Angela kunde inte hålla sig från mikroalgerna längre, så i avsnitt 3 av Algpodden pratar vi om mareld, Noctiluca scintillans. Den lilla encelliga dinoflagellaten finns i havet året runt, men det är framförallt på sensommaren vi ser den. Det beror dels på att det är gynnsamma temperaturer för dem att föröka sig, men även på att kvällarna börjar bli mörka så vi kan se deras blåaktiga ljus.
Ljuset, som skickas ut om cellen råkar ut för beröring, bildas av den kemiska föreningen luciferin. Namnet komemr från latinets Lucifer, som betyder ljusbärare. Denna sorts ljusemitterande (skickar ut ljus) förening finns i organismer som genererar bioluminescens. Det finns flera olika variationer av luciferiner. De flesta fungerar vanligtvis så att molekylen genomgår en enzymkatalyserad reaktion med molekylärt syre. Det finns flera varianter av enzym som kan göra detta, de kallas för luciferaser. Enzymet hjälper till att ändra energin i luciferinet, som då skickar ut en ljusblixt. Exakt hur mekanismen går till varierar mellan de olika sorterna av luciferin.
Bioluminiscens (från grekiskans bios-liv och latinets lumos-ljus) betyder alltså produktion och utsändande av ljus hos levande organismer. Det har utvecklats i så många olika former av organismer, som inte är nära släkt med varandra, att det är rimligt att anta att det uppkommit flera olika gånger under evolutionens gång. Det finns till exempel hos eldflugor, sniglar, svampar, bakterier, bläckfiskar, kammaneter, nässeldjur (som maneter och koraller), ormsjöstjärnor, hoppkräftor och såklart hos dinoflagellater som Noctiluca scintillans.
En varm augustikväll kan det vara en oförglömlig upplevelse att simma ut i havet som glittrar, eller bara att ligga på en brygga och röra lite i vattnet med en pinne.
Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett. Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder.
Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.
Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.
Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea.
Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.
I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust).
Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas.
Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado.
Här syns nori arket som rullats runt ris, fisk och grönsaker. Många små sloke blad På tallriken finns både nori rullad kring avokado och ris och en frasig friterad tarmalg mitt på tallriken.
Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.
Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!
När jag fick veta att det kommit en ny bok om ett favoritämne, att plocka tång och strandväxter, bar det av till bokhandeln direkt. Författare är Linnéa Sjögren och Karolina Martinson och boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” har nyligen givits ut av förlaget Natur & Kultur.
Läcker framsida – med fingertare som blänker tillsammans med blad från vresrosor.
Vackert gröna frasiga moln av friterade tarmalger och mycket mer går att läsa om i denna nya bok.
Boken får bli Tångbloggens första förslag till julklapp till någon som du känner gärna vill prova på att samla och laga en maträtt med alger. Eller varför inte ge den till dig själv? Det tänker jag göra. Nu är det ju lite kallt i vattnet, men det går säkert att få tag på någon av arterna som bokens författare anger att de lämpligen plockas på vintern, t.ex. purpursloke, även kallad purpurtång, Porphyra purpureaoch knöltången Ascophyllum nodosum, som redan har anlagt sina förökningstoppar. Eller så väntar man till tidig vår och förbereder insamling av en vårprimör som strutsallat, Monostroma grevillei. Många av arterna finns bara utmed stränderna på västkusten men en del klarar lägre salthalt och går även att hitta i Östersjön.
Det finns också beskrivningar av allt som går att plocka på stranden, för den som vill slippa bli blöt och kall om fötter och händer. Till mina personliga favoriter hör glasört, Salicornia europaea, men här finns en massa tips på arter som går att hitta under en strandpromenad. Men det får vänta till våren.
Det är fantastiskt att kunna förflytta sig mellan ost-och västkusten över en helg och få uppleva hur havet skiftar mellan solsken och gråväder. Kommer nog aldrig att riktigt kunna säga vilken strand som är allra vackrast så här på hösten.
