Blåsvarta moln på väg in med mer snö. Vågorna skummar.
När stormen Johannes drog in över norra Sverige på lördagen den 27 december noterades de högsta byvindarna som förekommit sedan många stationer startades för 30 år sedan. Konsekvenserna på land blev stora, med 40 000 hushåll som blev strömlösa och stora vindfällen av träd. Julbocken i Gävle blåste omkull i de häftiga byvindarna. Undrar om de kommer att resa upp den igen eller den kanske har gått sönder för mycket? Nåja, julen var ju ändå över.
Örskär, norr om Gräsö vid norra Upplandskusten rapporterade den högsta medelvinden 29,9 m/s av alla kuststationer. För sju år sedan, i slutet av november uppmättes den högsta medelvindhastigheten, 31,8 m/s någonsin vid Örskär. Blåsig plats. Undrar hur det kommer sig?
Det fortsätter att blåsa och nu har det också kommit lite snö. Stormen Johannes, namngavs av SMHI efter principen att använda dagens namn i almanackan. Det sker inte så ofta men nu har man kommit överens om att ta fram en förutbestämd och gemensam namnlista tillsammans med Norge och Danmark. Så alla ni som heter Anna får nu veta att nästa storm som kommer in över Sverige kommer att vara uppkallad efter dig!
Vågorna går höga vid skäret där jag har märkta tångplantor.Ibland blev det lite lugnare och solen gjorde glittrande vägar på vattnet.Temperaturen har sjunkit snabbt när vattnet bladats om. 3,2 grader är kyligt.
Men vad betyder kraftiga stormvindar över Östersjön? När blåsten startade för tre dagar sedan var det fortfarande ganska lugnt väder i viken. Vattentemperaturen var hög för året, ca + 5,6 0C. Vi blev strömlösa nästan i två dygn. Men det var inget mot den kraftiga stormen Alfrida 2019 som drog in norrifrån och gjorde oss strömlösa i över en vecka.
Lite blåstång har spolats upp på standen i min vik.Frusen blåstång på solglittrande sand.
Idag går vågorna höga och slår in över klipporna. Vid stranden ligger en liten tångvall och några små frusna tångplantor glänser i solen. De har fått en tunn blank yta av is eftersom det är några grader minus i luften.
Ett vackert lönnlöv tillsammans med skal av Östersjömussla, oval dammsnäcka och bitar av tång.
En solig dag i Österhamn på Lidö. Flytbojarna syns i bakgrunden.
I fredags var det full aktivitet i Österhamn på Lidö, uppe i Norrtälje. Skärgårdsstiftelsens projekt att etablera blåstång på ett antal ankringsbojar startades nämligen då. Ett gäng dykare åkte iväg till en närliggande ö och samlade in blåstångsgrenar med förökningstoppar i tre stora nätkassar. Det är samma metod som finns beskriven i rapporten ”Restaurering av blåstångssamhällen i Östersjön”. Vi har även berättat på Tångbloggen om tidigare projekt som använt metoden för att etablera blåstång på ett stenrev i Riddersholm och bojar i Nåttarö. Detta blir det tredje projektet där man vill etablera blåstång på olika typer av nytt bottensubstrat i vattnet.
Österhamn är en populär skyddad hamn där många båtar gärna lägger till.
Här plumsar en av dykarna från Sveriges Vattenekologer i från båten för att samla in förökningstoppar till försöket. Det var ganska mycket påväxt av fintrådiga alger på botten, så dykarna fick leta lite för att hitta grenarna.
Plums i bajlan! Foto: Sveriges VattenekologerTrevligt att plocka sig en vacker tångbukett under ytan. Foto: Sveriges Vattenekologer
Det är en sandig botten nedanför klippbranten i viken och planen är att även prova med att plantera in ålgräs här lite senare på säsongen. Frågeställningen är om det tidigare funnits ålgräs som försvunnit genom ankringsskador eller om ålgräset inte klarar sig i viken eftersom den ligger nära artens nordliga utbredningsgräns.
Dykarna kommer tillbaka med flera kassar fyllda med blåstångsgrenar med förökningstoppar.Sedan blev det min och övriga deltagares uppgift att knyta blåstångsbuketter.
