Här kommer nästa vykort, tyvärr försenat eftersom postgången var lite dålig och det tog tid att få iväg det.
En tavla vid entrén till stranden visade på det rika djurlivet på land och några miljöbilder på undervattenslivet.
Vi fortsatte med ett litet tåg längre ut till den öppna kusten där vågorna slog in mot stranden och det högt uppe på land låg en tjock strandvall med mycket organiskt material som kommer att ligga kvar och fyllas på under höststormarna.
Vallen närmast vattnet är full med torra rester av PosidoniaNärbild på materialet och pilen visar på en liten boll?
Nedanför låg ett band med torrt sjögräs, Posidonia oceanica, neptunigräs. Det är en enhjärtbladig växt som först beskrevs av Carl von Linné. Neptunigräset, Posidonia oceanica är en endemisk art i Medelhavet och en indikator för rent vatten. I Posidonia-ängarna förekommer ett rikt djurliv och de bidrar även till att minska kusterosionen. Där låg också några konstiga bollar i brunt, som såg ut som om de var gjorda av en massa små barr eller borst?
De kraftiga och tjocka rhizomen och rötterna binder sedimentet och minskar påverkan av vågor. Nu hade jag ingen möjlighet att snorkla och titta på hur en Posidonia– äng ser ut under vattnet. Det får bli en annan gång. En av de största kända ängarna lär finnas söder om ön Ibiza i Spanien och når hela vägen till ön Formentera. Den är ca 8 km lång och har uppskattats till att vara ca 100 000 år gammal. I Östersjön vid nordutbredningsgränsen finns gamla ängar av vår motsvarande art, ålgräset, Zostera marina. Där har en äng uppskattats till att vara ca. 100 år.
Och på motsvarande sätt som hos oss har många Posidonia-ängar gått förlorade under de senaste 60 åren på grund av föroreningar från orenat avloppsvatten, avrinning och ankringsskador i Medelhavet. Båda arterna bidrar med att binda in kol i bottensedimentet, men Posidonia oceanica är mycket mera effektiv som art än ålgräset. De är uppenbart när man tittar på skotten som ligger i land och de bollar som bildas när rotskotten rullar runt i vattnet och vågorna.
Två bollar av rotstockar hos Posidonia och de borstiga strån som sitter utmed stammen.
Försenade hälsningar från en spännande strand med många fynd.
Imorgon lördag från klockan 06:10 i Naturmorgon i P1 kommer Tångbloggen berätta om vårtecken i havet. Jag har sällskap av de roliga forskarna Elinor Andrén och Helena Höglander och Naturmorgons algintresserade fältreporter Karin Gyllenklev, som slipper bada den här morgonen.
Tillsammans kikar vi på stora och små vårtecken som vi tycker är mer spännande än tussilago. Det kan bli ett riktigt alg-rikt samtal. Mycket prat om kiselalger utlovas! Jag kommer samla in några typiska vår-arter till mitt herbarium, och självklart måste jag klämma lite på blåstångens fortplantningstoppar för att se hur långt de har kommit. Häng med!
När blåstångsbältet är luddigt av brunt bös, då är det vår! På nära håll ser vi att böset är den fintrådiga brunalgen Pylaiella littoralis, trådslick. Oj vad den fotosyntetiserar!
Makroalger och rotade vattenväxter har en årsdynamik vilket leder till att olika arter avlöser varandra i Östersjöns grunda kustmiljöer. Denna variation resulterar i typiska årstidsvariationer av ilanddrivna mängder av blåstång, Fucus vesiculosus, fintrådiga alger och vattenväxter i skärgården. De största mängderna driver in under höst och vinter. Genom att det då oftast är högt vattenstånd och blåser kraftigt, kan de hamna en bra bit upp på land. Där blir de liggande och kommer att tvättas rena från saltvattnet av regn under vårvintern och våren. Nu på våren har också nebrytningen startat och färgen är brunare än på ny, färsk tång. Det är lätt att samla in några påsar i strandkanten och ta med hem till komposten eller lägga direkt på odlingen.