Så här kommer några foton från stranden hemmavid på Räfsnäs, nära Kapellskär och från Svallhagen, på Tjärnö nära Strömstad.
Riddersholm nära Kapellskär,Östersjön
Svallhagen på Tjärnö. En favoritplats att plocka japanska jätteostron.
Två soliga stränder från Östersjön respektive Västerhavet. Vid Riddersholm var det lite mer blåsigt och på Svallhagen en spegelblank dag.
Börjar med stranden från Östersjön. Nu har många av träden tappat sina löv och de bildar ett spännande mönster på botten. Att de syns beror på att vattenväxterna har vissnat. Många av dem har drivit in till stranden, där de ligger inblandade med tången. Jämfört med när man tittar ner på den grunda botten vid piren på Svallhagen är det också ganska lite vegetation. Men det är mycket mer färger från stenar klädda med den skorpformiga rödalgen havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och de tunna rödvioletta bladen av purpursloke, Porphyra purpurea, och såklart blåstång.
Löven avtecknar sig mot botten och några fintrådiga alger.Inte mycket färger
Här är det färgglatt! En liten gul trubbig strandsnäcka syns på tången.
Hösttavla från Östersjön med axslinga, ullsläke och tång
Hösttavla från Västerhavet med tång, havsstenshinna och purpursloke
Två illustrationer från våra fantastiska kuster i ost och väst.
Men när man plockar upp lite alger och vattenväxter från strandkanten i Östersjön och lägger i en vit balja blir den nästan lika vackert höstfärgad som material från Västerhavet. De mörkt röda tofsarna av ullsläke, Ceramium tenuicorne märks knappt under ytan. Men tillsammans med de gröna övervintringsskotten av axslinga, Myriophyllum spicatum, med sina vackert blekrosa stänglar, blir tavlan minst lika dekorativ som samlingen från västkusten. Så varför inte ta en tur ner till stranden nu i slutet av oktober eller rent av i november och undersök vad som syns under ytan? Nu är vattnet klart och det går att se långt ner i vattnet. Skulle du komma till en strand och hitta lite drivande, höstförökande blåstång, ta gärna ett foto och skicka till oss på Tångbloggen eller till Algforskarsommar-projektet. Höstförökande blåstång passar också in i höstens gul-orange färgskala.
Massor med förökningstoppar som sitter strax ovanför flytblåsorna.
Nu har plattan för att undersöka när havstulpanens larver kommit och sätter sig hängt vid kanten på badhytten sen i mitten juni. Nu kommer det inte några fler havstulpaner och det verkar vara slut med etableringen av mossdjur, Einhornia crustulenta (tidigare Electra crustulenta) tångbark. Det blev inte så många havstulpaner i år utan mest bara tångbarkskolonier som bildar fina små mönster på den svarta ytan.
Mest mossdjur som växt på plattan fram till mitten av augusti.
I september hade mossdjuret i sin tur blivit koloniserat av en rödalg. Har försökt leta i litteratur men hittar inget om någon rödalg som är funnen i mossdjur. Däremot finns rapporter om en hydroid-rödpyssling, Rubrointrusa membranacea, som ofta växer i hydroider, som t.ex. Dynamena pumila på västkusten. Det gör hydroiden rödfärgad. Igen har Danmarks Havsalger, denna gång del 1, Rödalger varit till hjälp när det gäller vad som växer i hydroider.
En utmärkt algflora
Plattan med mossdjur och några havstulpaner
Hoppas att någon av Tångbloggens läsare kan hjälpa till med att bestämma denna art! Själva plattan finns kvar i vattnet ett tag till så jag kan skicka delar av den med påväxten. Eller om det går skrapa av lite material?
Vi behöver hjälp med att bestämma vad det kan vara för rödalg som ger kolonin den vackert rosa -röda färgen?