Själv passade jag på medan dykarna var ute och samlade tång att kolla om det skulle fungera med att använda nedbrytbart material till flytanordningen, så att det inte behövs någon insamling av plastflaskor efter sommaren.
Kork och hampasnöre verkar funka fint.
En vinkork eller bit av ett grytunderlägg verkar funka bra. Men det behövs en lite längre test för att vara säker på att t.ex. hampasnöret inte bryts ner för snabbt. Det är lika roligt hela tiden att komma på sätt att utveckla och förbättra metodiken för att etablera blåstång.
Även små projekt som gynnar blåstången kommer att bidra till en ökad biologisk mångfald lokalt. Kanske det kan inspirera till att göra en liten egen tångodling hemmavid?
Det pratas mycket om våren hela tiden och när kommer den. Finns det några vårtecken i vattnet? På land har många av vårblommorna har redan dykt upp. Samtidigt kommer det lite snö då och då. Det är ju fortfarande bara april månad. Gjorde ett besök på Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation förra veckan och kollade såklart på hur långt blåstångens förökningstoppar kommit.
På klippan syns en svag skiftning närmast ytan av grönslicksbältet som börjat växa till.
Hittade några drivande plantor med ganska stora förökningstoppar som jag plockade upp och snittade för att kolla hur mogna de var. Temperaturen i vattnet var knappt 3 grader. I luppen gick det att se att det fanns oogon, äggsamlingar, men de var fortfarande helt bleka och inte mörkt olivgröna som de kommer att bli när de är mogna.
Stor tångplanta. Fucus vesiculosus med många förökningstoppar.I den snittade tångtoppen syns runda nästan vita omogna oogon.
Samtidigt som jag samlade in blåstångsplantorna följde också några små spiggar och tånggråsuggor med. En av storspiggarna, Gasterosteus aculeatus, hade flera stora cystor av fiskparasiten Glugea anomala som förkommer både i söt-och brackvatten. Cystorna syns för blotta ögat och innehåller en stor mängd mikrosporidier som är jättesmå, mindre än 10 µm långa. Spiggen får antingen in parasiten genom att det finns sporer i vattnet som den råkar svälja eller genom att äta smådjur som är infekterade. Väl inne i fisken sprider den sig i vävnaden och tillväxer snabbt. Infekterade spiggar simmar sämre, magrar och dör till slut av de 4-8 mm stora cystorna. När en cysta spricker sprids parasiten ut i vattnet och andra värddjur infekteras.
En angripen storspigg full med stora gränsande cystor av Glugea anomala.
Det finns också många blåstångsplantor som är helt ludna så här års. Det är brunalgen trådslick, Pylaiella littoralis som övervintrat på de äldre delarna av blåstången. nNu när ljuset kommer tillbaka växer den snabbt till. På hemresan när jag tittade ner i vattnet vid kajen i Uttervik satt just en massa luddiga plantor nära ytan.
Överväxta blåstångsplantor vid kajen i Uttervik, nära Trosa.
Trådslicken kommer att vissna och lossna under våren och försommaren och tången kommer att se ren ut igen. Redan under maj månad kommer de nya tånggrenarna och förökningstopparna att växa till utan en massa fintrådiga brunalger. De har ett skyddande slem som hindrar bakterier, små kiselalger, fintrådiga alger och olika påväxtdjur som havstulpaner och mossdjur att sätta sig fast. Så även om tången kanske just nu ser lite luddig och överväxt ut är det inte något som kommer att hindra att den växer och lever vidare.
Idag kan vi få följa med på resor långt bort och fortfarande sitta hemma i lugn och ro utan den långa flygresan och utan att skjuta på dygnet i en massa timmar. Under denna och nästa vecka bjuder vi på Tångbloggen på härliga bilder från Galapagos och Ecuador med huvudstaden Quito.
