Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stuckenia pectinata’

Röda, gröna, bruna….alla är de lika vackra.

Alger finns överallt! Du kan hitta dem i många ekosystem på land, speciellt i fuktiga miljöer, men den största biologiska mångfalden förekommer i vattenmiljöer och är allra störst i havet. Alger kan vara mikroskopiskt små, då kallas de mikroalger eller växtplankton, och blir de riktigt många kan de färga vattnet grönt eller brunt i olika nyanser. På sommaren när vattnet blivit varmare i Östersjön kan även blomningar av cyanobakterier driva i land och färga vattnet blågrönt. 

På vintern kan grönalgen Clamydomonas nivalis färga snön alldeles röd, ett fenomen som brukar kallas ”vattenmelonsnö”. Och på stenblock och betongväggar syns ibland en tunn rödbrun beläggning av den trådformiga violstensalgen, Trentepohlia lolitus, som fått sitt namn för att det ska ge en tydlig lukt av viol om man skrapar på den.

Makroskopiska alger är kanske de som vi på Tångbloggen skriver mest om. Många större fleråriga brunalger kallas något med tång och de största arterna av brunalger kallas för kelp eller tare. Den största är jättekelp, Macrocystis pyrifera, som lär kunna bli 60 meter lång. Den största brunalgen i Östersjön är blåstången. som bildar stora skogar och där en planta kan bli upp en meter hög. Blåstångsplantor i Östersjön kan också bli ovanligt gamla, kanske 20 – 30 år eller mer, jämfört med blåstång som lever i tidvattenszonen i andra hav och troligtvis sällan blir äldre än 5-10 år.

Makroalger varierar mycket i storlek, form och livscykler och färg. Beroende på vilka extra pigment de har utöver klorofyll a kan de skifta i grönt, gul, rosa, rött, violett, brunt och nästan svart. Extra vackra är karragenalg, Chondrus crispus, och klynnebändel Dictyota dichotoma som iriserar i blått i vattnet. I år var fynden av stora bestånd av just Dictyota dichotoma något vi vill fira lite extra!

Såhär innan ALGERNAS DAG, som firas den 13e oktober, kan det vara läge att igen påpeka att alger sitter fast med en fästskiva eller rhizoider på hårda ytor som stenar eller klippor. De har inte rötter.

En sågtångsplanta kan sitta så hårt fast på en liten sten att stenen följer med upp ur vattnet.  

Kärlväxter, som t.ex. ålgräs, Zostera marina och olika arter av vattenväxter, t.ex. borstnate, Stuckenia pectinata och axslinga, Myriophyllum spicatum har däremot rötter och växer på grunda sandiga eller leriga bottnar. Sjögräs har sin egen dag, World Seagrass Day som infaller den 1 mars varje år och får inte vara med när vi firar algernas dag.

Motiveringen till World Algae Day är algernas många viktiga funktioner i det marina ekosystemet. De står för över 50 procent av världens syreproduktion och utan denna skulle livet på jorden inte kunna existera. Cyanobakterier, ofta felaktigt kallade blågröna alger, uppstod för 3,5 miljarder år sedan och var först med att via fotosyntesen producera det livsviktiga syret. Nästa stora grupp var grönalger som uppstod för 1 miljard år sedan. Den andra viktiga funktionen är att alger binder koldioxid och på så sätt bidrar till att minska uppvärmningen och klimatförändringar. Evolutionen och utvecklingen fortsatte under årmiljonerna och idag finns en stor biologisk mångfald av algarter i havet som utgör basen för ett rikt djurliv. Algernas evolutionära historia kan du höra mer om i Algpodden, som tar upp detta i avsnitt 2 och 3 av säsong 5.

På Tångbloggen finns många inlägg om artrikedomen utmed våra svenska kusten och det rika liv av smådjur som får mat och skydd i Östersjöns tångskogar. Vi vill passa på att tacka alla som bidragit med sina observationer och skickat in rapporter till Algforskarsommar. Det finns fortfarande tid att komma in med fler observationer om blåmusslornas färg, vilka smådjur som gömmer sig i en tångruska eller förekommer det höstförökande blåstång vid Din strand.

