Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kelp’

Stränderna i Danmark gömmer sig ofta bakom en sanddyn. Gör att man blir extra nyfiken på hur det kan se ut på andra sidan. På dynen vid Fredrikshamn växte strandråg (Leymus arenarius) och havtorn (Hippophaë rhamnoides).

Det finns något som drar mig till stränder för att där strosa runt och leta efter vad som drivit iland. Strandfynd kan berätta en massa om vad som finns på bottnarna utanför. Ligger det en massa skal på stranden som är från musslor som lever nedgrävda i sedimentet, så finns det stora arealer av grunda sandiga bottnar utanför. Är det istället stora tångvallar med alger, blåmusslor och kanske några strandkrabbor, då finns det stenar och klippor i viken utanför. Vad man hittar utmed stranden kan också variera utmed en lång sandig strand. Det kanske samlas mer ålgräs i ena ändan och mer tång i den andra delen, beroende på hur olika material driver iland. Också årstiden påverkar vilka fynd som ligger och väntar på oss i början av hösten.

I början av oktober fick jag möjligheten att resa runt i Danmark under en vecka tillsammans med min dotter. Färdmedlen var färja, tåg, lokala bussar och apostlahästarna. Vi hade planerat resan men när stormen Amy drog in över Danmark natten mellan den 5 och 6 oktober fick planen ändras lite. Mer om detta senare.

Rundturen startade i Fredrikshamn, Kattegatt och fortsatte till Thyborön på Nordsjökusten och vidare ner till Vadehavet . Den första delen av reseberättelsen kommer att handla om några av dessa stränder och vad vi samlade in. Under den andra delen gick resan vidare till Sönderborg som ligger nära gränsen mot Tyskland och Kiel bukten, vidare med färja till Söby på ön Aerö och sen med ytterligare en färja och buss till Nyborg, vid Stora bält. Resan avslutades i Helsingör med ett besök på stranden vid Drottningmölle. 

Den första stranden vi besökte var Palmestranden nära Fredrikshamn. Precis som många andra stränder i Danmark ligger den gömd bakom en sanddyn viket gör att man blir extra nyfiken på vad man kommer att hitta. Det som gett stranden sitt namn, palmer, fanns inte kvar eftersom sommarsäsongen var över och stranden var helt tom. Varken palmer, solstolar eller parasoller som stranden ser ut på de reklambilder jag sett på nätet. Men det gjorde inget alls. Istället var det inget som störde vyn av en imponerade hög, gulvit skalbank. Har inte sett något liknande tidigare. Det måste tagit många, många år att bygga upp denna skalgrusbank även om området utanför nog kan producera många musslor.

Palmstranden var tom men det syntes mycket spår av människor som promenerat utmed vattnet.

I denna del av stranden är vallen byggd av mussel- och snäckskal. En bit ut i vattenbrynet ligger skal av ett stort antal musslor och snäckor, bl.a. knivmussla (Ensis leei), hjärtmussla, (Cerastoderma edule), östersjömussla, (Macoma baltica), nätsnäckor (Tritia reticulata) och pelikanfotsnäcka (Aporrhais pespelicani).

För att minska stranderosionen finns det med jämna mellanrum större eller mindre stenpirar utmed stranden. Detta ger förutsättningar för alger, mussel- och snäckarter, som blåmusslor och strandsnäckor, som behöver ett fast substrat att leva på. Däremot fanns det ingen större tångvall eller ansamlingar av stora brunalger på stranden. Vanliga arter vid piren var karragenalg, Chondus crispus, vårtig rödalg, Mastocarpus stellatus och havssallat, Ulva fenestrata.

Dagen efter fortsatte resan till Struer, där vi övernattade. Dagen därpå reste vi ut till stränderna vid Thyborön.  Där gick vågorna höga redan innan stormen slagit till.

Här ligger stränderna helt öppna mot Nordsjön, och vågorna som kom in var kraftiga och vattnet skvätte högt vid piren. Närmast vattnet låg ett brett bälte med mindre stenar. Det mesta var flinta i många olika färger, från gråa, svarta, bruna till nästan vita. Danmark blev känt för sina stora tillgångar på flinta redan under stenåldern. Eftersom flinta var sällsynt i Sverige och Norge blev det en viktig exportvara för att tillverka pilspetsar, skrapor och yxor. Från 1600-talet och framåt användas flinta för att tända krut i flintlåsgevär och pistoler. En liten geologi-historia utvikning.

Längst bort från den stora konstgjorda piren låg det stora torra buntar med ålgräs (Zostera marina).  Det ska ha använts som isolering i hus förr i tiden. Lite närmare piren och en bit högre upp på stranden hade det istället samlats buntar med fingertare, (Laminaria digitata).  Det gillar vi!

Andra strandfynd var ganska många ryggskjöldar av strandkrabbor, mer fingertare och någon alg som var helt överväxt av taggig tångbark (Electra pilosa) och ganska många blekta plantor av karragenalg (Chondrus crispus).  

Det fanns såklart ingen blåstång på den öppna stranden. Där var vågornas kraft alldeles för stor för att de skulle kunna hålla sig fast. Utan vi hittade den istället på en skyddad del bakom piren, där det växte fina ruskor på stenar nära ytan. Det blev lite klättring (av min hjälpsamma dotter) för att samla in några plantor att pressa. Får bli ett eget inlägg senare i år om hur olika blåstångsplantorna såg ut på stränderna som vi besökte under resan.

