Tog en tur ut med båten för några dagar sedan. Nu är augusti snart slut, så det gäller att ta tillvara dessa härliga soliga dagar. På utsidan av skären vid Vattungarna, som ligger långt ut i havet utanför Kapellskär, växte ett vackert grönt bälte av grönslick, Cladophora glomerata. Vilken härlig färg! Den varierar från blekgrönt till mörkare klart grön. Och ett fin-fint blåstångsbälte utan någon annan påväxt än tångludd, Elachista fucicola. Ett tecken på att havet är rent och ser ut som det skall.
Grönslicksbälte och blåstångGrönslicksbälte med ett band av korvsnören
När jag tittade närmare så ser det lite mer gulbrunt ut på vissa ställen. Det visade sig vara korvsnöre, Scytosiphon lomentaria som växte kanske lite mer skyddat från vågorna. De har fått sitt namn för att den ogrenade tråden kan bli avsnörd, så att det ser ut som små korvar i en lång rad. Det var inte speciellt tydligt när jag tog hem lite och fotograferade på en tallrik och sedan pressade några exemplar till mitt herbarium.
Med lite förstoring syns de bruna ogrenade trådarna av korvsnörePressade trådar av korvsnöre, Scytosiphon lomentaria
Korvsnöre är en av de marina alger som klarar av att leva i Östersjön, trots den låga salthalten. Dessutom går den att plocka och äta. Måste erkänna att jag inte har provat att äta den så jag vet inte hur den smakar. Får testa nästa gång vi är ute och kan plocka lite med hem.
Insidan av ön. Vad är det som sitter precis under ytan?Ser ut som en lite grenad borste?
På andra sidan av ön ligger ett smalt skyddat sund. Spännande att se vad som kunde växa där! Där fanns inte mycket grönslick utmed strandlinjen. Det såg snarare ut som lite grönt, löst sediment på klippytan. Kunde först inte förstå vad det var som såg ut att stå upp i vattnet direkt från klippan utmed strandkanten. Ser ut som en rotad vattenväxt… Men den kan ju inte fästa sig på klippan?
När jag plockat upp slingorna visste jag vad de styva bladen som sitter i kransar var – hornsärv, Ceratophyllum demersum. Färgen var mörkgrön-rödbrun, men kan variera beroende på ljustillgång.
Flera slingor av hornsärv fotat i en liten hink.En krans med blad från hornsärv
Bladen till hornsärv är en till två gånger gaffelgreniga, med små taggiga utskott i kanten på bladet. Hornsärven är flerårig och övervintrar som små plantor. Troligtvis kan det ibland bli mycket grumligt i det grunda sundet, vilket den klarar bra. Den förökar sig ju huvudsakligen genom att bitar lossnar som sedan kan rota sig på nytt eller bara fortsätta att driva runt.
Hornsärv förekommer över hela världen och gynnas av näringsrikt vatten. Den finns också i en helt annan miljö än i ett sund skyddat av vågor i ytterskärgården. Vi har den nämligen i vår artrika damm som vi byggt för över ett år sedan på tomten.
Vår damm. Den får sitt vatten via avrinning från taket när det regnar. Det finns tre små dammar ner till den stora dammen, där den översta har lite mer fintrådiga alger och den nedersta är ganska näringsfattig.
Måste göra en artlista på alla vattenväxter som trivs tillsammans i dammens grunda och varma vatten. Får bli ett nytt inlägg på Tångbloggen snart –även om det inte handlar om Östersjöns bräckta vattenmiljöer.
Under juni och juli månad har vi fått in många rapporter från flitiga Algforskare om livet i tångskogen utmed Östersjöns kust. Här kommer nu en första sammanställning av resultaten från undersökningar av smådjur i tången, Fucus vesiculosus, Östersjön skog under perioden juni-juli 2022. Hittills har det varit en varm sommar och många arter som lever i blåstångsskogen har nog hunnit med att föröka sig och börjat växa sig stora. Det beror förstås på om det finns mycket småfisk, t.ex. spigg som är pigga på att äta av allt som bjuds på inne ibland tångens grenar.
Rapporter från Blekinge i mitten av juni vid Torkö visar på ett rikt djurliv i tången av tångmärlor och tånggråsuggor. Intressant är förekomsten av tångräkor som var ganska vanliga här. Det finns en nya främmande art av tångräka, elegant tångräka, Palemon elegans. Detta rapporterade vi om i Algforskarsommar rapport 5, vecka 27.