Färsk tång har drivit in i den lilla viken vid Räfsnäs på höstenSamma vik på våren- naturligt tvättad av snö och regn så den innehåller mindre salt och är torr.
Potatisen växer till i de två pallarna med tångkompost.
Skörden varierade men den finaste potatisen fick vi från tångkomposten jämfört med odlingen i jord. Potatisen odlad i den lite leriga jorden hade blivit angripen av skorv.
Stora fina tunnskaliga potatis i tångkomposten. Enbart odlad i tång.Potatisen i vår lite leriga jord hade tyvärr angripits av skorv. Men de var också jättegoda. Det blev ungefär lika stor skörd i de båda odlingarna.Men storleken på potatisen varierade mer i tångodlingen o de var mer jämnstora i odlingen i jord.
Variationen i växtligheten längs kusten innebär att det finns stora skillnader i lokala förutsättningar beroende på vad som växer på bottnarna utanför varje strand, vilket resulterar i att mängd och sammansättning av arter i vallen både varierar mycket mellan år och mellan olika skärgårds- eller kustområden. Det innebär att innehållet av den giftiga tungmetallen kadmium, som tas upp av blåstången, kan variera mellan olika lokaler. Det finns en bra lista på hur upptaget skiljer sig i t.ex. sallad, potatis och andra grönsaker i en ny rapport från en studie på Nåttarö, presenterad av Skärgårdsstiftelsen. Ett sätt att få nyttan av de gödande ämnena fosfor och kväve från tångkomposten men minska eventuella negativa effekter av kadmium är att dels samla in tångmaterialet i ett område där det inte finns påverkan från föroreningar som t.ex. en småbåtshamn och att inte odla i ren tångkompost utan blanda ut tången med jord. Kanske inte använda mer än 10% tångmaterial. Vill du veta mer om nivåer av kadmium finns information på Livsmedelsverkets hemsida. Där anges gränsvärden för kadmium i olika odlingar och vid tillförsel i slam från reningsverk eller i tångkompost och olika grödor.
I april tar vi oss an två släkten av skorpformiga rödalger och går in lite mer på en art från varje släkte. Arterna är taggig skorpalg, Lithothamnion glaciale och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, som är två av de vanligaste arterna av skorpalger i vattnen utmed svenska västkusten. Skorpalger bildar en egen grupp inom rödalgerna. De har en typisk lila-rosa färg, lite som när du rör ihop lingon och mjölk. Färgen beror på att algerna bildar hårda ytor av kalk som är inlagrade i cellväggarna. Hur tjock algen är gör att färgen skiftar lite. Ytan kan vara slät, som hos den släta kalkskorpan eller ha korallika utväxter som hos taggig skorpalg.
Ljusa upphöjda strukturer på algens yta är fortplantningsorganen.
Hur fortplantningsorganen är placerade varierar mellan arter. De kan ligga nersänkta i små fördjupningar i bålen alternativt ser de ut som små, vitaktiga utskjutande korn. Kalkalgerna har en isomorf livscykel, dvs de växlar mellan sporofytstadiet och det könliga stadiet och dessa båda stadier ser likadana ut. Fortplantningsorganet sitter i små gropar (konceptakel) som mynnar upptill med ett eller flera små porer, beroende på art. Hos slät kalkskorpa har sporofyten många porer, men det krävs stor förstorning för att kunna se dom.
Skorpalgerna förekommer i marina vatten med hög salthalt. De bildar lila-rosa på stenar, klippor men några arter hittar man också växa på andra algarter t.ex. på grenar av kräkel Furcellaria lumbricalis och på ålgräs, Zostera marina blad. Dessa skorpalger hör också till de rödalgsarter som växer på de största djupen.
Bilden är från akvariet på Tjärnö. Pilen till vänster visar på slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, med en liten vit kant. Pilen till höger visar på taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis.
Taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis, bildare rosa-lila skorpor med små utväxter som liknar vårtor på stenar och klippor. Slits en bit loss så kan de växa vidare, helt lösliggande på botten. Denna form brukar gå under namnet ”Maerl” och finns utanför kusten vid Bretange och uppe längs den skotska kusten. De skördas och mals ner till kalkmjöl och används för att förbättra jordar. Det är ett fruktansvärt övergrepp på ett mycket artrikt marint habitat, och allt fler röster höjs för att maerlbäddarna ska skyddas. Arten förekommer utmed hela svenska kusten till Öresund. Där blir salthalten för låg.
Om du föser undan algerna i tångbältet på västkusten belönas du ofta med en knallrosa matta av kalkalger.
Slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, bildar släta rosavioletta skorpor på stenar och klippor. Ett igenkänningstecken är att den ofta har en lite vågig, vit kant. Arten växer grunt, ofta under tången eller under ett tätt rödalgsbälte, mellan 0-3 meters djup. Men du kan kan också hitta den på större djup, ungefär ner till 15 meter. Slät kalkskorpa förekommer ända in i Östersjön till Bornholm och tål såpass låg salthalt som ca 7.5 promille.
En liten utmaning: Hur många arter kan du se i bilden från Tjärnö-labbets akvarium? Svaret hittar du på Tångbloggen på fredag den 2 april. Lycka till!
Det är fullt av vårtecken på land, allt ifrån fågelsång och de första vårblommorna. Hittade blåsippor och tussilago för en vecka sedan. Detta vykort får bli fyllt av foton på fina fynd i strandkanten. Det är extra lätt att följa våren nu när det är soligt och lugnt väder dvs högtryck, som är typiskt för tiden i mars. På västkusten vid Tjärnö, där vi har vårt sommarställe, var det gott om vårtecken redan för ett par veckor sedan i slutet av februari.
På vänster bild växer rödalgen Vertebrata lanosa, en planta som kommit drivande från Norge. På höger bild syns förökningstoppar som håller på att släppa sina orange spermier där den ligger torrlagd på stranden.
Att trubbig strandsnäcka klarar av att krypa runt på stranden när det bara är några grader plus i luften ger förhoppningar om att nästa gång vi kommer till västkusten kommer det att krylla av liv i tångbältet.
En vackert gul trubbig strandsnäcka är ute och kryper på sanden. Bredvid ligger några plantor av brunbindel, Petalonia fascia, som var Månadens alg- februari 2020 och på en liten sten bredvid har vi en blåstångsplanta.
Högtrycket gör det som sagt lätt att hitta alger i vattnet. Jämfört med hur långt förökningstopparna på blåstång kommit på västkusten har inte utvecklingen kommit lika långt här vid min strand, nära Kapellskär i Östersjön.
Blåstång med förökningstoppar ligger ilanddriven på stranden.
Vid min strand på Räfsnäs följer jag hur vattenståndet sjunker allt mer och nu börjar det bli risk för att de små nya unga tångplantorna kommer att torka ut på badsteget till badhytten.
Till vänster täcker fortfarande vattnet steget med små plantor. Till höger är den mycket nära torrlagd och på steget ovanför har algerna torkat in.
Men i det grunda vattnet syns vårarterna tydligt. De tunna bladen av strutsallat, Monostroma grevillei och liten grönkudde, Acrosiphonia arcta är båda typiska vårtecken vid stränder i Östersjön.
Till vänster syns tre små plantor av liten grönkudde och runt stenarna i mitten och till höger växer den goda vårprimören strutsallat.
Nästa inlägg på Tångbloggen kommer att handla om hur mycket smådjur som finns i de tångruskor som jag följer vid min brygga. Undrar om även snäckorna börjar vakna till. För den med riktigt skarpa ögon kanske ser damsnäckan på fotot ovanför? Den ligger i övre kanten en liten bit in från vänster.