Toppen om du kan hjälpa till, vi tackar på förhand.
Fjäderslick, Vertebrata fucoides är en vackert finförgrenad rödalg. Den kan bli upp till ca 15 cm hög och röd till rödsvart. När den torkas, t.ex. när den pressas, blir den mer brunröd till nästa brunsvart. Fjäderslick har fått sitt namn för att sidoskotten är växelvis förgrenade i ett plan, så att skottspetsarna ser ut som små fjädrar. Tidigare hette den Polysiphonia fucoides där polys kommer från grekiska och betyder många och siphon betyder rör. Det hänvisar till grenarnas cellstruktur. Att den heter fuciodes beror på att den som namngav algen tyckte att den var Fucus-liknande. Vet inte om jag riktigt håller med. Själv lärde jag mig arten som Polysiponia men den skall nu heta Vertebrata som släktnamn. Det kan kännas ännu konstigare för vertebrater betyder ryggradslösa. Enda tanken skulle kunna vara att raderna av lika höga celler får grenarna att like likna en ryggrad med en massa kotor?
Kanske ser raderna med lika höga pericentralceller ut som en rad med kotor? Kan det ha gett den namnet Vertebrata?
De arter i Östersjön som den kan förväxlas med är rödris, Rhodomela confervoides, grovsläke, Ceramium virgatum och andra arter av Vertebrata spp. (Polysiphonia spp.) men de har tunnare grenar, med färre celler i sig, så grenarna ser inte så grova ut.
Mikroskopiskt består strukturen av en centralcell omgiven av 10-16 pericentralceller och en massa små barkceller. Hur många pericentalceller en Polysiphonia/Vertebrata art har är karakteristiskt för arten. Man behöver därför ofta ett mikroskop för att bestämma vilken art det är. Barkcellerna sitter på de nedre delarna av grenarna. Cellerna är kan variera i längd i längd men är runt 3 gånger så långa som breda och det gör att grenen ser lite randig ut. Pericentralcellerna kan vara lite spirallikt vridna.
Fjäderslick växer på sten och som påväxt på större alger som blåstång eller andra rödalger och kan även ligga intrasslad ibland blåmusslor.
Det är vanligt att fintrådiga rödalger växer på andra, större alger som epifyter. Här växer fjäderslick på knöltång, Ascophyllum nodosum.
Bilden är från svenska västkusten och där kan den växa som påväxt, epifyt, på större alger lite grundare eller finnas i det lite djupare rödalgsbältet.
Det fintrådiga rödalgsbältet kan ibland överlappa det grundare brunalgsbältet genom att växa på det. Här ses ektång, Halidrys siliquosa täckt av fintrådiga rödalger. Det bildar en miljö full av gömställen för småfisk och andra djur.
Där är det inte lätt att se vilken art av rödalg det är utan det är bäst att ta med ett prov och kolla i mikroskop för att bestämma arten.
Fjäderslick kan också förekomma lösliggande i drivande rödalgsmattor på lite grundare mjukbottnar. Den förekommer från ca 0,5 meters djup ner till 15 m i ytterskärgården i Östersjön och på ungefär samam djup längs västkusten.
Som syns på fotot från Danmarks Havsalger så syns det tydligt hur varierande den kan se ut. Från riktigt mörkröd nästan svart till vackra plantor med nya ljusa röda toppar. Utseendet varierar något mellan årstiderna. Varför inte försöka samla lite olika former till herbariet?
Juni månads alg får bli strandpiska, Chordaria flagelliformis. Både det svenska och latinska namnet är jättebra. Det talar om var den växer, nära vattenlinjen ner till ca 4 meters djup och att den ser ut som långa flageller, eller gissel.
Som tunn, brun spaghetti ser vi strandpiskan bland fintrådiga rödalger och en gyllene fingertare.