Tångbloggen vill såklart vara med och fira World Algae Day den 13 oktober. Vi hoppas att alla våra läsare tycker detsamma och firar. Kanske med ett dopp?

För oss är det Algernas Dag – alla dar hela året om!

Lena och Ellen

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Denna gång blir månadens vattenväxt lite av en utmaning. Det gäller skilja mellan nating, Ruppia spp. och nate, Stuckenia spp. som förut hörde till släktet Potamogeton.

I Östersjön går det att hitta två arter av nating, skruvnating, Ruppia cirrhosa och hårnating, Ruppia maritima. De är fleråriga arter med tunna, smala brungröna sågtandade blad. Bäst att ta fram en lupp och undersöka bladspetsen på det du hittat. Bladet hos skruvnating är sågtandat och har en trubbig bladspets medan hårnating också är sågtandad men bladet slutar med en spets. Blommorna skiljer sig också åt mellan de två natingarna. Hårnating har ett kortare blomskaft bara några centimeter långt, jämfört med skruvnating som har ett decimeterlångt spiralvridet, skruvat blomskaft. Vilket också gett den dess svenska namn. Blommorna sitter två och två i små knippen på blomskaftet i de övre bladens slidor och blommar under sensommaren.

Natingar skiljer sig från de smalbladiga natearterna, borstnate, Stuckenia pectinata och trådnate, Stuckenia filiformis, genom att bladen hos Stuckenia inte har de sågtandade spetsarna och att bladen har snärp. De går också lätt att skilja åt när de blommar, eftersom Stuckenias blommor sitter samlade som ett litet ax på ett långt skaft.

Förökningen hos skruvnating (Ruppia cirrhosa) är fascinerande. Pollen lossnar från ståndaren och fastnar på ytan av små syrebubblor som växten producerar. Bubblorna glider sakta uppåt utmed växters huvudstam och kan med vattenrörelsernas hjälp nå andra blommors pistiller. När pollen når vattenytan bildas större, flytande ansamlingar som kan fastna på blommorna när de når upp till ytan med sin långa stjälk. Genom denna raffinerade transport av pollen minskar självpollineringen hos skruvnating. Också hårnating (Ruppia maritima) använder små bubblor för att sprida pollen, men eftersom de inte har så långa stjälkar blir fler av deras blommor självpollinerade.

Både skruvnating och hårnating har smala jordstammar från vilka de skickar upp många små upprätta skott. De kan bilda täta mattor på botten. Det har visat sig att de är känsliga för småbåtstrafik och kan skadas av uppgrumling och lätt slits loss av båtens propeller. Lösa vegetativa fragment kan spridas och transporteras med vattnet och om den hamnar i en lugn miljö kan det etablera sig igen genom stamfragment. De producerar många små frön som, när de äts sjöfåglar, kan spridas långa vägar till andra områden. Båda arterna är ganska vanliga och förekommer både i Östersjön och på västkusten.

För den som gillar att fiska så är en tät nating-äng en bra plats att stå vid på kvällen. När mörkret kommer är det många små fiskar som kommer ut ur vegetationens skydd för att jaga och då passar gärna en och annan gädda på att hänga utanför.

 

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.

April månads vattenväxt borstnate, Stuckenia pectinata har jag fått lära om namnet på, precis som för många andra arter. Förut hette den Potamogeton pectinatus (L.). På engelska har borstnate flera beskrivande namn, som sago pondweed,, fennel pondweed och ribbon weed. Översatt till svenska skulle den kunna kallas för sagodammgräs, fänkålsdammgräs och banddammgräs. Jag tycker inte att fröet hos borstnate ser ut som sagogryn men bladen är lite lika fänkålsblad; smala, ca 2 mm breda och bandformiga. I den ”Nya nordiska floran” av Mossberg och Stenberg från 2003 ges följande beskrivning som jag kortat något: P. pectinatus 50-200 cm, juni-augusti. Vanlig på sand, lera eller dy i näringsrika vatten, helts i brackvatten. Stjälk trind, rikt grenig, något sicksackböjd. Ax 1,5-4,5 cm med ca 5 kransar, på 2-9 cm långt, smalt skaft. Frukt 3,3,-4,7 mm, blekbrun, med kort spröt.