Februari månads alg är rödalgen Vertebrata lanosa (tidigare Polysiphonia lanosa), som inte finns i svenska vatten annat än fastsittande på drivande knöltångsplantor, som guppat in från Norge. Det är en av många arter inom släktet som förut hette Polysiphonia, där vi beskrivit flera tidigare på Tångbloggen. Flera av Polysiphonia arterna hör nu till Vertebrata spp. och kallas på sevenska för slickar. Lanosa är latin och betyder ullig. Följaktligen kallas den i ”Danmarks Havsalger” för uldtottet ledtang, och i boken ”Havets djur och växter” har den fått ett svenskt namn, nämligen ulltottslick. För dem av er som kollar i floran är det värt att notera att det skett en förväxling av namnet på sid. 246 av illustrationerna!
På norska kallas den grisetangdokke (gristångsdocka) för att den nästan alltid växer på knöltång eller grisetang, som Ascophyllun nodosum heter på norska. Genom att den närmast är en obligat parasit på knöltång är ju det ett utmärkt kännetecken för arten. Eftersom den ännu inte fått ett fastställt svenskt namn, vilket görs av artnamnskommittén, passar vi på Tångbloggen på att föreslå att den skall heta knöltångslick eller bara tångslick.
Vertebrata lanosa sittande på ett skott av knöltång med tre förökningstoppar.
Den bildar täta, rundade mörkröda 3 – 7 cm stora, styva, tofsar som sitter på knöltång Ascophyllum nodosum.
Kännetecken är att det finns många pericentralceller. De ser du om du skär en tunn skiva av algen och kikar under lupp.Falskt gaffelförgrening hos Vertebrata lanosa
Så tills att ett svenskt namn är klart så kör vi på Tångbloggen med det latinska namnet. Vertebrata lanosa har krypande rhizoider som växer ut från basen och tränger in i värdalgen, som för det mesta är knöltång. Detta gör att den kan betraktas som en parasit. De upprätta skotten är falskt gaffelförgrenade, se bilden ovan. Arten har (12) – 20-24 stycken pericentralceller och segmenten är kortare än breda. Genom att den saknar barkvävnad syns segmenten tydligt. Den saknar hårskott. Vertebrata lanosa är flerårig och har fertila skott hela året. Gametofyt och tetrasporofyt är isomorf, dvs de ser likadana ut.
Eftersom den är ätlig och används i matlagningen har den fått namnet ”tryffelalg, eller ”tryffeltång”. Till exempel serverades gästerna på årets Nobelfest, tryffelalg i huvudrätten. Detta är förvirrande då även grönalgen, tarmalg, Ulva intestinalis, eller andra arter av tarmalger går att hitta under detta namn om man letar på nätet. Ett exempel är ett pilotprojekt på Gotland på fältstationen Ar som 2019 startade försök att odla tarmalger. Detta algodlingsprojekt är en del i ett större projekt som handlar om att ta upp näring ur den övergödda Östersjön och hitta nya användningsområden. I Ar samarbetar Blått Centrum med Kungliga Tekniska högskolan, KTH, som även leder projektet.
Artdatabankens algkommitté som arbetar med olika checklistor och utbredning av alger i svenska vatten hade möte för några dagar sedan. Då kom frågan upp om att registrera officiella svenska namn på bland annat Vertebrata lanosa och Grateloupia turuturu (förra månadens alg). Förslagen är nu inskickade till den svenska Artnamnskommittén, placerad på ArtDataBanken. Så med lite tur kan vi till sommarens studier av alger utmed svenska västkusten använda det svenska namnet och inte bara det latinska.
Detta är en akademisk ritual att spika upp avhandlingen och på Institutionen för ekologi, miljö och botanik görs det på en bred planka utanför lunchrummet. Det är många avhandlingar och lite trångt att hitta en plats. Med hjälp av sin handledare Johan Eklöf och sina två barn fixade Åsa spikningen med elegans.
Det är en stor spik så det gäller att hamra in den med kraft.