Vårt tredje stopp var Ribe, Danmarks äldsta stad som ligger vid en liten å som rinner ut i Vadehavet. Efter en fika i det gamla packhuset som nu är omgjort till ett populärt café tog vi bussen ut till Vadehavscentret och stranden. Vi var de enda två passagerarna. Turistsäsongen är helt klart över och att väderprognosen utlovade en storm till kvällen och högt vattenstånd, kanske upp till 2,5 -3 meter över medelvattenstånd, kan ju ha spelat in. 

Vattnet hade redan hunnit stiga och det blåste ordentligt när vi kom fram till stranden. Det gick inte att gå ut på botten, möjligen vada en liten bit ut i vattnet. I gräset uppe på land växte några lite rödaktiga glasörtsplantor (Salicornia europaea), tillsammans med ilandspolad, vissen havssallat, som delvis tappat sin gröna färg, lite blåstång med förökningstoppar och skal av strandkrabba (Carcinus maenas). 

Tyvärr kunde vi inte göra någon längre tur ut på Vadehavet eller stanna och följa hur högt vattnet steg. På Vadehavscentret fanns information om de största stormfloderna, bland annat Julstormfloden 1717 och Backafloden 1872 som mätte 3.5 meter över normalt vattenstånd. Under stormen Babet i november 2023 steg vattenståndet över 2 meter och orsakade stor förödelse på många platser. För oss blev det att ta bussen tillbaka till Ribe, fortfarande som de enda passagerarna. Där vi åt en god middag på kvällen och sov gott, även om vi kunde höra regnet piska mot taket och fönstren när stormen Amy passerade under natten.  

Fortsättningen följer. I ”Resan till danska stränder Del 2” åker vi över till östra sidan av Danmark och besöker stränder vid Lilla och Stora Bält och Öresund.

Hoppas du vill följa med! Lena

Read Full Post »

Röda, gröna, bruna….alla är de lika vackra.

Alger finns överallt! Du kan hitta dem i många ekosystem på land, speciellt i fuktiga miljöer, men den största biologiska mångfalden förekommer i vattenmiljöer och är allra störst i havet. Alger kan vara mikroskopiskt små, då kallas de mikroalger eller växtplankton, och blir de riktigt många kan de färga vattnet grönt eller brunt i olika nyanser. På sommaren när vattnet blivit varmare i Östersjön kan även blomningar av cyanobakterier driva i land och färga vattnet blågrönt. 

På vintern kan grönalgen Clamydomonas nivalis färga snön alldeles röd, ett fenomen som brukar kallas ”vattenmelonsnö”. Och på stenblock och betongväggar syns ibland en tunn rödbrun beläggning av den trådformiga violstensalgen, Trentepohlia lolitus, som fått sitt namn för att det ska ge en tydlig lukt av viol om man skrapar på den.

Makroskopiska alger är kanske de som vi på Tångbloggen skriver mest om. Många större fleråriga brunalger kallas något med tång och de största arterna av brunalger kallas för kelp eller tare. Den största är jättekelp, Macrocystis pyrifera, som lär kunna bli 60 meter lång. Den största brunalgen i Östersjön är blåstången. som bildar stora skogar och där en planta kan bli upp en meter hög. Blåstångsplantor i Östersjön kan också bli ovanligt gamla, kanske 20 – 30 år eller mer, jämfört med blåstång som lever i tidvattenszonen i andra hav och troligtvis sällan blir äldre än 5-10 år.

Makroalger varierar mycket i storlek, form och livscykler och färg. Beroende på vilka extra pigment de har utöver klorofyll a kan de skifta i grönt, gul, rosa, rött, violett, brunt och nästan svart. Extra vackra är karragenalg, Chondrus crispus, och klynnebändel Dictyota dichotoma som iriserar i blått i vattnet. I år var fynden av stora bestånd av just Dictyota dichotoma något vi vill fira lite extra!

Såhär innan ALGERNAS DAG, som firas den 13e oktober, kan det vara läge att igen påpeka att alger sitter fast med en fästskiva eller rhizoider på hårda ytor som stenar eller klippor. De har inte rötter.

En sågtångsplanta kan sitta så hårt fast på en liten sten att stenen följer med upp ur vattnet.  

Kärlväxter, som t.ex. ålgräs, Zostera marina och olika arter av vattenväxter, t.ex. borstnate, Stuckenia pectinata och axslinga, Myriophyllum spicatum har däremot rötter och växer på grunda sandiga eller leriga bottnar. Sjögräs har sin egen dag, World Seagrass Day som infaller den 1 mars varje år och får inte vara med när vi firar algernas dag.

Motiveringen till World Algae Day är algernas många viktiga funktioner i det marina ekosystemet. De står för över 50 procent av världens syreproduktion och utan denna skulle livet på jorden inte kunna existera. Cyanobakterier, ofta felaktigt kallade blågröna alger, uppstod för 3,5 miljarder år sedan och var först med att via fotosyntesen producera det livsviktiga syret. Nästa stora grupp var grönalger som uppstod för 1 miljard år sedan. Den andra viktiga funktionen är att alger binder koldioxid och på så sätt bidrar till att minska uppvärmningen och klimatförändringar. Evolutionen och utvecklingen fortsatte under årmiljonerna och idag finns en stor biologisk mångfald av algarter i havet som utgör basen för ett rikt djurliv. Algernas evolutionära historia kan du höra mer om i Algpodden, som tar upp detta i avsnitt 2 och 3 av säsong 5.