Inser att jag inte har någon algflora från Galapagos och hittar inte mycket information på nätet heller så det får bli lite gissningar av vilka arter som ligger ihopsamlade på stranden. En är enkel, det är en brunalg, och en bit av en Sargassum spp. med små flytblåsor. Skulle kunna vara Sargassum setifolium, en endemisk art som så många andra. Dess synonym är såklart Sargassum galapagense var. setifolium. Den ligger lägst upp till höger. Under den skulle min gissning vara att det ligger bit av lite trasig Padina spp. också en brunalg. Sen blir det svårt när det gäller de två rödalgerna. Där har jag inget förslag på det större röda bladet och vågar mig inte på med en gissning när det gäller den tätt förgrenade rödalgen heller.
Fyra makroalger fotade i San Cristobal av Nils Kautsky
På klippan nere vid stranden sitter en stor havsleguan som tar det lite lugnt efter att ha varit nere i vattnet och betat av algerna. De ser verkligen ut som urtidsdjur. Fotot från högre upp på klipporna är som en kamouflagebild, där de smälter in mot den grå bakgrunden.
Havsleguaner som solar sig på klipporna. Foton Nils Kautsky
Det finns fler betare av algsamhället t.ex. olika arter av sjöborrar. En art som det verkar finnas en massa av är skifferpenna sjöborre, Eucidaris galapagensis. De är lätta att känna igen på sina kraftiga taggar och kallas för ”pencil sea urchin” på engelska.
Promenad på stranden vid ekvatorn när solen står rakt upp och skuggan är jätteliten. Foto Nils Kautsky
en av stränderna på San Cristobal var hela stranden är full med taggar av skifferpenna sjöborren tillsammans med en hel del skal av olika snäckor och musslor. De blir nog liggande länge utan att brytas ner.
På fotot syns en blandning av skal och många sjöborrtaggar. Till höger en närbild på taggarna och den vita skålsnäckan har en massa gulvita hår i kanten. Foton Nils Kautsky
Under 2023 kommer vi på Tångbloggen att ge oss ut på resor runt världens alla hav. Vår serie Månadens alg kommer under 2023 därför att bli en kavalkad av makroalger från hela planeten. Det blir fullt med spännande namn, fascinerande livscykler, intressant biologi och ekologi. Många av arterna kommer att vara något som du kan leta efter på stranden eller när du snorklar eller dyker på din resa i något tropiskt eller tempererat hav. Ibland blir det arter som vi själva hittat och fotograferat. Ibland kommer vi att berätta om arter som vi skulle vilja få se på riktigt. Årets första resa börjar i Medelhavet, närmare bestämt i Adriatiska havet.
Det finns totalt åtta arter inom släktet Acetabularia. Acetabularia acetabulum (eller A. mediterranea) är den art som förekommer i Medelhavet. Övriga förekommer i varmare hav.
Acetabularia hör till ett gammalt släkte och finns kvar som fossil ifrån tiden när dinosaurierna levde. Att de bevarats som fossil beror på cellväggarnas innehåll av kalk, vilket gjort att de lämnat avtryck i kalkstens- eller sedimentlagren.
Acetabularia fick sitt svenska namn najadbägare 2003 av Naturhistoriska Riksmuseet som introducerade namnet för första gången. Najadbägare bildar kolonier på stenar och klippor i grunda skyddade vikar och laguner innanför korallrevet på några meters djup. De är lätta att känna igen där de sitter i små klungor av parasoller, även när de ligger uppspolade och torra på stranden. Känns inte som det finns så mycket näring i de små algerna, men både sjöborrar och fiskar äter faktiskt najadbägare. Kanske är det just för att de innehåller kalk, vilket sjöborrarna behöver till sitt skal?
Det unika med najadbägare är att de består av en enda cell och ändå kan de bli flera centimeter stora. Den enda cellen är indelad i tre delar. Den nedersta delen fäster algen mot underlaget med små korta utskott, (rhizoider) och där finns även cellkärnan. Den mellersta delen består av en tunn upprättstående stjälk som avslutas med en skålformig bildning, som liknar ett parasoll. På stjälken sitter kransar med tunna hår.