Spikningen skall ske minst tre veckor innan doktorsavhandlingen försvaras offentligt. Avhandlingen ”Aquatic vegetation in coastal ecosystems. The role of biotic interactions and environmental change for ecosystem functions and resilience in the Baltic Sea” handlar om hur komplexa biotiska faktorer och miljöförändringar påverkar vegetationen på grunda bottnar I Östersjön.
Gäddnate och öronmanet pryder omslaget.
Självklart kommer Tångbloggen att rapportera mer från själva disputationen som sker Fredagen den 21 januari, kl. 9.30.
Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett. Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder.
Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.
Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.
Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea.
Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.
I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust).
Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas.
Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado.
Här syns nori arket som rullats runt ris, fisk och grönsaker. Många små sloke blad På tallriken finns både nori rullad kring avokado och ris och en frasig friterad tarmalg mitt på tallriken.
Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.
Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!
När jag fick veta att det kommit en ny bok om ett favoritämne, att plocka tång och strandväxter, bar det av till bokhandeln direkt. Författare är Linnéa Sjögren och Karolina Martinson och boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” har nyligen givits ut av förlaget Natur & Kultur.
Läcker framsida – med fingertare som blänker tillsammans med blad från vresrosor.
Vackert gröna frasiga moln av friterade tarmalger och mycket mer går att läsa om i denna nya bok.
Boken får bli Tångbloggens första förslag till julklapp till någon som du känner gärna vill prova på att samla och laga en maträtt med alger. Eller varför inte ge den till dig själv? Det tänker jag göra. Nu är det ju lite kallt i vattnet, men det går säkert att få tag på någon av arterna som bokens författare anger att de lämpligen plockas på vintern, t.ex. purpursloke, även kallad purpurtång, Porphyra purpureaoch knöltången Ascophyllum nodosum, som redan har anlagt sina förökningstoppar. Eller så väntar man till tidig vår och förbereder insamling av en vårprimör som strutsallat, Monostroma grevillei. Många av arterna finns bara utmed stränderna på västkusten men en del klarar lägre salthalt och går även att hitta i Östersjön.
Det finns också beskrivningar av allt som går att plocka på stranden, för den som vill slippa bli blöt och kall om fötter och händer. Till mina personliga favoriter hör glasört, Salicornia europaea, men här finns en massa tips på arter som går att hitta under en strandpromenad. Men det får vänta till våren.
Algforskarsommar, ett medborgarforskningsprojekt i algbältet, lanserades i maj 2021. Här ges nu en kortfattad sammanfattning av projektet. Mer information finns på Stockholms universitets Östersjöcentrums hemsida, bl.a. presentationer av hur de som vill delta i projektet kan genomföra uppgifterna, samt en enkel handledning att skriva ut och ta med ut i fält tillsammans med korta videoinstruktioner.
Hjärtligt tack för hjälpen!
Vi vill börja med att ge ett stort tack till er alla som bidragit till Algforskarsommar med att skicka in fotografier och rapporter. De flesta rapporterna har kommit in från Stockholms skärgård, men vi har också hört från olika delar av kusten ner till Blekinge och flera rapporter från Öland. Även om det är många som rör sig i våra skärgårdar på sommaren och engagemanget har varit stort, så är det helt klart mycket lättare att engagera allmänheten att samla in enkla observationer t.ex. om när våra vanliga vårblommor börjar blomma eller vilka fåglar som besöker fågelbordet under en viss vecka, än att undersöka livet under ytan i Östersjön.
Det är därför extra roligt att så många engagerat sig och inte bara skakat tångruskor för att undersöka djurlivet i en tångruska utan även letat efter höstförökande blåstång och studerat färg och tofslängd hos grönslick. Nedan ges en kort sammanfattning från de tre uppgifterna, funderingar kring hur de kan utvecklas vidare till nästa säsong, samt vilka förslag till forskningsstudier som deltagarna i Algforskarsommar bidragit till.
