellt aptitliga för oss människor. Men mjukt käringhår Desmarestiaviridis innehåller dessutom svavelsyra i cellerna! Det gör att den sällan har någon påväxt av andra algarter eller äts av djur som t.ex. sjöborrar eller andra betare. Tar man upp den ur vattnet blir den snabbt ljusgrön och dör. Inte torktålig alls. Den bör inte heller ligga i havsvatten tillsammans med andra alger, om du samlar in för att titta på eller ha till ditt herbarium, för svavelsyran läcker ur cellerna och skadar de andra algerna. Så lägg den alltid i egen bytta eller påse om du samlar. På grund av sitt innehåll av svavelsyra i cellerna har den även kallats för surt havsris. Låter inte heller så aptitligt. Det finns däremot många andra alger som är utmärkta att plocka och tillaga.
Så, hur ser den ut? Den blir ca 10-50 cm hög, med ca 0,5- 1 mm tjocka runda grenar. Den har en tydlig huvudstam med motsatt förgrening hela vägen ända upp till skottspetsen. Plantan är fäst mot botten med en skivformad fästplatta. Färgen är gyllenbrun till olivgrön som levande och blir ljusgrön när den dör.
Att den fått namnet mjukt käringhår beror på att den faller ihop som en tofs eller slick, när den tas upp ur vattnet. Det är den motsatta förgreningen som gör att den går lätt att skilja från andra fingrenade brunalger som trådslick (Pilayella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus).
Vuxen planta med tydlig huvudstam.
Motsatta sidogrenar är ett kännetecken för mjukt käringhår.
Bilderna är från Danmarks Havsalger del 2. Författare R. Nielsen og S. Lundsten. Utmärkta floror för att lära sig mer om makroalger hur de ser ut och var de växer.
Mjukt käringhår är en ettårig, vår- och sommarart och har sin störta tillväxt i maj-juni. På hösten lossnar den, vissnar och försvinner. Den växer på stenar, skal eller andra alger från 1-2 meters djup ner till ca 20 meter. De stora plantorna som vi ser är sporofytgenerationen medan gametofyterna, precis som hos många andra brunalgsarter, är mikroskopiska. Så om det finns en massa mikroskopiska gametofyter kan det bli stora bestånd av mjukt käringhår nästa år och tvärtom, finns det bara några få gametofyter kommer det att vara få stora sporofyter som bildas nästa år. Därför kan det vara svårt att förstå hur en art som mjukt käringhår varierar mellan åren.
Den förekommer i Nordsjön in i Östersjön till Bornholm. Äldre rapporter finns om att den hittats lösliggande på botten i Öresund och på botten utmed kusten i södra Sverige.
Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Blåmusslor från Östersjön på en kabel och ett japansk jätteostron liggande på botten i en vik nära Tjärnö marina laboratorium, vid Strömstad.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Värmande musselsoppa och gratinerade ostron och blåmusslor med vitlök, persilja och mandelflarn att se framemot vid nästa besök i mer marina miljöer med högre salthalt!
Vi lanserade handboken för restaurering av blåstång på konferensen ”Restaurering i marin miljö” som hölls den 11-12 mars arrangerad av Länsstyrelsen i Stockholm.
Dessutom blev den klar i god tid så att de som är intresserade av att använda handboken i ett restaureringsprojekt redan i år har tid att göra den första planeringen och genomföra de första testerna. Hur kan vi säga att det finns tid för planering och texter? Jo, för när jag var nere vid stranden och undersökte hur långt blåstången kommit med att bilda anlagen till nya receptakler hittade jag en del plantor där anlagen syntes tydligt. De är platta och kommer att ta ytterligare ca två månader att mogna. Efter den varma vintern kan de däremot vara bra att starta lite tidigare eftersom tången kan ha mogna receptakler redan i slutet av maj i norra Egentliga Östersjön.
Det viktiga att undersöka under det första året är hur betestrycket ser ut i det/de områden som efter en första genomgång av tänkbara områden där blåstången minskat eller försvunnit.
Andra moment är att studera faktorer som salthalt och testa om den sexuella förökningen fungerar.
Konferensen filmades och en länk till presentationen där Ellen Schagerström berättar om manualen finns här.
I fredags den 12 april 2019 var det dags att öppna portarna till Östersjöns hus på Skansen för allmänheten. Nu kommer det att vara öppet att besöka framöver. Efter förhandsvisningar och officiell invigning var det en helt annan publik som dök upp, eller snarare ner i Östersjöns fantastiska och unika undervattensmiljöer.
I akvariet finns en stor blåstångsplanta som täcker en hel vägg! Här visas vilka som bor i tången, äter av tången eller hittar skydd från större rovfiskar.
Livet i tångruskan kollades noga in av en dagisgrupp, ”Crocodillerna” på besök. När de öppnade de olika luckorna hittade de havstulpaner, snäckor, musslor, tångmärlor och många fler arter. I en lucka finns det en liten dockmöbel där det serveras tång i en skål, som ett exempel på att tång går att äta.
Detta gladde särskilt mig som forskat på blåstångens liv i Östersjön, vilka betare och fiskar som lever i och omkring tångruskan och hur gammal en tångplanta kan bli.
För den som vill lyssna på lite mer om alger och tång finns en intervju inspelad tidigare av Tove Naumann, student på medielinjen på Täby Enskilda Gymnasium. På Skansens hemsida om Östersjön hittar du även flera andra intervjuer med forskare.
Nu dröjer det inte länge innan vattnet blir så varmt att det går att kolla vad som händer under ytan vid bryggan eller närmaste klippan.
Kul tycker vi på Tångbloggen, som kommer att följa vilken ny art i Östersjön som presenteras varje vecka. Den första av arterna som dök upp med bild var båtsnäcka, schackmönstrad snäcka eller på latin Theodoxus fluviatilis. Fotot visar på en snäcka med ett vackert svart blänkande skal.
Här är en bild på den stora färgvariationen som jag hittade på en klippa nära Askölaboratoriet, i Trosa skärgård, söder om Stockholm för någon sommar sedan. De kan variera från gult, blekt rosa till brun svart. Färgen kan både vara ett sätt att kamouflera sig mot botten eller när den sitter på en tångplanta och minska risken att bli uppätna av en fisk så att bara de som smälter in mot bakgrunden blir kvar.
Båtsnäckor är betare av den tunna algfilmen på stenar och blåstång och vattenväxter. När blåstångens groddplantor är riktigt små, mindre än 1 mm kan båtsnäckor fortfarande äta upp den. När tånggroddplantan blir större är den säker under en period för den är för liten för snäckan att klätta upp på och vävnaden är för grov för snäckans radula.
Groddplantorna här är så små så båtsnäckan som sitter i nedre kanten nog kan äta upp några till. Foto från augusti 2017, norra Egentliga Östersjön. Här är salthalten relativt låg, ca 6 promille. De gröna algerna på stenen är tarmalger.
Ett sätt att kolla på lite av livet i havet året runt är att ha några stenar i en hink med Östersjövatten, lite snäckor och andra småkryp.
Det enda du behöver är ett skuggigt lite svalt fönster att ställa hinken i och fylla på med kranvatten när det sjunker genom avdunstning. Fyll inte på med nytt Östersjövatten för då kommer det att bli för salt med tiden. Mina små hinkar har stått såhär sedan september och snäckorna blir större och större.
Tångbloggen kommer att följa @Livihavet på http://www.instagram.com/livihavet/, med stort intresse. Vad blir nästa art? Hur hänger den ihop med andra alg arter, vattenväxter och så klart blåstångssamhället i Östersjön?
Tångbloggen 