Foto av Clas Karlsson med två båtsnäckor och en dagsländelarv. Från Torkö, i Blekinge skärgård.
Nästa rapport är från Hölö, 12 juni, Stavsnäs i Värmdö kommun. Här hade tångruskorna den högsta artrikedomen av inkomna rapporter, totalt 6 olika arter/släkten. Som på många platser dominerade tångmärlor (Gammarus spp) ca 30 st. Det fanns också relativt många nattsländelarver, från släktet Trichoptera.
Tånggråsugga Idotea baltica till vänster och nattsländelarv till höger
Ovan finns ett foto på en nattsländelarv tillsammans med en tånggråsugga som jag fotograferat vid min brygga i Räfsnäs, Norrtälje i maj i början av sommaren.
Många rapportörer skriver även att det finns gott om båtsnäckor (Theodoxus fluviatilis) i tångruskorna. Rekordet kommer från Aspö, utanför Värmdö i Stockholms skärgård. Där hittade Anna Carin Nyberg hela 90 st båtsnäckor i en 50 cm stor tångruska! Den innehöll också 25 tångmärlor. En toppenfin tångplanta som har kvar lite av sina föröknigstoppar från sommaren.
Foto: Anna Carin Nyberg. En riktigt praktfull blåstångsruska från en ö långt ut i Stockholms skärgård.
Fotograf : Ulrika Jansson Klingberg. Krusig tång från Herräng.
Vi har också fått in flera rapporter bland annat från Singöfjärden, från Herräng i Norrtälje kommun. Just från denna undersökning av blåstång förekom det många små tånggråsuggor. Tångplantan är ganska krusig i formen och har en del extra små utskott. Dessa kan ha uppstått genom att plantan skadats genom betning av tånggråsuggor alt. av slitage eller skador från uttorkning eller frost.
För oss forskare, som tittar väldigt mycket på tång, säger en bild ibland en mängd saker som är jätteintressanta. Vi är extra tacksamma för alla bra foton som deltagarna i Algforskarsommar skickat in.
Provtagningen längst i norr kommer från Långörens naturreservat, Sundsvall den 12 juli. Här dominerade små nyfödda tångmärlor och några enstaka båtsnäckor. Den lilla tångplantan var bara ca 15 cm lång och såg ut som en smaltångsplanta.
Fotograf Tove Gulliksson. Planta från Långörens naturreservat.
Tove Gulliksson gjorde undersökningen och observerade också att tångplantorna ofta hade häxkvastar där plantan skadats på något sätt. På bilden syns att det växer ut en massa små nya skott. Typiskt för smaltång, Fucus radicans. Kännetecken för smaltång är, som namnet anger, att grenarna är klart smalare än hos blåstången.
Smaltångsplanta från Järnäs, nära Umeå. Insamlad i juli 2021.
Jag var på insamlingsresa förra sommaren utmed kusten nära Umeå. Denna smaltångsplanta samlade jag från Järnäsklubb i juni. Typiskt buskigt förgrenad och i just denna planta fanns bara några få båtsnäckor.
Det har också kommit in flera frågor om observationer av stora mängder drivande grönalger och blåstång i vikar i Stockholms skärgård. Rapporterna är från Mörkö, Dalarö och Kilholmen utanför Älgö.
Drivande blåstång i viken vid Uttervik, Trosa skärgårdDrivande alger vid Kilholmen, utanför Älgö
De som skickat in rapporterna tycker att de aldrig sett så stora mängder just i sin lilla vik. Liknade observationer har kommit in under flera år ungefär såhär dags på året. Orsaken kan vara att det idag produceras mer blåstång i skärgården när vi inte har några kraftiga isvintrar som förut skrapade bort den grunt växande blåstången. Att tillförseln av näringen minskat har lett till förbättrat siktdjup och tången kan igen växa på djupare bottnar. Ljuset räcker för tillväxt! Det är alltså ett bra tecken med flytande blåstång.