På Tångbloggen finns många inlägg om artrikedomen utmed våra svenska kusten och det rika liv av smådjur som får mat och skydd i Östersjöns tångskogar. Vi vill passa på att tacka alla som bidragit med sina observationer och skickat in rapporter till Algforskarsommar. Det finns fortfarande tid att komma in med fler observationer om blåmusslornas färg, vilka smådjur som gömmer sig i en tångruska eller förekommer det höstförökande blåstång vid Din strand.

Tångbloggen vill såklart vara med och fira World Algae Day den 13 oktober. Vi hoppas att alla våra läsare tycker detsamma och firar. Kanske med ett dopp?

För oss är det Algernas Dag – alla dar hela året om!

Lena och Ellen

Read Full Post »

Starten på dessa fyra Alg-Adventures började med ett besök i Uppsala. Där fanns det en massa lådor med äldre alglitteratur som tillhört professor Mats Waern. Det var som att komma in i en skattkammare! Det kommer att bli många spännande och roliga upptäcker och ta tid att gå igenom detta material. Dessutom fanns det flera skåp fyllda med herbariematerial från tidiga insamlingar från Medelhavet, Spetsbergen, svenska västkusten och Östersjön. Det kliar i fingrarna av nyfikenhet.

Men låt oss ge oss av på det första Alg-Adventuret, som går till Berings hav.

En av de första botanisterna som gav sig iväg på längre expeditioner för att samla alger var Frans Reinhold Kjellman. Han är en av Sveriges tidiga välkända naturalister och algologer. Han var intresserad av algfloran i nordliga vatten och speciellt algfloran i Ishavet, som då var i stort sett helt okänd.

Frans Reinhold Kjellman, bild från Festskrift 1906, ur Wynne 2009

Kjellman deltog i Vega-expeditionen, (1879-1880), under ledning av Adolf Erik Nordenskiöld, när färden för första gången tog sig fram till Stilla Havet via Ishavet längs Asiens nordkust. Vilken resa det måste ha varit!

Uppfattningen då var att det knappt fanns någon algvegetation alls, eftersom effekterna av isens skrapningar gjorde den översta zonen helt kal, inte alls frodig och artrik som utmed varmare kuster. Men när Kjellman samlade prover från lite större djup, där isen inte nött bort algerna, då hittade han täta skogar av stora brunalger i det kalla vattnet. Från denna fantastiska målning, som känns som den skulle kunna komma från Alaskas sydligare kust, väcks även frågan om hur mycket Kjellman faktiskt samlade in själv eller om det var kadetterna som fick göra det blöta, tunga jobbet?

Slitsamt fältarbete, då som nu. Naval cadets gathering seaweeds. [frontispiece from Postels & Ruprecht (1840)] i Wynne 2009.

Uppe i de nordliga vattnen i Ishavet och Berings hav ligger temperaturen runt noll grader och ingen sol når över horisonten under en stor del av året. Fartyget Vega låg infrusen i isen mellan 29 september 1878 till 18 juli året därpå. Det ger ju gott om tid att pressa sina alger, men man undrar ju lite hur de lyckades hålla humöret, och värmen, uppe.

Kjellman höll sig i alla fall igång med algerna. Han följde algerna utveckling året runt under resan och kunde notera att på sommaren utnyttjas ljuset för vegetativ tillväxt, trots att vattnet är mycket kallt. Under den mörka vinterperioden utvecklas däremot de reproduktiva delarna hos algerna.  Detta gäller även arter som blåstång i Östersjön, att anlagen till förökningstopparna anläggs under vintern och utvecklas tidigt på våren. Intressant är att algers sporer kan gro i minusgrader.

Utifrån det material som Kjellman samlade in har han beskrivit ett stort antal nya arter i ”Norra Ishafvets algflora” publicerad 1883 (430 sidor). I förordet beskriver han lite om hur arbetet har gått till. Den lär gå att hitta på antikvariat för den intresserade för det facila priset av ca 1000 kr. Men vilken juvel att ha i bokhyllan!

Inledningen på Kjellmans bok Om Beringhafvets Algflora 1880

Och i ”Om Berginghafvets Algflora” inlemnad till Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien den 13 mars 1889 ingår sju Taflor med tydliga illustrationer av olika kännetecken hos arternas förökning, cellstrukturer och morfologiska karaktärer.

Tafla II. Morfologisk presentation av brunalgerna Laminaria bullata och Laminaria dentigera samt en habitusbild på Diploderma variegatum.

På Tafla II presenteras två nya Laminaria arter beskrivna av Kjellman: 5. Laminaria bullata habitusbild af ett ungt exemplar, 6. Tvärsnitt af stipes nedre del, 7. Del av samma tvärsnitt som visar slemlakunerna, 8. Perifera delar af samma tvärsnitt och 9. Tvärsnitt av genom laminan (bladet).

Punkt 10, för den som har skarp syn, visar habitusbild af ett utvuxit exemplar av Laminaria dentigera och 11-14 snitt av artens olika delar. Till vänster längst ner syns en habitusbild på Diploderma variegatum Kjellm. n. sp. Tillsammans med tvärsnitt av delar av bålen 2-4.

Tafla III. Två Alaria-arter beskrivs morfologiskt. De smakar säkert också gott.

På Tafla III: visas de nya arterna 1. A. angusta, och 5. A. crispa. Kjellman beskriver också fyra nya Alaria arter till d.v.s., A. praelonga, A. lanceolata, A. laticosta och A. taeniata som visar på den rika floran av stora brunalger uppe i Ishavet. Visst blir man lite sugen på att resa dit och uppleva dessa alger på plats, fast med varmt underställ i dykdräkten.

Read Full Post »

.