För Uppgift 1 Grönslickgällde det att uppskatta hur gröna tofsarna var på lokalen och mäta tofsarnas längd. För studien användes en femgradig färgskala. Utifrån inskickade foton och mätningar var målsättningen med datainsamlingen att ta fram en översiktlig bild av hur näringsrikt vattnet är och hur mycket klorofyll a grönslicken innehåller.
Den 5-gradiga färgskalan: 1 =mörkgrön, 2= mellangrön, 3= grön, 4= ljusgrön och 5 blekgulgrön.
Efter en analys av alla fotografier, som skickats in till projektet Algforskarsommar, är det tydligt att den 5-gradiga skalan bör förenklas och att grönslickstofsarnas färg istället bedöms med en 3-gradig skala, bestående av kulörerna blekgrön/ljusgrön, grön och mörkgrön. Klorofyll a innehållet (ug/mg torrvikt) uppskattades till 0,2 – 1 för blekgulgröna, 2 – 4 för ljusgröna, 5 – 7 för gröna och mer än 8 för mörkgröna plantor. Innehållet av fosfor, kväve och kol skiljde sig däremot knappt åt mellan de olika gröna tofsarna.
Det kryllar av tångmärlor och tånggråsuggor i grönslicken ibland
Tångruska undersöks – Vad gömmer sig här?
Många deltagare i projektet upptäckte också att grönslick är en viktig uppväxtmiljö för smådjur. Foto: A-C Nyberg, Aspö, juli 2021.
Rapporter och foton för Uppgift 2 skaka en tångruska har huvudsakligen kommit in från två skärgårdsområden, Stockholm och Ronneby, och handlar om vilka arter som hittas i tången. Resultatet från foton och redovisade antal av de olika arter som lever i en tångruska, tyder på att den varma sommaren varit gynnsam för båtsnäckor (Theodoxus fluviatilis) och deras förökning. I rapporterna är ofta båtsnäckor den vanligaste arten, med ca 40 stycken per tångruska, tillsammans med ganska många ovala dammsnäckor (Ampullaceana balthica). Andra arter är tånggråsuggor (Idotea), tångmärlor (Gammarus) och larvstadier till nattsländor, men de verkar förekomma i mindre antal per tångruska än vanligt. Mönstren varierar mellan olika lokaler och hur stora tångruskor som undersökts, men något som också återkommer i många av rapporterna är den stora mängden spigg som observerats samtidigt.
Massor med båtsnäckor
Stor dammsnäcka, nattsländelarv och två tångmärlor
Tånggråsugga, tångmärla och en pungräka
Båtsnäckor i prov från St. Norrholmen, Värmdö. (t.v) Foto: K. Rilbe. Senare på hösten hittades fler pungräkor, tångmärlor och stora tånggråsuggor, nattsländelarver och dammsnäckor.
En möjlig förklaring till att det under sommaren förekom få tångmärlor och tånggråsuggor kan vara att spiggen fångar och äter mycket smådjur i tångskogen. Spiggen flyttar ut i mer öppet vatten på hösten. Det innebär att de tångmärlor och tånggråsuggor som föds sent på hösten har en bättre chans att överleva, växa till och föröka sig under nästa år jämfört med den generation som föds på sommaren. För att bättre förstå dessa samband krävs vidare forskningsstudier, inte bara under sommarmånaderna utan även under de andra årstiderna.
Uppgift 3 höstförökande tång: Att med allmänhetens hjälp leta efter lokaler med höstförökande blåstång har lett ny kunskap om utbredning av höstförökande blåstång. Tidigare studier har visat att denna form av blåstång, som förökar sig på hösten istället för runt midsommar, finns i både monokulturer och blandbestånd längs fastlandskusten från Stockholms södra skärgård ner till Blekingekusten. Däremot förekom för ca 20 år sedan bara sommarförökande plantor vid kusterna runt öarna Öland och Gotland (Berger m.fl. 2001).