Grönalger som driver runt nu kommer att försvinna – kastas upp på land eller driva bort – beroende på vind och blåst igen. Prova att röra runt med händerna i grönalgerna, både de som är lösa och de som sitter fast på stenar och klippor nära vattenlinjen. Du kommer se att små bubblor sprids från dem. Det är faktiskt syre som de producerat genom sin fotosyntes. Syre som både djuren i vattnet och vi på land behöver. Det är såklart bara en liten del av den syreproduktion som är livsviktig för oss och för vår andning. Kanske ändå något positivt att tänka på om de drivande algmattorna inte är så trevliga att titta på.
Plockar du upp grönalgerna och tången och lägger på komposten bidrar du dessutom till att ta bort näringsämnen, främst fosfor och kväve, från vattnet och minskar övergödningen i Östersjön till en liten, liten del.
Nu under augusti och september månad hoppas vi att många som är kvar vid kusten eller åker ut på en tur under helgen vill kolla på djurlivet i tången där ni befinner er. Hur ser djurlivet ut nu? Finns det mycket nya små tånggråsuggor och tångmärlor och hur är det med mängden snäckor?
I mina tångruskor vid min brygga, i Räfsnäs nära Kapellskär, kryllar det av små, små ovala dammsnäckor, Ampullaceana balthica. Men det är på en plats väl skyddad från vågor. En bit bort är det båtsnäckor som dominerar, men jag kom bara upp till 40 stycken snäckor per tångruska.
Det är fortfarande varmt i vattnet så vi hoppas på många fler rapporter från alla som vill delta i Algforskarsommar projektet.
Ställ gärna frågor till oss om annat som Du ser i vattnet – vi kommer att svara efter bästa förmåga.
Tångbark, Einhornia crustulentakan bilda stora kolonier och växer ofta som namnet säger på blåtång i Östersjön. När det är dags för larverna sätter de sig fast på de äldre delarna av blåstången, inte de nya årsskotten som är för slemmiga och där slemmet innehåller antibakteriella substanser. Inget som den lilla larven gillar. Andra platser kan vara nya kala ytor som stenar, bryggstolpar under vattnet och den fina tomma plattan som jag hände ut vid min brygga för att kolla när havstulpanens larver kommer och sätter sig. Att kolla detta ingår i Svenska Båtunionens undersökningar utmed kusten där frivilliga kan delta och larma om när det är dags att sätta in åtgärder för att ta bort havstulpaner från båtbotten. Här finns en aktuell karta över läget med förekomsten av havstulpaner i år.
Nyss hemkommen från västkusten var det min tur att kolla plattan. Det första som syntes var en mängd kolonier av mossdjur. De är fortfarande ganska små. De etablerade sig redan för flera veckor sedan mer eller mindre direkt efter att plattan hängdes ut vid midsommar.
Det mesta på plattan är små kolonier av mossdjuret, tångbark. I skåran mellan de två halvorna syns den största havstulpanen. Resten är pyttesmå vita prickar.
Nu borde det vara dags för de små havstulpanslarverna att etablera sig nu i slutet av juli eller början av augusti. I alla fall här i norra delen av Stockholms skärgård. På Havstulpanskartan har rapporter redan kommit in från södra skärgården för ett par veckor sedan. Och på nyheterna gick det ut en varning att det är dags att beställa tid på en båttvätt eller åka in till något sötvattensområde för en dag för då dör de små havstulpanerna. De tål inte sötvatten.
Och mycket riktigt när jag kollade noggrant fanns det ca 45 små, små havstulpaner, och en lite större. Om nu allt fungerar för vår del så kommer vi att sätt i vår båt först om en vecka så om det inte kommer någon större andra settling så blir det enkelt att göra rent båtbotten i år.
Många små havstulpaner sitter på de äldre delarna av blåstången. Några har t.o.m. satt sig ovanpå tångbarken.
Hur många och hur stora havstulpanerna, av arten slät havstulpan. Amphibalanusimprovisus hunnit bli varierar utmed kusten. Hittade dessa betydligt större havstulpanerna på en tångplanta från Askölaboratoriet, i Trosa skärgård igår. Tursamt nog har vi bara en art nämligen slät havstulpan i Egentliga Östersjön och inte flera arter som på västkusten. Slät havstulpan är en introducerad art som ställer till med mycket problem när den sätter sig på båtbottnar. Klart positivt att det finns sätt att veta när det är dags att se till att rensa botten från havstulpanerna.