Illustration av Alaria fistulosa. [från Postels & Ruprecht: Fig. 20: pl. XVI]

Månadens alg 2023 avslutar vi i stor stil med Eualaria fistulosa (Postels och Ruprecht 1840) som med all rätt kallas för Dragon kelp. I litteraturen förekommer den också under namnet Druehlia fistulosa.  Själv lärde jag mig att den hette som Alaria fistulosa. För att få mer information om arten är det bättre att söka på det gamla namnet. Det finns flera arter av Alaria, t.ex. den mycket mindre arten Alaria esculenta, havskål, som är vanligt förekommande utmed den norska kusten och bara blir ca 4 meter lång.  Men bara en art som hör till släktet Eualaria.

Bålen hos Eualaria fistulosa är brun och fäster mot botten med många förgrenade rotliknande hapterer. Bladdelen kan bli ca 1 meter bred och har en luftfylld ca 2-3 cm bred mittnerv. Eualaria fistulosa är en av de största algerna som finns och kan bli upp till 25 m långt. De många luftfyllda kamrarna i mittnerven får det långa bladet att flyta på ytan i vågorna. De reproduktiva sporofyllen växer ut från den övre delen av den ca 25 cm långa stjälken. Genom att de reproduktiva delarna sitter nära botten ser det ut som en liten krans av små bladformiga sporofyll. Det gör nyrekryteringen av nya individer effektiv hos denna ettåriga, mycket snabbväxande art.

Sporofyllen sitter tätt runt basen på en dragon kelp, och döljer helt kelpens hapterer som fäster på en sten täckt med skopformiga rödalger.

Eualaria fistulosa som hör till familjen Alariaceae och ordningen Laminariales har samma typ av livscykel som andra arter i Laminariales t.ex. Laminaria digitata, fingertare och Saccharina latissima, skräppetare. På sporofyllet bildas sori, där sporerna produceras efter meios i unilokulära sporangier. Hälften av sporerna bildar hangametofyter och hälften hongametofyter. Båda består endast av några få mikroskopiska trådar som fäster sig mot botten. I hangametofyten bildas spermier som sedan simmar ut i vattnet och befruktar ägget i oogonet i hongametofyten. Det befruktade ägget, utvecklas till unga sporofyter. Livscykeln är sluten. För mer detaljer kring livscykler hos kelp kan du lyssna på AlgPoddens avsnitt om jättekelp.

Eualaria fistulosa förekommer i tidvattenslinjen och grunt sublittoralt. Den har en nordlig utbredning utmed kusten i Japan, Ryssland och bort södra sydöstra Alaska. Det skall gå att äta den rå, men det är säkert godast att koka delar av bladet och äta som spenat till någon god fisk. Det är däremot inte så lätt att få tag på, varken färsk eller torkad. Men vid en resa till Glacier Bay i Alaska lyckades Ellen i alla fall kryssa den. Det var dock i ett naturreservat där det inte var tillåtet att samla in alger, men det gjorde inget.

Förföriskt vajande Dragon kelp i Alaska. Notera den tydliga, luftfyllda mittnerven som håller bålen flytande i vattnet.

Så stället för lite god kelp, vill vi på Tångbloggen bjuda våra läsare på fyra Alg-AdventTures för att räkna ner veckorna fram till midvinter. Det blir några historiska äventyrsresor, där vi kommer att berätta mer om de tidiga algexpeditionerna till Norra Stilla Havet, Kamchatka-halvön, Alaska och Berings hav. På Vega, där Nordenskiöld var kapten, deltog bland andra vår svenske naturalist och algolog F.R. Kjellman på flera expeditioner. Vad samlade han in för material? Kryp ner under filten i soffan med en kopp varmt och ta på äventyrshatten. Vi hoppas att Du vill följa med oss på dessa Alg-AdventTures!

Read Full Post »

Nereocystis luetkeana är en stor brunalg, en kelpart som på engelska heter saker som ”ätbar kelp”, ”bull kelp”och ”bullwhip kelp”. På svenska kallar vi den nog oftast för tjurkelp. Nereocystis är grekiska och betyder ”sjöjungfruns blåsa” från den stora rundade flytblåsan (pneumatocysten) som sitter överst på den ihåliga stjälken och från vilken en massa blad växer ut. Den ihåliga stjälken avslutas med ett fäste som består av många hapterer. Pneumatocysten innehåller koldioxid och gör så att den långa plantan står upp och flyter i vattenmassan. En individ kan bli upp till 36 meter lång!

En Nereocystis-topp med flytblåsa och blad i maj månad i Glacier Bay, Alaska.

Livscykeln med generationsväxlingen är den samma som hos flera av våra svenska kelparter som t.ex. Saccharina latissima, skräppetare och Laminaria digitata, fingertare och växlar mellan en diploid makroskopisk sporofyt och en mikroskopisk haploid gametofyt. På bladen hos Nereocystis-sporofyten utvecklas fläckar (sori) som innehåller haploida sporer. Dessa lossnar och sjunker till havsbotten när de är mogna. De haploida sporerna bildar den andra generationen, de mikroskopiska gametofyterna som producerar könsceller och efter befruktningen utvecklas en ny sporofyt.

En liten, liten sporofyt, där blåsan bara är 5 cm, har spolats upp på land.