Skottet har en sick-sack form som är karakteristiskt för borstnate.

Borstnate är en är en kosmopolitisk art som förekommer på alla kontinenter utom på Antarktis. Den lever helt under ytan och har inga flytande blad. De samkönade blommorna sitter på en liten blomställning som sticker upp ovanför ytan. Blommorna har 4 ståndare och ett stift. De är vindpollinerade, som ofta är fallet för vattenlevande växter. Frukterna kan genom att de flyter bidra till spridningen. Dessa egenskaper bidrar till den stora spridningen av arten.

I april tittar borstnaten upp ur sedimentet. Något för kallbadaren att spana efter?

Den övervintrar både med knölar (tubers), som innehåller mycket stärkelse, och rhizom men även en del vegetativa skott. På sommaren kan en planta växa ut från en övervintringsknöl och täcka stora områden. En gång försökte jag att sålla fram en hel planta  ur en grund mjukbotten. Det var jättejobbigt och delar gick av men det som jag fick upp och som satt ihop täckte uppskattningsvis ca 1 m2.

Många nya övervintringskölar i slutet på rhizomen bildas under senhösten.

Borstnate är populär mat hos många fåglar t.ex. änder och svanar. Efter att en flock änder varit och grävt runt i mjukbotten efter övervintringsknölar kan vattnet i viken bli ordentligt grumligt.

Bild på änder som äter borstnate skott. Review av Harold Kantrud, 1990.

Read Full Post »

Det spelar roll hur fort du kör din båt. Det visar forskare på Stockholms universitets Östersjöcentrum. Är det en grund skyddad vik kommer mer löst bottensediment att grumlas upp om båten körs ut från bryggan i hög fart. Tar man det lite lugnare så grumlas vattnet mindre. Studierna och testerna ingår i projektet ”Levande vikar” och finansieras av stiftelsen BalticWaters2030

Resultatet presenterade både i en artikel i Dagens Nyheter, lördagen den 6 oktober 2022 och visades i ett inslag på TV4. Tog några bilder under programmet – så här kommer storyn i kortversion. 

En liten fritidsbåt lyckas med att grumla upp mycket material så att vattnet blir alldeles gråbrunt. Det kommer att ta en lång stund innan sedimentet hinner lägga sig. Dykaren ligger vid sidan om, beredd att samla in vattenprover. Två vattenprov visar hur grumligt det blir före och efter att båten kört förbi.

Det syns skillnader även i ett litet vattenprov.

Vad spelar det för roll om det blir grumligt?

Om det finns bottenvegetation i närheten kan de bli helt täckta av fint löst sediment när detta rörs upp. Det gör det svårt för vattenväxter att överleva. Sedimentet gör att de kan bli nedtyngda och så skuggas de, vilket minskar möjligheterna för att alger och växer skall kunna fotosyntetisera och tillväxa.

Fotot är från en annan vik med mycket båttrafik. Skotten med ålnate, Potamogeton perfoliatus är mer eller mindre täckta med ett tunt lager av sediment.

Mycket småbåtstrafik kan också få andra effekter när bottensediment grumlas upp för att sedan sedimentera ner till botten igen. Till exempel kan abborrens rom skadas om det lägger sig en massa små partiklar på romen. Då kan inte den lilla fiskbebisen andas, och den kvävs till döds inne i det grums-täckta ägget. Detta, och mycket mera kommer att studeras i projektet ”Levande vikar” under kommande år. Men en enkel sak för att minska grumlingen är att glida fram med båten lite stilla och kanske kolla på allt som syns på botten i det klara vattnet.

Flera skott av ålnate i förgrunden och längre bak en blåstångsplanta och borstnate, Stuckenia pectinata.