Igår publicerades ett kort inlägg på Vetenskapsradion om hur ålgräs och blåmusslor påverkades negativt under värmeböljan 2018. Här invtervjuas Linda Kumblad från Stockholms universitets Östersjöcentrum. Inslaget är knappt 2 min långt och väl värt att lyssna på. Ålgräsängar i Östersjön är viktiga miljöer på grunda sandiga bottnar, som möjliggör ett rikt växt och djurliv. Ålgräs, Zostera marina, är en marin art och har sin utbredningsgräns i norra Egentliga Östersjön. I Bottenhavet blir salthalten för låg får ålgräset. Att ålgräs inte klarar längre perioder med hög temperatur kan bero på att den redan lever i en miljö där den stressas av låg salthalt. Under en värmebölja är det per definition soligt, lugnt och vindstilla dagar. Jag tror att många har varit ute och badat nu under de gångna dagarna och känt hur varmt det varit i vattnet närmast under ytan. En bit ner är det direkt svalare. För att hela vattenmassan skall värmas upp behöver värmeböljan pågå under längre tid, så att det blir riktigt varmt även nere vid botten. Det var det som hände under 2018 i många riktigt grunda och lite inneslutna vikar. För ålgräset innebär det att bladen vissnar. Men de delar som sitter nere nära botten kan överleva och växa till igen när det börjar blåsa så vattenmassan blandas om och det blir svalare i vattnet igen.
För blåmusslor, Mytilus edulis,som också är en marin art gäller samma sak. De är också redan stressade av låga salthalter i Östersjön och stressen ökas av höga vattentemperaturer. Det går åt mer syre till andningen och när vattnet rör för lite på sig under en lång varm solig vindstilla dag kan syret ta slut.
Döda blåmusselskal och kräkel Döda blåmusslor mellan stenar på Askö, Foto: Nils Kautsky
Det låg mycket döda musslor, gulbrun blåstång och en del rödalger, mest kräkel, Furcellaria lumbricalis, utmed stranden på vissa ställen efter värmeböljan sommaren 2018 i augusti.
Risken för att syret ska ta slut är störst på natten när även ålgräs, andra vattenväxter och alger behöver syre till sin andning. Då brukar fiskar, som annars håller till i den grunda viken, och en del smådjur som tångräkor, simma sin väg när det börjar bli ont om syre i vattnet. De flyttar till öppnare vatten där det finns gott om syre även på natten.
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till en strand år efter år och se vilka förändringar som skett. Hur har zoneringen av arterna förändrats? Har det dykt upp någon ny art på klipporna nära vattenytan som inte fanns där för några år sedan?
Det finns tre viktiga faktorer som påverkar förekomst och zoneringen av våra tre vanliga tångarter i skärgården. Dessa är vågexponering, uttorkning och isskrap.
Vågexponerad sida av Inre Vattenholmen med ett smalt bälte av blåstång som klarar att sitta fast, trots stora vågor.Skyddad läsida av Inre Vattenholmen med ett bälte av spiraltång ovanför blåstången.
Blåstång, Fucus vesiculosushittar man i ett bredare bälte på mer vågexponerade klippor – här är det den art som sitter överst på klipporna. Spiraltång, Fucus spiralis klarar sig inte på dessa platser, för den sitter inte lika hårt fast med sin fästskiva som blåstång , så den slits loss av kraftiga vågor. I mer vågskyddade lägen bildar däremot spiraltång ett bälte ovanför blåstången. Här är den största risken istället att bli torrlagd och utsatt för uttorkning under lågvattensperioder. Detta tål spiraltång bättre än blåstång vilket gör att den kan växa grundare, alltså ovanför blåstången. Blåstång kan också ligga torrlagd under lågvatten men klarar inte torrläggning och uttorkning lika bra som spiraltång.
Torrlagd spiraltång på en grund mjukbotten. Här kan den ligga torr länge. När vattnet kommer tillbaka blir den torra tången mjuk igen och börjar fotosyntetisera.
Båda arterna påverkas negativt av is som kan skarpa bort plantor från klippor när isen lossnar. Så de milda vintrar som vi haft under flera år bör gynna båda arter så att de kan etablera sig högre upp på klipporna eller på platser där de tidigare har skrapats bort av isen.
Snygg zonering med spiraltång överst och nedanför blåstång.Nytt bältet med små spiraltångsplantor ovanför de äldre plantorna, först av blåstång och längst ut knöltångsplantor.