Nereocystis är vanlig längs Stillahavskusten i Nordamerika, från södra Kalifornien till Alaska. Plantor kan driva med havsströmmar söderut in i nordvästra Baja California, Mexiko. Den bildar stora bälten på klippor under tidvattenzonen. Den begränsas i djupled av tillgången på ljus och förekommer framförallt i områden med god vattenomsättning. För att det mikroskopiska gametofytstadiet skall klara sig behövs också god vattenrörelse och inte för mycket sediment som täcker över dem. Nereocystis förekommer framför allt inom temperaturintervallet mellan 5 – 20 0C och den vill ha hög salthalt.

Genom att Nereocystis bildar stora kelpskogar med flytande draperier i ytan, är den en viktig art för att upprätthålla de biologiskt mångfaldiga inte bara för fiskar utan också för många ryggradslösa djur i tempererade marina miljöerna.

Stora mängder av Nereocystis skördas och används för att mata snäckan Abalone, en delikatess som man numera odlar i stor skala, samt till produktion av flytande gödningsmedel. Men det finns även en ökande efterfrågan för mänsklig konsumtion. När algerna skördas för hand kapas de två översta metrarna av kelpskogen där pneumatocysterna och reproduktionsorganen sitter. Eftersom Nereocystis bara förökar sig en gång om året, innebär skörden att förökningen minskar och återväxten skadas.

En före detta kollega och fellow algentusiast skickade dessa underbara bilder på ilanddriven tjurkelp från Kanadas västkust. Vilken fantastisk upplevelse. Tänk att få gå längs stranden och påta runt i den tångvallen. Vissa är nog mer än 5 meter långa. Fast jag vet ju hur det hade slutat… Hur många av dessa underbara Nereocystis hade DU försökt få med dig hem i resväskan?

Det går faktiskt att ”blåsa horn” med Nereocystis! Men då öppnar sig himlen….

Read Full Post »

Släktet Macrocystis hör till de stora brunalger som gemensamt kallas för kelp. Macrocystis pyrifera är den största av alla alger. Den återfinns på stenbottnar, på något skyddade men ändå öppna kuster. Den trivs i kallare vatten där havsvattentemperaturen förblir mestadels under 21 °C, så den är inget för den frusne badaren. Arten finns också nära Tristan da Cunha i mitten av södra Atlanten. Där havsbotten är stenig finns gott om platser för kelpen att ankra sig med häftorganets rejäla hapterer. I dessa miljöer bildar jättekelp vidsträckta kelpbäddar med stora flytande gardiner där solljuset skymtar mellan bladen. Visst blir man badsugen?

Inne i kelpskogen är ljuset dämpat och känslan magisk. Vem vill inte bada här?

Det stadium av livscykeln som vi vanligtvis ser är sporofyten. Jättekelpens sporofyt är flerårig och individerna lever i många år. En jättekelp kan bli upp till 60 m lång ibland mer. Bålen växer ofta ännu längre än avståndet från botten till ytan. Den kommer nämligen att växa i diagonal riktning på grund av att havsströmmen trycker mot kelpen.

Vid basen av varje stjälk finns ett kluster av bladliknande sporofyll, som nästan alltid saknar flytblåsor. Här bildas sporerna. Stipes (stjälken) förgrenar sig bara tre eller fyra gånger, nära häftorganet där den sitter fast mot underlaget. Stipes sträcker sig upp och har stora, fårade blad med oregelbundna intervall längs stammen hela vägen upp. Vid basen på stjälken till bladet sitter en flytblåsa, pneumatocyst, som hjälper till att hålla den stora kelpen upprätt i vattenmassan så att den kan få så mycket solljus som möjligt. Vill du veta mer om jättekelpens livscykel kan du lyssna på Algpodden avsnitt 10 säsong 2.

Det finns flera arter av Macrocystis i världen. Macrocystis angustifolia Bory de Saint-Vincent förekommer i Australien. M. intergrifolia Bory de Saint-Vincent växer i tidvattenzonen utmed Stilla havskusten i Amerika och Sydamerika.  Fast nu håller systematikerna på och kikar på genetiken och det finns de som säger att allt är en och samma art som endast har lokala variationer som beror på miljön. Hå hå ja ja. Det är mycket att hålla reda på.

För att få se månadens alg Macrocystis pyrifera, jättekelp går resan denna månad till någon plats utmed kusten i Nordamerika, där de förekommer hela vägen från Alaska till Kalifornien. Vi kan även resa till Sydafrika eller de kallare vattnen vid Nya Zeeland eller södra Australien. Eller varför inte åka till Sydamerika? Utmed Chiles kust växer de ner till ca 8-10 meters djup där de är fästade med tjocka rhizoider. Eftersom dekan bli över 45 m långa här, kommer stora delar av algen att ligga och flyta på ytan. Här kan havsuttrar linda in sig för att få sova en stund utan att flyta bort.

Om du är på resande fot kanske du har möjlighet att besöka något av de stora marina akvarierna t.ex. Monterey Bay Aquarium i Kalifornien eller Two Oceans Aquarium i Kapstaden, Sydafrika. Där finns det ibland kelp att kika på. Men det lättaste sättet att få uppleva hur jättekelpen ser ut är såklart att se på ett tv-program om kelpskogar.

Precis som många andra arter påverkas kelpen av förändringar i klimatet. Och eftersom det är en kallvattensart är en uppvärmning av haven inte goda nyheter. Fenomenet El Niño har inte bara orsakat korallblekning och död på korallrev. Det kan även ha otroligt negativa effekter på kelpskogarna. Detta hände i stor skala år 1982-83 då Macrosystis pyrifera skogarna försvann i hela sitt utbredningsområde i Baja California. Jättekelpskogarna återhämtade sig tackolov efter ett tag, förutom i ett område i den södra yttersta delen av utbredningsområdet. Men det var ändå en region som omfattar 50 km kustlinje med ett före detta bestånd som uppskattades till 28 000 ton våtvikt. Det är mycket biomassa som gått förlorad och som påverkar många arter i havet.