På botten i det klara vattnet syns också några vita musselskal när solskenet bryts i regnbågens färger. Men det är helt klart en lös, eller mjuk botten som lätt skulle grumlas om man körde oförsiktigt och för snabbt med en motorbåt i närheten. Visst känns det värt att kunna se vad som finns på botten bara genom att ta det lite lugnt till och från bryggan!

Read Full Post »

Vi från Tångbloggen vill framföra våra hjärtliga gratulationer till Åsa Austin som idag försvarat sin avhandling ”Aquatic vegetation in coastal ekosystems- The role of biotic integrations and environmental change for ekosystem functions and resilience in the Baltic Sea” med bravur! Såhär i Corona tider får det bli på avstånd – men det var ett nöje att höra på presentationen och diskussionen med opponent, professor Matthew Bracken,University of California, Irvine, US och och en internationell betygsnämnd bestående av Prof. Alf Norkko (University of Helsinki, Finland), Prof. Irmgard Blindow (Greifswald University, Germany) and Dr. Patricia Prado (Institute of Agrifood Research and Technology, Spain).

Åsa presenterar avhandlingen och sina frågeställningar
Figuren visar hur vegetationen påverkar grumlighet i vattnet och hur sediment ansamlas och sjunker till botten inne i vegetation så att vattnet blir klarare.

Avhandlingen har många bra figurer som beskriver vilka funktioner och processer som Åsa studerat i de fyra artiklarna som ingår i avhandlingen. De gör den lättläst och pedagogisk, precis som Åsa’s presentation under disputationen.

Från oss på Tångbloggen var det extra intressant att höra flera ställa frågor och konstatera att den frilevande formen av Fucus vesiculosus som kan bilda större eller mindre inslag inne ibland den rotade vattenvegetationen har en viktig funktion för att minska uppgrumling av sediment från botten. En annan viktig funktion jämfört med många vattenväxter är att den frilevande blåstången finns kvar året runt jämfört med växterna som till stor del vissnar ner under vintern. Då blir tången en plats för små kräftdjur och annan fauna att hitta skydd och mat i under vintern.

Några frilevande blåstångsplantor liggande på botten mellan kransalger. Foto: S. Qvarfordt.

Tyvärr kunde vi inte vara med på plats och skåla – så vill vi härmed utbringa ett fyrfaldigt HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! från Lena och Ellen.

Read Full Post »

IPCC (The intergovernmental Panal of Climate Change) rapporten från FN:s mellanstatliga klimatpanel som sammanställer det rådande vetenskapliga kunskapsläget kring kommande klimatförändringar, vilka konsekvenser det kan ge och möjliga lösningar, släpptes i veckan. Rapportens resultat och slutledningar kring människans påverkan av klimatförändringar har diskuterats i media tillsammans med vilka åtgärder som kan sättas in för att minska utsläpp av växthusgaserna koldioxid och metan till atmosfären. En sammanställning om IPCC rapporten går att hitta på Naturvårdsverkets hemsida.

Resultaten som presenteras i rapporten utgår ifrån modellering och är på en stor övergripande skala, inte nere på den regionala eller småskaliga nivån, dvs hur kommer olika vegetationssamhällen på bottnarna i Östersjön att förändras? Går det att säga något om skillnader av effekterna på hårda klipp- och stenbottnar jämfört med sandiga och riktigt mjuka bottnar? Även om vi inte har några modeller på denna lilla lokala skala, vet vi en hel del om vilka arter som är vanliga och dominerar på respektive bottentyp och om de är marina eller sötvattensarter.

Under ytan i Östersjön finns ett rikt landskap med en mosaik av olika typer av vegetationsklädda bottnar. Det ekosystem som i många havsområden bedöms binda in mest kol är sjögräsängarna. I södra delen av Egentliga Östersjön, där salthalten är högre, dominerar sjögräset, ålgräs Zostera marina. Där kan det bilda större undervattensängar. Men ålgräs är en marin art som förväntas minska sin utbredning när tillrinningen av sötvatten ökar och Östersjön blir allt mer utsötad. Ålgräs försvinner när salthalten är under 4-5 promille. Gränsen för ålgräs går idag ungefär vid Ålands hav. Men det innebär inte att de stora grunda sedimentbottnarna blir tomma, helt utan vegetation.