Zoneringen syns tydligt på foto från Långholmen, en ö nära Kosteröarna. Mellan spiraltångsplantorna är klippan röd, det är havsstenhinna, Hildenbrandia rubra.
Överst växer spiraltång, som fortfarande har en massa stora fina förökningstoppar, strax nedanför sitter blåstången. Under blåstången kommer ett bälte med sågtång, Fucus serratus. Sågtång tål inte att ligga torrlagd – så den visar var gränsen går för lågvatten ligger i området.
Nu har det varit flera milda vintrar i rad med väldigt lite is. De milda vintrarna innebär att blåstången nu har etablerat sig lite längre ut på mer vågexponerade klippor och ökat sin utbredning. Samma sak för spiraltång. Den växer nu i ett smalt bälte ovanför blåstången på många ställen där den förut inte klarat sig på grund av isläggning och isskrap.
Underbart vackra förökningstoppar av spiraltång från Inre Vattenholmen.Pilarna visar befruktade ägg eller groddplantor. I ringen syns en tångluddsplanta som grott i en öppning där äggen släpps ut.
Förökningen och fortsatt spridning blir tydlig när man tittar på fotot med de vackra förökningstopparna, som hänger som druvklasar från plantorna. Spiraltången är samkönad, både hane och hona i samma förökningstopp, så när jag snittade några toppar (se bild ovan) syntes tydligt små, lite mörkare prickar. Några ligger utanför i vattnet. Om det är befruktade ägg eller redan små, små groddplantor är svårt att avgöra utan mikroskop. När förökningstoppen börjar bli gammal fungerar de små öppningarna som bra platser för t.ex. tångludd, Elachista fucicolaatt etablerar sig i och växa ut.
På delar av de mer vågexonerade sidorna av Inre Vattenholmen växer nu ett nytt blåstångsbälte som inte fanns där under perioder med ordentliga isvintrar. Det är härligt att se hur tångbältet sveper fram och tillbaka i vågorna -här gäller det att hålla sig fast.
En fråga som vi önskar få in svar på via projektet Algforskarsommar är ”Hur förändras artsammansättningen i tångruskor – från Torkö i Blekinge till Stockholms skärgård?”
I Rapport 5 från Algforskarsommar kommer här en första liten översikt av resultatet som kommit in från er flitiga medborgarforskare. Stort tack för alla bidrag!
Det är alltid lika spännande att läsa om vad ni hittar och se hur artsammansättningen varierar från söder till norr utmed Östersjöns långa och varierade kustmiljöer. Här har vi nu gjort en liten sammanställning och plockat ut både några observationer på skillnader i arternas förekomst och några bilder som kommit in med en fråga om vilken art det är.
Den första markanta skillnaden är mängden tångräkor (Palaemon spp) som hittas i en tångruska. I tången från t.ex. Blekinge och Kalmarsund är de vanliga och ofta finns det flera stycken per tångruska, medan i Stockholms skärgård finns det bara någon enstaka ibland. Tittar du nog kan du se att tångräkorna kan se olika ut. En är mer oansenlig, det är den vanliga tångräkan, Palemon adspersus. Den andra arten har färggranna streck på benen i blått och gult och brunaktiga ränder på kroppen. Det är elegant tångräka, Palemon elegans, en främmande art som är på spridning längre och längre in i Östersjön.
Fann både tånggråsuggor och nattsländelarver i tångruskanoch en fin vanlig tångräka.
Foto på en av mina studie-tångruskor som jag har placerad vid bryggan på Räfsnäs och som växer på en sten.
Vanlig tångräka kallas också för östersjöräka, långfingrad tångräka, blek tångräka eller bara tångräka- kärt barn har många namn.
Undersökningar som gjordes av livet i en tångruska redan i slutet av maj innehöll ofta många små tångmärlor (Gammarus spp) som helt klart just hunnit med att föröka sig. De har hunnit växa till lite under några veckor, men det finns fortfarande många mindre tångmärlor kvar när man skakar en tångruska. I varje fall när jag undersökte några av mina tångplantor vid bryggan i Räfsnäs den 20 juni strax före midsommar.
Det kryllar av tångmärlor i baljan – både några större och en massa små. Nere i vänster hörn syns en tånggråsugga, Idotea balthica.