Tre olika typer av kelpskog längs Chiles kust.

Den stora minskningen medförde såklart att man utförde en hel del studier på hur man kan gå tillväga för att få tillbaka bestånd av jättekelp. Två tekniker testades för att återställa dessa skogar: transplantation av juveniler och sådd med sporofyll. För transplantation fästes juvenila M. pyrifera-sporofyter på ”stubbar”, hapterer och stipes, av en annan, ganska kraftig brunalg Eisenia arborea som växte i området. Denna metod utfördes säsongsvis under en tvåårsperiod. Den genomsnittliga överlevnaden av transplantationer varierade från 7 % på våren till 41 % på vintern. Efter två år ökade det genomsnittliga antalet basalblad per Macrocystis-planta från 2 till 64 per planta och ytblad från 0 till 34 per planta. Det tog alltså ett tag för dem att komma igång. Man kunde se en säsongsvariation, med högre bladtillväxt på vintern (13,3 cm per dag) och våren (9,3 cm dag per), med lägre tillväxt på sommaren (4,4 cm per dag). Lägre havsvattentemperaturer och höga koncentrationer av näring inträffade på våren och höga temperaturer och låga nivåer av näringsämnen på sommaren, vilket tyder på, som i södra Kalifornien, ett omvänt samband mellan dessa två faktorer. Precis som för våra kelparter här hemma så växer kelp alltså bättre ju kallare vattnet är.

Tekniken med att mäta rekrytering genom sådd innebar att man ville undersöka om kelpen kunda komma tillbaka naturligt. Den testades genom att antingen hänga ut sporofyll (sporbärande vävnad) på bottnar där man först hade rensat bort alla andra alger, så att sporerna skulle kunna få en ren yta att fästa på, eller så tog man bort alla alger förutom kelpen Eisenia arborea. Detta för att man ville se om den kelpen fungerar som ett underlag för små jättekelp-sporer. Som kontroll hade man områden där man rensat bort alger men inte hängt ut sporofyll, för att kunna se om förekomsten av sporofyll var viktig.

Det var den! Det skedde ingen rekrytering alls i områden utan upphängda sporofyll. Sporerna verkar ha en ganska kort sträcka som de kan färdas innan de fäster mot botten. Den högsta rekryteringen av Macrocystis skedde där alla alger togs bort från botten, följt av behandlingarna utan underliggande alger men med Eisenia arborea. Dessa resultat tyder på att brist på sporer och förekomsten av andra alger som täcker botten var de främsta faktorerna som hämmade rekryteringen av jättekelp i området. Det behöver alltså finnas kelpskog för att ny kelpskog ska kunna etableras. Precis som det är för tropisk regnskog. Resultaten tyder på att ett kombinerat tillvägagångssätt, där man transplanterar ut unga exemplar och även genomför sådd under våren genom att hänga ut sporofyll skulle vara mest effektivt för att återställa de stora kelpskogarna.

Det finns många vackra arter av kelp. Vilka skulle du helst vilja se?

Motiveringen för att försöka få tillbaka de stora skogarna av jättekelp är att de är otroligt viktiga ekosystem för en mängd arter, bland annat havsutter. Havsuttern lever i de norra delarna av Stilla havet från norra Japan över Kamtjatka och Aleuterna, vidare över Kanadas och USA:s västra kustlinjer hela vägen ner till halvön Baja California. Havsuttern har en viktig funktion i kelpskogen genom att den äter sjöborrar som, om de blir för många, kan förstöra hela bestånd genom att beta ner dem med sina vassa små tänder. En liten arme av sjöborrar kan mumsa i sig stora mängder kelp om inte uttrar och fiskar som gillar sjöborrar finns där och ser till att hålla antalet nere.

Det finns även liknande initiativ för annan kelp, bland annat inom projektet Green Gravel, som även testats i svenska vatten med skräppetare, Saccharina latissima och fingertare Laminaria digitata. Det har vi skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Och så har vi även skrivit om lyckade försök med restaurering av blåstång, Fucus vesiculosus i Östersjön.

Read Full Post »

I tidigare inlägg har vi berättat om Green Gravel, ett globalt initiativ som försöker ta fram metoder för att restaurera kelpskogar som gått förlorade till följd av mänsklig aktivitet. Metoden går i korthet ut på att så kelpsporer på grus, som sedan sätts ut i havet för att där växa till sig och återskapa kelpskog. Så hur har det gått?

Här i Sverige har Länsstyrelsen Västra Götaland tillsammans med Göteborgs Universitet testat metoden för att utvärdera om den fungerar i våra vatten med arten sockertare (Saccharina latissima). Efter att ha stimulerat frisläppning av sporer inne på lab, sådde vi ut de mikroskopiskt små gametofyterna på naturgrus i baljor. Gametofyten är den könliga generationen hos tare, så under rätt ljus och temperatur lyckades vi få till ytterligare en fortplantning, vilket vi kunde se när sporofyterna började synas som små tussar på gruset. Läs mer om det här. Det är alltid en härlig känsla när ett experiment eller försök har lyckats.

Efter några veckor inomhus för att växa till sig var det dags att sätta ut gruset i havet för att se om vår sockertare skulle klara av att överleva. Vår kelp, som består av tre olika tarearter förökar sig på hösten för att sedan växa kraftigt under vintern, när vattnet är fullt av näringsämnen. Det innebär att det bli något svala höstbad i november när det ska sättas ut i fält. Länsstyrelsens tappra medarbetare följde med ut och hjälpte till att få gruset på plats.