Den kallas även för gisseltång, men för att göra det tydligt att det inte är tångart så bör namnet strandspiska användas. Strandpiskans huvudgren utgår det ungefär lika långa sidogrenar som för det mesta saknar ytterligare förgreningar.
Ett pressat exemplar av strandpiska från västkusten, på Tjärnö labbet för över 20 år sedan. Håller sig bra när den varit inplastad.
Färgen är mörkt brun till svart och algen har en fast konsistens. Den kan bli ganska lång ca 20 – 30 cm men det går att hitta större exemplar också upp till ca 60 cm. Grenarna är ca 0,5-1,5 mm tjocka.
Det är en ettårig alg som utvecklas på våren och försvinner på senhösten. Den växer direkt på stenar och klippor men också på andra alger som t.ex. blåstång och ofta på smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. Den kan bilda ett smalt bälte i vattenlinjen på lite vågexponerade stränder. Den kan också hittas i hällkar, små vattensamlingar i kontakt med havet utanför. Under vinterhalvåret förkommer den som mikroskopiska stadier som många andra arter.
Den förekommer utmed svenska västkusten och in i Östersjön ungefär till Bornholm.
Vid lågvatten var hela stranden täckt med röd slemsnärja.
Röd slemsnärja, Dumontia contorta är som namnet säger en rödalg. Bålen växer ut ifrån en liten rund fästskiva och kan bli ca 25 centimeter lång. Skotten har några få grenar som är ihåliga, mjuka, snurrade och maximalt runt 1 centimeter breda. Vid förgreningen smalnar de av.
Till vänster: Två lite olika former av röd slemsnärja, den ena tydligt skruvad. Till höger: Rödbruna trådar på stenar i strandkanten.
Färgen är rödbrun till mörkt rödbrun och bleks mot topparna där färgen blir mer ljust brungul. Ligger den helt torrlagd under en period kommer den att tappa färgen och bli helt vit.
Blekta trådar av röd slemsnärja. Bredvid syns blåstång med en massa förökningstoppar. Den är nog klar att föröka sig snart.
Detta är en tidig vårart som växer på klippor, stenar och skal, men sällan på andra alger. Miljön där den växer är från strax under ytan ner till några meters djup. Den förekommer utmed hela den svenska västkusten och in i Östersjön till Bornholm.
På sommaren blir den fertil och efter att den förökat sig vissnar de långa skotten ner. Kvar blir endast den lilla fästskivan som övervintrar. Nästa år på våren växer det ut nya skott. Det betyder att det mikroskopiska stadiet är flerårigt.
Nya skott växer ut från det mikroskopiska stadiet under kortdagsföhållanden. Det går lite snabbare vid 16 än vid 8 grader.
Det som får de nya långa lite förgrenade skotten att växta ut är kortdagsförhållanden, dvs 8 tim. ljust och 16 tim. mörkt. Detta är förhållandena under vintern och när det är kallt i vattnet. I experiment har Rietema and Klein visat i en studie publicerad i Marin Ecology Progress Serie 1981:23-29.
Flera trådar av korvsnärja till vänster och ett förgrenat skott av röd slemsnärja till höger på tallriken.
Röd slemtråd är lika god som flera andra arter. Somliga anser att den är godare än pepparalg, Osmundea spp., Bland annat korvsnöre, Scytosiphon lomentaria, en brunalg, som fått sitt namn för att bålen är avsnörda så att det kan se ut som en rad av små prinskorvar.
Röd slemtråd kan ätas rå direkt när du plockar dem, i en sallad eller torka dom i små nystan som läggs i under den sista minuten tillsammans med pastan. Torkade kan de användas som en gott, smakrikt, lite salt pulver över någon maträtt. För fler förslag till anrättningar kolla på hemsidan ”Edible wild Seaweeds – Galloway Wild Foods”. Det är en riktigt spännande och inspirerande sida för oss som gillar att prova på att äta alger.
Ett nystan av korvsnöre (tv) och två nystan av röd slemsnärja (th).
