Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sediment’

Stränderna i Danmark gömmer sig ofta bakom en sanddyn. Gör att man blir extra nyfiken på hur det kan se ut på andra sidan. På dynen vid Fredrikshamn växte strandråg (Leymus arenarius) och havtorn (Hippophaë rhamnoides).

Det finns något som drar mig till stränder för att där strosa runt och leta efter vad som drivit iland. Strandfynd kan berätta en massa om vad som finns på bottnarna utanför. Ligger det en massa skal på stranden som är från musslor som lever nedgrävda i sedimentet, så finns det stora arealer av grunda sandiga bottnar utanför. Är det istället stora tångvallar med alger, blåmusslor och kanske några strandkrabbor, då finns det stenar och klippor i viken utanför. Vad man hittar utmed stranden kan också variera utmed en lång sandig strand. Det kanske samlas mer ålgräs i ena ändan och mer tång i den andra delen, beroende på hur olika material driver iland. Också årstiden påverkar vilka fynd som ligger och väntar på oss i början av hösten.

I början av oktober fick jag möjligheten att resa runt i Danmark under en vecka tillsammans med min dotter. Färdmedlen var färja, tåg, lokala bussar och apostlahästarna. Vi hade planerat resan men när stormen Amy drog in över Danmark natten mellan den 5 och 6 oktober fick planen ändras lite. Mer om detta senare.

Rundturen startade i Fredrikshamn, Kattegatt och fortsatte till Thyborön på Nordsjökusten och vidare ner till Vadehavet . Den första delen av reseberättelsen kommer att handla om några av dessa stränder och vad vi samlade in. Under den andra delen gick resan vidare till Sönderborg som ligger nära gränsen mot Tyskland och Kiel bukten, vidare med färja till Söby på ön Aerö och sen med ytterligare en färja och buss till Nyborg, vid Stora bält. Resan avslutades i Helsingör med ett besök på stranden vid Drottningmölle. 

Den första stranden vi besökte var Palmestranden nära Fredrikshamn. Precis som många andra stränder i Danmark ligger den gömd bakom en sanddyn viket gör att man blir extra nyfiken på vad man kommer att hitta. Det som gett stranden sitt namn, palmer, fanns inte kvar eftersom sommarsäsongen var över och stranden var helt tom. Varken palmer, solstolar eller parasoller som stranden ser ut på de reklambilder jag sett på nätet. Men det gjorde inget alls. Istället var det inget som störde vyn av en imponerade hög, gulvit skalbank. Har inte sett något liknande tidigare. Det måste tagit många, många år att bygga upp denna skalgrusbank även om området utanför nog kan producera många musslor.

Palmstranden var tom men det syntes mycket spår av människor som promenerat utmed vattnet.

I denna del av stranden är vallen byggd av mussel- och snäckskal. En bit ut i vattenbrynet ligger skal av ett stort antal musslor och snäckor, bl.a. knivmussla (Ensis leei), hjärtmussla, (Cerastoderma edule), östersjömussla, (Macoma baltica), nätsnäckor (Tritia reticulata) och pelikanfotsnäcka (Aporrhais pespelicani).

För att minska stranderosionen finns det med jämna mellanrum större eller mindre stenpirar utmed stranden. Detta ger förutsättningar för alger, mussel- och snäckarter, som blåmusslor och strandsnäckor, som behöver ett fast substrat att leva på. Däremot fanns det ingen större tångvall eller ansamlingar av stora brunalger på stranden. Vanliga arter vid piren var karragenalg, Chondus crispus, vårtig rödalg, Mastocarpus stellatus och havssallat, Ulva fenestrata.

Dagen efter fortsatte resan till Struer, där vi övernattade. Dagen därpå reste vi ut till stränderna vid Thyborön.  Där gick vågorna höga redan innan stormen slagit till.

Här ligger stränderna helt öppna mot Nordsjön, och vågorna som kom in var kraftiga och vattnet skvätte högt vid piren. Närmast vattnet låg ett brett bälte med mindre stenar. Det mesta var flinta i många olika färger, från gråa, svarta, bruna till nästan vita. Danmark blev känt för sina stora tillgångar på flinta redan under stenåldern. Eftersom flinta var sällsynt i Sverige och Norge blev det en viktig exportvara för att tillverka pilspetsar, skrapor och yxor. Från 1600-talet och framåt användas flinta för att tända krut i flintlåsgevär och pistoler. En liten geologi-historia utvikning.

Längst bort från den stora konstgjorda piren låg det stora torra buntar med ålgräs (Zostera marina).  Det ska ha använts som isolering i hus förr i tiden. Lite närmare piren och en bit högre upp på stranden hade det istället samlats buntar med fingertare, (Laminaria digitata).  Det gillar vi!

Andra strandfynd var ganska många ryggskjöldar av strandkrabbor, mer fingertare och någon alg som var helt överväxt av taggig tångbark (Electra pilosa) och ganska många blekta plantor av karragenalg (Chondrus crispus).  

Det fanns såklart ingen blåstång på den öppna stranden. Där var vågornas kraft alldeles för stor för att de skulle kunna hålla sig fast. Utan vi hittade den istället på en skyddad del bakom piren, där det växte fina ruskor på stenar nära ytan. Det blev lite klättring (av min hjälpsamma dotter) för att samla in några plantor att pressa. Får bli ett eget inlägg senare i år om hur olika blåstångsplantorna såg ut på stränderna som vi besökte under resan.