Det här projektet ligger i framkant och är proaktivt. Vi har ännu inte sett någon minskning av tarearter i Sverige. Ironiskt nog fick vi faktiskt rensa bort en hel del tång för att få fram en tom yta att lägga ut gruset på.  Men att vi inte sett en minskning kan å andra sidan bero på att vi faktiskt inte har särskilt bra koll på hur mycket vi har, var den finns och hur den mår. Därför genomför länsstyrelsen även en inventering av bruna makroalger längs med Bohuskusten. Den utförs av konsulterna EcoWorks och BioLogik, så den kommer vi också berätta mer om här på Tångbloggen.

Efter att gruset var på plats, har jag, som mest badglad i projektet, besökt lokalerna var 6-8e vecka för att se hur de små sporofyterna mår. I vintras kunde jag tydligt se våra stenar och hur sockertaren växte. Så sakteliga började havets vårarter komma fram och fylla upp de vintertomma bottnarna. Äntligen så kom solen och värmen i början av veckan och hela havet formligen exploderade av tillväxt. Skillnaden mellan måndagen och fredagen var lika påtaglig under ytan som uppe på land. Så på fredagen kunde jag inte hitta platsen för en av grusbäddarna. Det var helt igenväxt av sågtång, sockertare, fingertare, ektång och massor med olika rödalger som sög i sig av solljuset. Härligt att se!

Men på de andra lokalerna kunde jag fortfarande hitta ”våra” bebisar och se att de fortfarande mådde bra och växte på. Det har såklart skett en naturlig settling av sockertare, eftersom den växer rikligt i området. Men på våra stenar sitter de glest, mellan 1-5 sporofyter per sten. De naturligt sådda stenarna har 20-50 per sten! Det ser ut som små lurviga peruker. Här kan man verkligen se hur konkurrensen påverkar tillväxten. Less is more.

Eftersom jag har en speciell plats i hjärtat för Gullmarsfjorden, ville jag även undersöka hur man kan få tillbaks sockertare på nästan lodräta bergväggar, där grus inte klarar av att ligga kvar. Så jag gjorde ett litet sido-experiment som jag kallar Green Wall, grön vägg, där jag har hängt upp rep med sockertare mellan två lodrätt hängande kättingar på en bergvägg precis utanför forskningsstationen. Här letade jag efter sockertång i höstas men hittade endast en liten skruttig planta. Innan jag hängde upp min tare-gardin, skrubbade jag väggen med en skurborste för att få bort fintrådiga alger och det vi kallar ”bös” på västkusten, sediment och organiskt material som ligger som ett tjockt lager damm på klippan. Både fintrådiga alger och bös hindrar små sporer från att fästa sig mot klippan, så det ville jag få bort. Curlingförälder? Jajjamensan.

Min tare-gardin fick hänga ute över jul och nyår. Jag hoppades att det skulle bli en spontan, naturlig fortplantning på plats. Sedan plockade jag upp den i slutet på januari så att den inte skulle skugga de nya små plantorna som jag hoppades kommit på plats. Hade det lyckats?

Jodå! Och inte bara på väggen jag skurade. Sporer driver med strömmar och hamnar lite slumpvis vart strömmen tar dem. Plötsligt kunde vi se att det växte sockertare på flytbryggan mittemot och på stenar och bergvägg längre bort från gardinen. Och där fanns det inte en enda planta förra året, för jag letade noga!

Nu ska jag följa min tarevägg under sommaren och se hur den klarar sig mot betning, skuggning, påväxt och klimat. Det som jag tror kommer ha störst negativ påverkan är om det blir en lika varm sommar som förra året. Alla kelparter är kallvattensarter och vill helst ha omkring 16 grader, inte varmare. Jag kan flytta mitt grus till djupare, svalare vatten, men de som sitter på bergväggen får helt enkelt utsättas för evolutionens krafter. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag återkommer på ämnet.

Read Full Post »

Jättekelpen är en av de mest fascinerande organismerna på vår planet. En sökning på Macrocystis pyrifera ger en uppsjö av läckra bilder som borde göra även den värsta badkrukan sugen på att simma in och upptäcka kelpskogens magiska värld. Googla loss och njut!

Jättekelpens livscykel, från artikeln ”Interactive effects of elevated temperature and pCO2 on early-life-history stages of the giant kelp Macrocystis pyrifera” av Gaitán-Espitia, J.D., Hancock, J.R., Padilla-Gamiño, J.L., Rivest, E.B., Blanchette, C.A., Reed, D.C. and Hofmann, G.E., 2014. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology, 457, pp.51-58.

För att hänga med i anatomin så kommer även en bild på delarna, både jättekelp Macrocystis och tjurkelp Nereocystis, som bara har en, stor pneumatocyst/ flytblåsa. Den ser ut som ett stort flöte.

Anatomi hos jättekelp (a) och tjurkelp (b, c). Bild från https://marinespecies.wildlife.ca.gov/kelp/the-species/

Och så utlovade vi ju även en länk till arten Pterygophora californica, woody-stemmed kelp, som är en av få konkurrenter till Macrocystis.

Vill du kika på de övriga arterna inom släktet Macrocystis heter de Macrocystis integrifolia, Macrocystis pyrifera, Macrocystis angustifolia och Macrocystis laevis. 2009 slog man ihop samtliga av dessa arter till Macrocystis pyrifera, men det är såklart åter under utredning, så vi låter dem stå som egna arter, med en liten flagga för att det kan komma att förändras.