De här algerna lufttorkade jag, men med lite större nystan är det bäst att lägga dom luftigt på ett bakpapper och torka dom i ugnen på ca 50-60 grader. Spara nystanen torrt. Vill du att de skall ta mindre plats kan du smula sönder och lägga i en burk som är märkt med datum och art.
Nu är det bara att gå ut och leta och samla lite av vårarterna innan det blir för sent. Kolla också vattenståndet så blir det lättare att hitta dom, för det är fortfarande lite kallt att bada. Lycka till och vi kommer med fler förslag till alger som går att plocka i sommar!
Det är alltid lika härligt att komma ner till västkusten och gå en promenad utmed stranden. I vattnet finns det massor med blåstångs- och spiraltångsplantor fulla med förökningstoppar. De verkar vara på väg att mogna men för att kolla ordentligt är det bäst att ha med en lupp och det glömde jag denna gång. Det behöver också nog bli lite varmare i vattnet även om det i det grunda stilla vattnet kan fort bli varmt på dagen. Nästa fullmåne är bara om några dagar så det kanske sker en första förökning redan då.
Massor med tång som håller på att få mogna förökningstoppar. Fotot är från piren vid Svallhagen, på Tjärnö, nära det marinbiologiska laboratoriet.
Det ligger ett högtryck över västkusten och på morgonen är det jättelågt vattenstånd. Det gör att stora delar av grundområden ligger torrlagda. Blåstången klarar bra av att ligga torrlagd under perioder men andra arter som den tunna, grenade rödalgen kallad röd slemsnärja,Dumontia contorta överlever inte även om den när vattenståndet stiger hamnar i vattnet igen under några timmar. Röd slemsnärja tappar alla pigment och kvar blir bara de vita cellväggarna, som ser ut som bleka vita tofsar i vattnet bredvid tången.
Det är lätt att promenera på den torrlagda botten och kolla på osten och tång. När vattnet stiger syns också de vita tofsnarna av röd slemsnärja i vattnet.
Eftersom det blåst en hel del hade det också spolats iland lite nya plastföremål som låg intrasslade i tångvallen. Det var allt möjligt som inte hör dit. Fotade en liten samling av föremål som badmintonboll, plastsked, sugrör och så en massa parafinklumpar som flyter bra. I vallen hittade jag också ett munskydd – ett skräp som snart går att hitta precis överallt.
Skräp i alla dess former. På fotot till vänster ligger munskyddet. Hittade också flera stora lökar i tångvallen. Det måste varit en olyckshändelse för de var fortfarande ganska fina.En liten samling av prylar funna på stranden. Parafinklumparna var jättemånga. För den med skarpa ögon ligger en tom äggsamling från valthornssnäcka, Buccinum undatum bredvid klumparna av paraffin.
Satte mig ner i solen på stranden en stund och plockade småbitar av plast. Blev en tallrik med smått och blandat. Som jag noterat förut så ligger det också små plastkulor lite nedgrävda inne ibland tången. På denna strand vid Tjärnö, nära Strömstad var det mest vita plastkulor och inte en massa olika färger som för två år sedan. Det fanns däremot gott om lekakulor!
Tallrik med strandplock från min favoritstrand på Tjärnö.
Plockade några blad av helt nykomna strandkål, Crambe maritima, som stack upp ur sanden. Det blir gott till en sallad och kanske ett gratinerat ostron (japanska jätteostron, Magellania gigas) eller två till middagen.
Mörkt lila blad av strandkål sticker upp ur sanden. Fjolårsblad och skaft ligger kvar bredvid torra och gråvita.
P.S. Vill du hjälpa till och städa någon strand? Ta kontakt med t.ex. Västkuststiftelsen eller organisationen Ren Kust för att höra mer om vad som är på gång. Kanske något att göra med familjen på stranden innan det har blivit så varmt att det blir dags för att bada?
Tångbloggen 