Istället finns redan artrika undervattensängar där olika sötvattensarter, som ålnate, Potamogeton perfoliatus, borstnate, Stuckentia pectinata, axslinga, Myriophyllum spicatum och vitstjälksmöja, Ranunculus baudotii, växer i blandbestånd. Och de kommer att breda ut sig allt mer.

Fotot är från Östersjöhuset på Skansen där det finns en utmärkt utställning om Östersjön idag och imorgon. På bilden syns en tångräka i förgrunden tillsammans med klotalg Aegagropila linnaei och många axslingor.

De kan bli minst lika täta som ålgräset, och binda in kol och samla sedimentpartiklar. Andra sötvattensarter som gillar grunda mjuka bottnar är olika arter av kransalger och många fler natearter och vattenpest kommer också att kunna öka sin utbredning i Östersjön om salthalten sjunker. 

Det finns gott om andra rotade vattenväxter i våra sjöar som kan ta över funktionen att binda organiskt material och ersätta ålgräset med sina komplexa underjordiska stammar och rötter. På detta tema kommer ett seminarium i serien Baltic Breakfast den 26 augusti på Stockholms universitet. Där kommer Florian Roth och Camilla Gustafsson (från Tvärminne Zoologiska station I Finland) att presentera forskning om förändringar I kustmiljöer kopplat till påverkan av klimatet. Seminariet sker på engelska. 

Read Full Post »

Havsris, Ahnfeltia plicata, kändes plötsligt som rätt alg att representera februari månad 2021. Denna lilla risiga, broskartade rödalg blir så liten i Östersjöns bräckta vatten att det krävs ett riktigt detektivarbete att hitta den. Grenarna hos havsris är trinda och för det mesta oregelbundet förgrenade, men de kan också vara gaffelförgrenade. Färgen är mörkt brunviolett till nästan svart. De blir mer och mer dvärgformiga ju längre norrut man kommer i Östersjön. Det är såklart den minskande salthalten som är orsaken till detta. Hamnar havsris uppe i tångvallen eller sitter grunt när det blir lågvatten kan den däremot blekas och bli gulgrön eller helt vit. 

Havsris är en flerårig diok art, dvs han –och honorgan sitter på skilda plantor. Den är också heteromorf, d.v.s. den könliga generationen (gametofyten = små buskar) och det könlösa stadiet (tetrasporofyten= en liten skorpa eller skiva på botten), ser olika ut. 

Sitt namn har släktet Ahnfelita fått från en svensk botaniker, N.O. Ahnfelt, mest känd för sina arbeten om mossor. Artnamnet plicata betyder rynkad. 

Havsris i Östersjön är ofta löslevande på bottnar från 2 – 15 meters djup, intrasslad mellan andra rödalger och vattenväxter eller band blåmusslor. Där blir den ca 1-4 cm stor. Den löslevande formen finns från Falsterbo till Södra Kvarken utmed den svenska kusten och upp till Norra Kvarken i Finland. På västkusten och in till Bornholm i Egentliga Östersjön är den fastsittande. Här blir havsris plantorna betydligt större mellan 5 – 20 cm höga.

Tångvall från Riddersholm innan snön hade täckt marken.

För några dagar sedan var det så dags att gå ut på jakt efter februari månads alg, havsris. Hittade en bra strand på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm, där det efter blåsten spolats iland en massa blåstång. Inne i vallen låg det buntar av ihoptrasslade borstnateskott (Stuckenia pectinata) och vackra små rödalger av släktena Coccotylus och Phyllophora. Området utanför är långgrunt så det skulle ju kunna ligga någon liten planta av havsris i tångvallen. 

Efter att ha hållit på en god stund och sorterat ut olika rödalger ur tången insåg jag att jag inte skulle hitta något exemplar denna gång utan får nöja mig med ett gammalt pressat exemplar som illustration. Den visste jag var den låg.