Här kommer nu en liten önskan från oss:
Finns det en möjlighet för några av er att upprepa undersökningen nu i juli – augusti? Det skulle vara fint att få veta hur sammansättningen förändrats. Finns det många stora vuxna tångmärlor kvar och kanske också fler tånggråsuggor? Eller har de kanske minskat i antal och blivit mat till spigg och andra småfiskar?
Det har också kommit in några frågor om vilken art det är som hittats. En fråga är från Torkö, Blekinge där det förekom flera sötvattensgråsuggor (Asellus aquaticus) och en och annan dagslända i proverna.
Det har inte kommit in några foton på nattsländelarver men en rapport från Hölö rapporterade flera fynd av nattsländelarver vid undersökningen av blåstång. Fredrika Bremergymnasiets elever NA21b, studerade blåstång vid Schweizerbadet, i Haninge kommun. Från dem kom en rapport att det förekom sommarförökande blåstång på lokalen. När de skakade tångruskor hittade de tångmärlor och strandvattengråsuggor (Jaera albifrons) och många nematoder. Ett bra sätt att bestämma vilka arter du hittar i en tångruska är att kolla på ”Livet i havet” där det finns bra bilder och beskrivningar på arter i Östersjön och Västerhavet. Och där går såklart att skriva in ett sökord för att t.ex. hitta ett foto på strandvattengråsugga eller någon annan art som du vill veta mer om.
Somriga hälsningar från oss som driver medborgarprojektet Algforskarsommar, Lena och Ellen.
Temperaturen i vattnet på många ställen utmed kusten i Stockholms skärgård har hunnit komma upp till ca 14 grader. De flesta rapporter som kommit in runt perioden vid fullmånen den 14 juni 2022, visar att blåstångens hon-och hanplantor har mogna ägg och spermier. Med stor sannolikhet släpptes dessa ut i vattnet på kvällen eftersom det blev en lugn och stilla kväll.
De lokaler från vilka vi fått in fina foton på förökningstoppar sträcker sig från Torkö, på Blekingekusten, till Singö i Norrtälje kommun.
Vid Torkö hade temperaturen hunnit stiga från 15 0C den 30 maj (nymånekväll) till 17 0C den 13 juni, vid den första fullmånen i juni. Här kom förökningen igång redan vid fullmånen den 16 maj, som vår gästbloggare Louise berättade om under sin resa utmed Skånes kust.
En fin tångplanta med nya flytblåsor. Snittet visar att det är en mogen hanplanta.
Vi har fått in många rapporter från lokaler i Stockholms skärgård, vilket vi tackar så mycket för. Dessa ligger spridda från Askö i Trosa skärgård, där jag själv befann mig under fullmånekvällen, via lokaler som Dalarö, Hölö, Gällnö, Ladholmen och Räfsnäs till Singö längst i norr.
Snygg honplanta med tydliga äggsamlingarFin hanplanta med orange små klumpar, fyllda med spermiesamlingar
På de flesta av lokalerna hittades mogna hon-och hanplantor, även om en del var svåra att bestämma. Det kan bero på att de fortfarande inte är helt mogna och då syns inte äggsamlingarna tydligt och hanplantornas innehåll är inte heller tydligt orange i färgen.
Vi har också fått in en rapport från Åland, närmare bestämt Sottunga. Också här var det mogen tång, som låg lösdrivande vid stranden. När blåstångens förökningsgrenar börjar vissna lossnar de ofta och har då också släppt ut det mesta av sina ägg- och spermiesamlingar. Det kan göra det svårare att avgöra vilket kön det är.
Det är nu dags för tången i Bottenhavet att bli könsmogen. Enligt våra tidigare studier sker detta i mitten av juli. Så frågan är om det fortfarande är vid ungefär samma tider eller om de kanske är mogna tidigare, redan i slutet av juni.
Så inför nästa nymåne som infaller den 29 juni och fullmånen den 13 juli hoppas vi att några som befinner sig vid kusten mellan Öregrund och norrut till ungefär Umeå har lust och möjligt att kolla mognadsgraden på tång som växer utmed stranden. Det gör inget om det är blåstång eller smaltång. Ta ett foto på tångplantan med förökningstoppar, snitta och skicka foton till oss på Algforskarsommar@su.se
Hoppas att många har lust att hjälpa till. Det fungerar utmärkt att göra en undersökning några dagar före ny- och fullmåne – för de har redan producerat ägg och spermier som ligger färdiga för utsläpp i förökningstoppen.