Read Full Post »

Det kom in ett önskemål tll Algpodden att vi skulle prata om livscykler hos alger. Främst var det de olika sexuella förökningsvägarna hos gröna, bruna och röda makroalger som önskades. Ett mastigt ämne, minst sagt.

Men vi räds inte att ta de svåra orden i vår mun! Avsnitt 6 handlar om sexuell förökning hos gröna och bruna makroalger. Rödalgerna är så knepiga så de får ett eget avsnitt, eller två.

Vi vill passa på att varna känsliga läsare och lyssnare. Det här är svårt och fullt av konstiga ord.

I avsnittet tar vi upp den haplontiska livscykeln, vilket betyder att organismens livscykel domineras av det haploida stadiet. Det har bara en enda uppsättning kromosomer, så det haploida stadiet brukar skrivas (n). Många alger har en haplontisk livscykel och det anses vara den enklaste ursprungsformen av livscykel. De haploida (n) könscellerna utvecklas inom gametangium hos den gametofytiska algen. Sedan smälts två haploida könsceller samman (n+n) och bildar en zygot (2n) och går då in i det diploida stadiet eller sporofytiska fasen av livscykeln. Under groningen delas zygoterna meiotiskt in i haploida (n) zoosporer, som sedan utvecklas till nya, stora haploida alger. Den stora algen vi ser är en haploid gametofyt, vilket betyder att tillväxten, genom mitos (celldelning), sker i det haploida (n) stadiet. Det diploida sporofytstadiet består bara av zygoten.

En art med haplontisk livscykel är grönalgen klykalg (Codium fragilis)

Grönalgen Codium fragile ser ut som ett litet träd när den har spolats iland på stranden.

Hängde du med? Ingen fara, det här kan inte vi heller rabbla på löpande band. Det ÄR knepigt. Men kul!

Andra, som till exempel blåstång (Fucus vesiculosus) och sargassosnärja (Sargassum muticum), har en diplontisk livscykel. Då är det istället det diploida stadiet som dominerar livscykeln. En diploid individ har dubbla kromosomuppsättningar och skrivs (2n). I en diplontisk livscykel är det den stora sporofytiska tångruskan som är diploid och sedan utvecklar den könsorgan. Dessa genomgår meios (celldelning, 2n/2) där haploida gameter (n) bildas. Dessa gameter representerar det gametofytiska stadiet. Därefter befruktas könscellerna och bildar en zygot. Denna zygot bildar en ny sporofytisk tångruska. Precis som hos oss människor. Haploidstadiet är (oftast) begränsat till enbart gameterna. Tillväxten genom mitos sker i det diploida (2n) stadiet.

Den stora, diploida bålen hos brunalgen Sargassum muticum har små släta flytblåsor på skaft

Den tredje formen av livscykler är den diplohaplontiska (eller haplodiplontiska) livscykeln. Och nu gäller det att vara fokuserad. Här har den haploida (n) och den diploida (2n) fasen lika stor roll i livscykeln, de representeras av två distinkta vegetativa individer, men deras kromosomantal och funktion är olika. Den haploida gametofyten (n) reproducerar sig med den sexuella metoden, genom att släppa ut haploida gameter (n) som smälter samman till en diploid sporofyt (2n). Denna diploida sporofytiska individ reproducerar sig däremot med hjälp av den asexuella processen att bilda haploida zoosporer (n) som växer upp till gametofyter. I denna livscykel är den sporogena meiosen och fusionen av gameter ansvarig för generationsväxlingen mellan två vegetativa individer.

Grönalger inom släktet Ulva spp. har en isomorf (iso = lika, morf = form) livscykel, där gametofyt och sporofyt ser likadana ut.

Hos vissa arter, som grönalger inom släktet Ulva spp. , är de diploida och haploida formerna båda fritt levande oberoende organismer, väsentligen identiska i utseende och därför sägs vara isomorfa. De frisimmande, haploida (n) könscellerna bildar en diploid zygot (2n) som gror till en multicellulär diploid sporofyt. Sporofyten producerar frisimmande haploida sporer (n) genom meios, som gror (mitos) till haploida gametofyter.

Hos andra alger, som skräppetare (Saccharina latissima) är de sporofytiska (diploida) och gametofytiska (haploida) stadiena morfologiskt olika, heteromorfa. Den stora sporofyten är komplex och består av flera olika typer av celler, medan gametofyten är enkel och pytteliten.

Om du har orkat läsa ända hit så får du en guldstjärna och förtjänar en bit godis som belöning. Bra jobbat!!!

Read Full Post »

Havskål, Alaria esculenta är en av de absolut godaste av de större fleråriga brunalgerna. Andra namn för den är butare eller bevingad kelp. Det har den fått för att den har ett fint blad på båda sidor om mittnerven. Tyvärr växer den inte i våra vatten. Så det måste bli en tur till Norge till våren och plocka några blad. Vill man ta en lite längre tur så varför inte till Island, Grönland, Nordamerika eller till den Skotska kusten? Ett råd är att kolla upp tidvattnet så att det blir lättare att plocka havskål eftersom de växer på vågexponerade klippstränder nära eller strax under gränsen för lågvatten. Med rätt timing kan du kanske klara dig med sandaler och shorts för att plocka den. Men vi badglada tycker såklart bäst om när vi får plumsa i med mask och snorkel på tångjakt! Varför inte önska dig en tångplockarpåse i julklapp?

Read Full Post »

Older Posts »