Den större gulorange plantan är höstförökande
Gren av en höstförökande planta
Höst-och sommarförökande plantor, Borgholm. Foto E. van Sitteren. (t.v) och höstförökande planta från Naturrum, Aspö. Foto B-M Skeppstedt (th).
I en näringsrik miljö förväntas den höstförökande blåstången gynnas och spridas lättare, då klippor och stenar har mindre påväxt av fintrådiga alger under hösten än på sommaren, vilket leder till att nya groddplantor kan etablera sig lättare (Berger m.fl. 2003). Inlämnade rapporter och foton visar att höstförökande blåstång nu spritt sig till flera lokaler på Öland, där det för ca 20 år sedan enbart hittats sommarförökande plantor. Lokaler där höstförökande tång hittats och en grov uppskattning av fördelningen mellan höst/sommar plantor gjorts är bland annat vid Bläsinge (80/10) och Mörbylånga (30/70) på Ölands utsida och Stora Rör (40/60) och Borgholm, Mejeriviken (50/50) på Kalmarsundssidan. Resultatet tyder på att det skett en spridning av höstförökande blåstång under de gångna 20 åren både runt Öland och på fler lokaler i Stockholms skärgård. Nya rapporter har kommit in dels från Naturreservatet i Stendörren och St. Sandböte, en liten ö utanför Ornö, som är den nordligaste lokal hittills. Inför hösten 2022 kommer vi ut med en efterlysning om vem som kan hitta höstförökande blåstång ännu längre norrut
Sammanfattning och planering av hur projektet kan utvecklas till år 2022:
Genom fotografier och rapporter har deltagarna i Citizen science projektet Algforskarsommar bidragit med ny kunskap om vad som händer under ytan i våra svenska kustvatten.
Projektet har fått en mycket bra spridning i olika lokala medier, t.ex. i tryckt press som EPOC Tidning, Nynäshamns Posten, Norrtelje Tidning, Västerviks Tidning och Skärgården, samt i radio, t.ex. P4 Stockholm. Länkar till media finns på Östersjöcentrums hemsida.
Den långsiktiga målsättningen med detta projekt är att framöver kunna engagera skolklasser och allmänhet att delta i Algforskarsommar i ännu större utsträckning. Det kommer också vara viktigt att bibehålla engagemanget hos deltagare, så att flera rapporter kommer in från samma plats under flera år i rad. När det gäller rapporter om förekomst av höstförökande blåstång på Öland är detta redan efter ett år tillräckligt för att initiera en ny forskningsstudie där förändringar i utbredning/förekomst undersöks och jämförs med den tidigare undersökningen från 1996 (Berger m.fl. 2001). Resultat från en mer uppstyrd inventering av området planeras att publiceras som en vetenskaplig artikel.
Efter detta första år står det även klart att det kommer att krävas flera år för att utveckla ett bättre system för rapportering. Om detta bäst sker genom en app eller via redan befintliga inrapporteringsvägar som t.ex. Artportalen, eller något system liknande det Svenska Båtunionen har för att rapportera in när havstulpanens larver har kommit och satt sig på båtskrovet, behöver undersökas vidare. En möjlighet kan vara att få till en hemsida med interaktiv karta, där deltagare kan lägga in sina foton och rapporter direkt. För framtiden är det också viktigt att fundera kring möjligheterna att hitta engagerad allmänhet, både sommargäster och boende i skärgården som kan och vill bidra till att följa förändringar under årets olika säsonger.
Referenslista:
Berger, R. Malm, T. och Kautsky, L. 2001.Two reproductive strategies in Baltic Fucus vesiculosus(Phaeophyceae). Eur. J. Phycol., 36: 265-273.
Berger, R., Henriksson, E., Kautsky, L. and Malm, T. 2003. Effects of filamentous algae and deposited matter on the survival of Fucus vesiculosus L. germlings in the Baltic Sea. Aquatic Ecology 37: 1–11.
Tångbloggen 