Pressat ark med hasvris från Tjärnö, Strömstad. Grenarna blir ca 1 mm tjocka eller bättre att säga smala?

Det som det däremot fanns många exemplar av var tre andra rödalger: kräkel, Furcellaria lumbricalis, blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoides och kilrödblad, Coccotyus truncatus.

Små gaffelgrenade kräkel plantor plockade ur tångvallen på Riddersholm. Grenarna är ca 1 mm tjocka. Varje gång som en av dom skymtade steg förhoppningen om att det var en havsris planta. Men tyvärr ingen lycka.

De två senaste är knepiga att skilja åt när de blir små och förkrympta i Egentliga Östersjöns låga salthalt. På tallriken nedan ligger ett antal plantor. Överst ligger några som bedömds vara kilrödblad, mellersta raden är nog lite blandade och i den understa raden ligger exemplar av blåtonat rödblad som är mer fjäderförgrenade med en kortare eller längre stjälk. Men det kändes inte lätta att bestämma de små plantorna. Storleken varierade mellan 1-4 cm hos dessa plantor från norra Egentliga Östersjön och en salthalt runt 5-6 promille.

En tallrik full med småformer av rödalgerna kilformat rödblad överst och blåtonat rödblad underst.

Därför anges de som grupp Coccotylus/Phyllophora i samband med den nationella miljöövervakningen.  Hur som helst skall det bli spännande att till sommaren ta sig ut i området och kolla hur vegetationen ser ut på botten. Då skall undervattenskameran med!

Read Full Post »

Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk. 

Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.

För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.

Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet.  I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året. 

En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.

Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten. 

Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort.  Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den. 

Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.

När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar. 

På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.

Read Full Post »

Vädret växlar fort i skärgården såhär i början av oktober. Dimman kan driva in snabbt och svepa in allt i grått. Men bara en timme tidigare sken solen. Vassbältet utmed stranden är gulbrun och har samlat in näringen i rotstockarna till nästa år.  Vattnet är klart och ganska svalt , ca 13 grader. På land håller träden på att förbereda sig för vintern.

Dags att stänga badhytten för året?

Det blåste ordentligt igår så jag gick ner till stranden för att se vad som drivit iland. Det ligger massor med löv, mest från den stora asken står helt nära stranden, inblandat med olika vattenväxter, som borstnate (Stuckenia pectinata), ålnate (Potamogeton perfoliatus) och ålgräs (Zostera marina) i tångvallen.

Ligger kvar lite skum i vattnet efter blåsten.
Fotspår i sanden.

Det låga vattenståndet syns på att borsnateskotten ligger och flyter i ytan. Tillsammans med speglingar av vass och blad från asken bildar det ett vackert mönster.

Vattenväxterna tappar inte färgen och vissnar inte som växter och buskar och träd på land.

Närmast bryggan är stenarna torrlagda. På stenarna ligger häftigt gröna tofsar av grönslick (Cladophora glomerata) och tarmalger (Ulva spp.). Ett lösryckt skott av ålnate har hamnat ovanpå stenen och på många stenar syns små mörka kulor av en cyanobakterie.

Grönslick och tarmalger till vänster, ålnate skott, och borstnate skott uppe tillhöger nere i vattnet. Alla i olika gröna nyanser.

Det finns ingen anledning för vattenväxter att tappa färgen på hösten som växterna på land. Det som händer istället med flera undervattensväxter är att de blir mörkare gröna, får mer klorofyll eftersom mängden ljus som når ner i vattnet minskar.

När jag tittar närmare – kanske två arter av cyanobakterier. Framtiden får utvisa vad det är för några.

När jag tittar närmare på cyanobakterie kulorna så ser det ut att vara lite olika storlek och några verkar se lite lösare ut och andra små och hårda. Får samla in lite material och posta till Roland Bengtsson som är med i algkommittén och be honom artbestämma dem åt oss. Får jag svar så lovar jag att berätta om det i nästa vykort.