Storleken på cellen och att cellkärnan sitter i nedre ändan av stjälken har gjort släktet till ett utmärkt försöksmaterial för att undersöka cellkärnans interaktion med resten av cellen. Najadbägare är lätta att odla och kan överleva utan sin cellkärna i flera månader. Det går också att ympa in celldelar från en annan individ och få delarna att växa ihop. Inte nog med detta. Om stjälken skärs av kan det växa ut ett nytt parasoll! Och omvänt från toppen växer det ut en ny bas, även om denna individ blir kortlivad. Antagligen för att den saknar kärna.
Den sexuella förökningen är också speciell. Först genomgår den enda (diploida) kärnan flera mitotiska delningar som sedan genomgår meios. De vandrar (förflyttas) sedan upp till parasollet/hatten. Där frigörs de som cystor. När cystorna i sin tur öppnar sig, frigörs rörliga, haploida könsceller. När könsceller från olika plantor träffar på varandra smälter de samman och bildar en diploid zygot som fäster vid botten och en ny individ utvecklas. Najadbägare har också asexuell förökning. Den sker genom att mobila (diploida) zoosporer frigörs, fäster sig på botten och utvecklas till nya individer. Hos vissa arter vandrar kloroplasterna under dygnet från parasollet/hatten till fästet i skymningen och tillbaka till hatten i gryningen. En möjlig förklaring kan vara att eftersom den är kapabel att bilda en ny hatt om den t.ex. äts upp/tas bort kan det vara adaptiv process som bevarar resurser. Vilken fantastiskt avancerad alg detta är!
Nu när hösten börjar finns det gott om en liten, liten mörk grön nästan svart liten kula som sitter både på klippor, stenar, blåstång och andra ytor. Det är svartkula, Rivularia atra, september månads alg – som faktiskt inte als är en alg utan en cyanobakterie. Den bildar en koloni som är så stor så den, lite knasigt, ofta räknas med bland makroalgerna.
Så var hittar du svartkula? Det är faktiskt ganska enkelt och bara att ge sig lite tid och sätta sig ner på klippan vid stranden.
Den kan sitta som här, strax ovanför grönslicksbältet men också inne ibland grönslickstofsarna.
Foto från VattungarnaFoto på svartkula från Nyköping. Fotograf Heléne Hedlund
Den kan också sitta på många alger som t.ex. blåstång, där de syns som små kulor som är några mm i diameter, broskartade hårda och mycket glatta. Den mörka ytan blänker i solen när man fotograferar den.
Fullt med svartkula på förra årets delar av blåstångDet går nästan att spegla sig i de små svartkulorna. Foto: Heléna Helund
Svartkula består av en massa tätt sammansatta trådar med en större cell vid basen av tråden, en heterocyst. De är specialiserade celler som kan ta upp och fixera kväve från atmosfären. Svartkula bidrar till att fixera kväve från luften precis som många av de cyanobakterierna som bildar blomningar i öppna Östersjön på sommaren.
Trådarna sitter tätt packade med en kvävefixerande heterocyst vid basenSten med flera svartkulor och en oval damsnäcka plockad i vattenlinjen
Har du väl fått syn på svartkula kommer du att hitta den på en massa ställen, på stenar i strandkanten och på blåstången såklart.
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till en strand år efter år och se vilka förändringar som skett. Hur har zoneringen av arterna förändrats? Har det dykt upp någon ny art på klipporna nära vattenytan som inte fanns där för några år sedan?
Det finns tre viktiga faktorer som påverkar förekomst och zoneringen av våra tre vanliga tångarter i skärgården. Dessa är vågexponering, uttorkning och isskrap.
Vågexponerad sida av Inre Vattenholmen med ett smalt bälte av blåstång som klarar att sitta fast, trots stora vågor.Skyddad läsida av Inre Vattenholmen med ett bälte av spiraltång ovanför blåstången.
Blåstång, Fucus vesiculosushittar man i ett bredare bälte på mer vågexponerade klippor – här är det den art som sitter överst på klipporna. Spiraltång, Fucus spiralis klarar sig inte på dessa platser, för den sitter inte lika hårt fast med sin fästskiva som blåstång , så den slits loss av kraftiga vågor. I mer vågskyddade lägen bildar däremot spiraltång ett bälte ovanför blåstången. Här är den största risken istället att bli torrlagd och utsatt för uttorkning under lågvattensperioder. Detta tål spiraltång bättre än blåstång vilket gör att den kan växa grundare, alltså ovanför blåstången. Blåstång kan också ligga torrlagd under lågvatten men klarar inte torrläggning och uttorkning lika bra som spiraltång.