Ämnet för denna rapport handlar om blåstångens förökning utmed våra kuster i Östersjön. På tisdagen den 14 juni kom Vetenskapsradion ut till Askölaboratoriet för att följa med hur utsläppet av blåstångens ägg och spermier skulle bli under fullmåne kvällen mellan den 14 och 15 juni. Det blev en lugn och stilla kväll och vi undersökte läget – dvs hur mogen blåstången verkade vara på laboratoriet under sen kväll.
TVå tydliga snitt med äggsamlingar i mitten (honplanta) och ett snitt på vardera sidan med spermiesamlingar från en hanplanta.Utflyttat labb till stranden med förökningstoppar i skålar. klara för att hällas av i mätglas. I det högra mätglaset syns den orange soppan med spermier.
Det såg riktigt lovande ut med både honplantor fulla med äggsamlingar (8 ägg/paket – de kallas för oogon) och massor med spermiesamlingar (64 spermier/paket – eller vetenskapligt kallade antheridier). Förökningstopparna fick ligga till nästa morgon och sen togs hela ”labbet” ut till stranden inför direktsändningen kl. 12.30
Fin och stilla förmiddag vid Askölaboratoriet. Camilla Widebeck och jag diskuterar hur förökningstoppar kan se ut.
Sändningen startade med att Camilla Widebeck och jag sitter vid stranden och plaskade med fötterna i det svala vattnet. Temperaturen var ca 13.5 0C, vilket bör fungera bra för att få tången att bli mogen. Vi tar upp en tångplanta och kollar närmare på förökningstoppar och flytblåsor. Flytblåsorna brukade jag ofta poppa eller smälla när jag var liten – idag kallar vi det för naturens egen ”bubbelplast”.
Det syns många blåstångsruskor vid stranden i ytan.Full fart i tången.
Camilla plockar upp en tångruska för att skaka ur djuren och se vilka arter som gömmer sig i en tångruska. Det myllrar verkligen av små kräftdjur, tångräkor, tånggråsuggor och tångmärlor. Och en massa snäckor, både stor dammsnäcka och båtsnäckor. Tången gör skäl för namnet att vara Östersjöns skog, med ett rikt och myllrande djurliv som ger skydd och mat åt många fiskar. Att undersöka livet i en tångruska är en av Algforskarsommars uppgifter. En beskrivning på vilka uppgifter vi vill få in hittar du på Algforskarsommars hemsida här.
Stor dammsnäcka med en tofts av trådslick. Tittar man noga så har flera av båtsnäckorna också fått lite alger som växer på skalet.
Snäckorna, både stor dammsnäcka, Lymnea stagnalis och båstsnäcka, Theodoxus fluviatilis, är sötvattensarter som klarar att leva i Östersjöns bräckta vatten. De betar alger på klippor, stenar och på tången. Men som syns på bilden finns det en säker plats för algerna att sitta på och inte bli uppätna – det är på snäckans skal! Blir algtofsen riktigt stor, som på skalet av den stora dammsnäckan, kan den få snäckan att lyfta från botten och driva iväg ut till havs! Ett klart problem för snäckan!
I början av denna vecka firades det äntligen att Askölaboratoriet fyllde 60 år.
Under måndagen gästades ön av blandade digniteter, bland annat hennes kungliga höghet kronprinsessan Victoria, rektor för Stockholms universitet Astrid Söderbergh Widding samt rektor för Helsingfors universitet Sari Lindblom.
Kronprinsessan delade ut Östersjöakutens pris för Östersjöforskning i Bengt-Ove och AnnMari Janssons anda till Johan Eklöf och Malin Jonell. Bengt Ove och AnnMari var pionjörer vid stationen och satte tonen för mycket av den verksamhet som bedrivs än idag.
Det bjöds på tal om vikten av forskning, återblickar och framåtblickar. Sedan fick gästerna gå runt till stationer där forskare verksamma vid stationen visade upp olika försök och projekt.
Som avslutning på vår exposé fick besökarna se hur vi sammanfattat mycket av denna kunskap till vår restaureringsmanual för blåstång i Östersjön. Och som alltid (nästan) bjöd Askö på fint väder för tillställningen.
Tångbloggen 