Nu försvann den närmaste ön igen i diset och det blev snabbt dags att gå in. Hälsningar från Räfsnäs, Norrtälje.

Read Full Post »

Årets midsommarvecka startar fint med soligt och varmt väder. Genom att den senaste veckan har varit riktigt varm så har vattentemperaturen stigit snabbt. Nu är temperaturen hela 17.5 grader och i det allra tunnaste ytskiktet 18 grader. Men då gäller det att inte vara mer än någon centimeter tjock. Det som driver runt i ytan och gör vattnet grumligt är pollen från tallar och granar. Ställde till det lite när jag försökte fotografera ålnate, Potamogeton perfoliatus och borstnate Stuckenia pectinata som hör till gruppen snärpnate.

Det finns nu ganska långa skott av båda arterna vid bryggan, med det kommer att ta ett tag till innan de når upp till vattenytan och blommar. Nu är skotten från några decimeter till ca 0.5 meter.

Försöker du gräva upp en hel borstnateplanta kan det fungera fortfarande men senare i sommar kommer det att bli svårt. Från den övervintrande, lite djupare liggande knölen växer det nämligen ut ett första skott som sen skickar ut rhizom som förgrenar sig och vid varje led skjuter upp ett nytt skott.

3 borstnate 20200615

Vita rhizom skjuter ut och ankrar plantan i bottens sediment.

Det är också riktigt skönt i vattnet så det går bra att kolla runt och vända på stenar i strandkanten och göra en massa kul observationer. Vad man hittar under stenarna blir hela tiden en överraskning.

4 blåmusslor o båtsnäcka 20200615

Under den första stenen, där det fanns gott om utrymme, satt flera fina blåmusslor, Mytilus edulis, tillsammans med några båtsnäckor, Theodoxus fluviatilis. För den med skarpa ögon sitter det en liten havstulpan, Balanus improvisus till vänster.

I kanten på nästa sten hittade jag två båtsnäckor och en oval dammsnäcka Radix balthica. På skalen syns att de hunnit med att tillväxa några millimeter.

5 två båtsnäckor o oval dammsnäcka20200615

Tydlig tillväxt på båtsnäckornas skal. Syns även lite på den ovala dammsnäckan.

Det syns en tydlig zon mellan skalet som bildades förra året och årets tillväxt. Bilden visar också hur vacker och varierad båtsnäckornas skal kan vara. Allt ifrån vackert rosa till smårandiga bruna eller svarta. Snäckorna är sötvattensarter och blir inte lika stora i Östersjöns bräckta vatten, bara ca 8 mm jämfört med ca 12 mm i sötvatten. Båtsnäckan är skildkönad och har han- och honindivider.  De fortplantar sig en gång under sitt liv och äggen läggs i ett geléartat hölje. Där inuti utvecklas de nya snäckorna.

6 snäcka äggsamling 20200615

Små snäckor i väntan på att växa upp.

Hittade också en vackert stimmigt färgad tångmärla, gammarid under en av stenarna. De är inte lätta att artbestämma så den får vara med bara för att den hade så snygga ränder som genomlystes i solskenet.

7 Gammarid 20200615

En brunalgsart som också hunnit växa till och bli riktigt lång är sudare, Chorda filum. Några sudare som fäst sig på ett hjärtmusselskal (längst till vänster), hade lossnat och flutit upp med skalet när musslan dött. De längsta exemplaren av sudare är redan runt metern långa. I år verkar det vara ett gynnsamt år för denna art på både öst- och västkusten. Du känner lätt igen den på att den ser ut som ett kolansöre.

8 Chorda på snäckskal

Högtrycket har gjort att vi fått riktigt lågt vatten, ca 20 cm under normalvattenstånd. Det innebär att grönslicksbältet ligger torrlagt och riskerar att vissna och dö och blåstången syns sticka upp i vattenlinjen. Så nu är det en utmärkt tid att ta sig en promenad i strandkanten och leta efter småkryp och alger.

9 lågvatten_tång_grönslick Riddersholm 20200614

Sommar, sol och strandfynd.

Read Full Post »

Older Posts »