Torrlagd spiraltång på en grund mjukbotten. Här kan den ligga torr länge. När vattnet kommer tillbaka blir den torra tången mjuk igen och börjar fotosyntetisera.
Båda arterna påverkas negativt av is som kan skarpa bort plantor från klippor när isen lossnar. Så de milda vintrar som vi haft under flera år bör gynna båda arter så att de kan etablera sig högre upp på klipporna eller på platser där de tidigare har skrapats bort av isen.
Snygg zonering med spiraltång överst och nedanför blåstång.Nytt bältet med små spiraltångsplantor ovanför de äldre plantorna, först av blåstång och längst ut knöltångsplantor.
Zoneringen syns tydligt på foto från Långholmen, en ö nära Kosteröarna. Mellan spiraltångsplantorna är klippan röd, det är havsstenhinna, Hildenbrandia rubra.
Överst växer spiraltång, som fortfarande har en massa stora fina förökningstoppar, strax nedanför sitter blåstången. Under blåstången kommer ett bälte med sågtång, Fucus serratus. Sågtång tål inte att ligga torrlagd – så den visar var gränsen går för lågvatten ligger i området.
Nu har det varit flera milda vintrar i rad med väldigt lite is. De milda vintrarna innebär att blåstången nu har etablerat sig lite längre ut på mer vågexponerade klippor och ökat sin utbredning. Samma sak för spiraltång. Den växer nu i ett smalt bälte ovanför blåstången på många ställen där den förut inte klarat sig på grund av isläggning och isskrap.
Underbart vackra förökningstoppar av spiraltång från Inre Vattenholmen.Pilarna visar befruktade ägg eller groddplantor. I ringen syns en tångluddsplanta som grott i en öppning där äggen släpps ut.
Förökningen och fortsatt spridning blir tydlig när man tittar på fotot med de vackra förökningstopparna, som hänger som druvklasar från plantorna. Spiraltången är samkönad, både hane och hona i samma förökningstopp, så när jag snittade några toppar (se bild ovan) syntes tydligt små, lite mörkare prickar. Några ligger utanför i vattnet. Om det är befruktade ägg eller redan små, små groddplantor är svårt att avgöra utan mikroskop. När förökningstoppen börjar bli gammal fungerar de små öppningarna som bra platser för t.ex. tångludd, Elachista fucicolaatt etablerar sig i och växa ut.
På delar av de mer vågexonerade sidorna av Inre Vattenholmen växer nu ett nytt blåstångsbälte som inte fanns där under perioder med ordentliga isvintrar. Det är härligt att se hur tångbältet sveper fram och tillbaka i vågorna -här gäller det att hålla sig fast.
I april tar vi oss an två släkten av skorpformiga rödalger och går in lite mer på en art från varje släkte. Arterna är taggig skorpalg, Lithothamnion glaciale och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, som är två av de vanligaste arterna av skorpalger i vattnen utmed svenska västkusten. Skorpalger bildar en egen grupp inom rödalgerna. De har en typisk lila-rosa färg, lite som när du rör ihop lingon och mjölk. Färgen beror på att algerna bildar hårda ytor av kalk som är inlagrade i cellväggarna. Hur tjock algen är gör att färgen skiftar lite. Ytan kan vara slät, som hos den släta kalkskorpan eller ha korallika utväxter som hos taggig skorpalg.
Ljusa upphöjda strukturer på algens yta är fortplantningsorganen.
Hur fortplantningsorganen är placerade varierar mellan arter. De kan ligga nersänkta i små fördjupningar i bålen alternativt ser de ut som små, vitaktiga utskjutande korn. Kalkalgerna har en isomorf livscykel, dvs de växlar mellan sporofytstadiet och det könliga stadiet och dessa båda stadier ser likadana ut. Fortplantningsorganet sitter i små gropar (konceptakel) som mynnar upptill med ett eller flera små porer, beroende på art. Hos slät kalkskorpa har sporofyten många porer, men det krävs stor förstorning för att kunna se dom.
Skorpalgerna förekommer i marina vatten med hög salthalt. De bildar lila-rosa på stenar, klippor men några arter hittar man också växa på andra algarter t.ex. på grenar av kräkel Furcellaria lumbricalis och på ålgräs, Zostera marina blad. Dessa skorpalger hör också till de rödalgsarter som växer på de största djupen.
Bilden är från akvariet på Tjärnö. Pilen till vänster visar på slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, med en liten vit kant. Pilen till höger visar på taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis.
Taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis, bildare rosa-lila skorpor med små utväxter som liknar vårtor på stenar och klippor. Slits en bit loss så kan de växa vidare, helt lösliggande på botten. Denna form brukar gå under namnet ”Maerl” och finns utanför kusten vid Bretange och uppe längs den skotska kusten. De skördas och mals ner till kalkmjöl och används för att förbättra jordar. Det är ett fruktansvärt övergrepp på ett mycket artrikt marint habitat, och allt fler röster höjs för att maerlbäddarna ska skyddas. Arten förekommer utmed hela svenska kusten till Öresund. Där blir salthalten för låg.
Om du föser undan algerna i tångbältet på västkusten belönas du ofta med en knallrosa matta av kalkalger.
Slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, bildar släta rosavioletta skorpor på stenar och klippor. Ett igenkänningstecken är att den ofta har en lite vågig, vit kant. Arten växer grunt, ofta under tången eller under ett tätt rödalgsbälte, mellan 0-3 meters djup. Men du kan kan också hitta den på större djup, ungefär ner till 15 meter. Slät kalkskorpa förekommer ända in i Östersjön till Bornholm och tål såpass låg salthalt som ca 7.5 promille.
En liten utmaning: Hur många arter kan du se i bilden från Tjärnö-labbets akvarium? Svaret hittar du på Tångbloggen på fredag den 2 april. Lycka till!
Krulltrassel, Stictyosiphon tortilis gör verkligen skäl för sitt namn. Den kan bli riktigt mörkt brun, ibland så att den ser ut att vara en rödalg. Oftast är den ca 5-20 cm lång och bålen är rikt förgrenad utan en tydlig huvudaxel. Sitt latinska namn kommer från grekiskan stikós som betyder prickig eller fläckig och siphon= rör och torquere som är latin och betyder ungefär vrida eller vända. Unga plantor är ljust gulbruna och spensliga men när de blir äldre på hösten är de ofta mörkt bruna, grova och krulliga. Bilden från Danmarks Havsalger, del 2, visar hur den ser ut. Detta exemplar visar hur det ofta är fler grenar i den översta delen av algen.
Bilden är från Danmarks Havsalger, en utmärkt algflora för den som vill veta mer om alger.
Den liknar en annan art, smalskägg Dictyosiphon foeniculaceus, men skiljer sig från den genom att skotten slutar med ett toppställt, ofärgat hår och att grenarna ser ledade ut genom att den har jämnhöga celler. Barkcellerna hos krulltrassel är ganska stora och rektangulära, och sitter i rader över bålen så att den får en yta som lite liknar en majskolv. För att kunna se det behöver du använda en lupp. Är du ute på stranden eller simmar i vattnet är det omöjligt att skilja dessa två arter åt.
Fotot till vänster visar håret i toppcellen och de andra fotona hur cellerna ser ut. Bilderna är från Alger vid Sveriges Östersjökust en fantastisk fotoflora som är svårt att få tag på.
Krulltrassel förekommer hela året och flera individer kan bilda ett riktigt stort trassel. Den växer både som epifyt på andar alger och direkt. på stenar och klippor. Den förekommer ner till ca. 8 meter. Krulltrassel kan också bilda lösdrivande mattor på sedimentbottnar. Det är en av flera arter i Östersjön som även förekommer i frilevande form. Arten är ganska vanlig i Nordsjön och in i Östersjön till ungefär Ålands hav, för att bli mindre vanlig upp till Norra Kvarken
Tångbloggen 