Vårt tredje stopp var Ribe, Danmarks äldsta stad som ligger vid en liten å som rinner ut i Vadehavet. Efter en fika i det gamla packhuset som nu är omgjort till ett populärt café tog vi bussen ut till Vadehavscentret och stranden. Vi var de enda två passagerarna. Turistsäsongen är helt klart över och att väderprognosen utlovade en storm till kvällen och högt vattenstånd, kanske upp till 2,5 -3 meter över medelvattenstånd, kan ju ha spelat in. 

Vattnet hade redan hunnit stiga och det blåste ordentligt när vi kom fram till stranden. Det gick inte att gå ut på botten, möjligen vada en liten bit ut i vattnet. I gräset uppe på land växte några lite rödaktiga glasörtsplantor (Salicornia europaea), tillsammans med ilandspolad, vissen havssallat, som delvis tappat sin gröna färg, lite blåstång med förökningstoppar och skal av strandkrabba (Carcinus maenas). 

Tyvärr kunde vi inte göra någon längre tur ut på Vadehavet eller stanna och följa hur högt vattnet steg. På Vadehavscentret fanns information om de största stormfloderna, bland annat Julstormfloden 1717 och Backafloden 1872 som mätte 3.5 meter över normalt vattenstånd. Under stormen Babet i november 2023 steg vattenståndet över 2 meter och orsakade stor förödelse på många platser. För oss blev det att ta bussen tillbaka till Ribe, fortfarande som de enda passagerarna. Där vi åt en god middag på kvällen och sov gott, även om vi kunde höra regnet piska mot taket och fönstren när stormen Amy passerade under natten.  

Fortsättningen följer. I ”Resan till danska stränder Del 2” åker vi över till östra sidan av Danmark och besöker stränder vid Lilla och Stora Bält och Öresund.

Hoppas du vill följa med! Lena

Read Full Post »

Frågan har dykt upp bland oss som nyttjar stranden om hur vi får bort vassen mellan bryggan och badhytten i vår lilla vik. Stora, täta vassruggar är viktiga för häckande fåglar och ibland även för en del spännande kransalger och andra växter och djur. Men den här ganska nyetablerade lilla plätten anser vi kan ge plats för annat. Som lite stenbumlingar och kakelplattor med blåstångsexperiment till exempel.

Så, hur ska vi gå tillbäga för att få bort den? Skall vi slå den med lie under ett par års tid för att trötta ut rotsystemet, som består av mycket rötter och tjocka rotstockar? Det är ganska högt vatten nu, så en bra bit av vasstråna kommer att stå kvar till vintern och nästa år. Eller ska vi prova med att dra upp den helt, för hand, med så mycket av det som finns under ytan som möjligt?

Vår granne är bortrest under några dagar, så vi startade med en pilotstudie genom att rycka upp vass. I den grunda delen gick det riktigt bra. Det blev lite svårare när vattnet blev djupare att få med delarna som växer nere i sedimentet. Det är nödvändigt att ha tjocka handskar på sig när man rycker vass, för det innehåller mycket kisel och kan skära upp handflatorna rejält!

Det är helt klart att om vi bara slår vassen med lie, så kommer det att ta lång tid att få bort den. Vid basen på skotten, nere under sedimentets yta sitter nämligen ett nytt skott och väntar i toppen på rotstocken. Så om vi slår vassen utan att ta upp rotstocken också kan det finnas flera nya skott och förgreningar som bara väntar på att växa upp nästa år.

Ibland lyckades det riktigt bra. Flera skott på en gång.

Det får nog bli en kombination av att slå det som inte går att rycka upp med lie. Och prognosen blir att vi har fått bort vassen efter två år. Nu håller vi tummarna och jobbar vidare.

Read Full Post »

Under påsklovet blev det en efterlängtad resa till södra Frankrike med svalkande bad i floder som rinner ner från bergen och ut i havet. Vi hade en riktig tur med vädret. Strålande solsken och klart strömmande vatten som inbjöd till ett och annat dopp. 

Håller på att leta efter nattsländelarver och hade turen att hitta en som byggt ett fint hus av små fragment av pinnar och blad och blad. Får se om det går att artbestämma den när jag kommer hem.

I går gick så turen till en strand nära Sète, där vi fick åka långt ut mellan de avsnörda grunda områdena med sankmarker och där flamingon vadade runt i vattnet en bit bort. Området heter Villeneuve lès Maguelone där det ligger en katedral på en liten ö. 

Vid en av de små broarna stod en fiskare och fiskade i det grunda strömmande vattnet. Det vi lyckades fiska upp med en lång pinne var några olika arter av grönalger, dels stora sjok av något som såg ut som havssallat, Ulva spp. och ett gulgrönt krulltrassel som jag gissar är någon art av borsttråd, Chaetomorpha spp. Båda låg på den lösa mjukbotten som nog ibland blir lite syrefri. Det finns mycket fler arter här än i floden men fortfarande ganska artfattig miljö där det är risk för syrebrist ner i det lösa sedimentet.

Att det ibland blir syrebrist var för att på flera ställen utmed stranden låg det mycket döda skal av hjärtmusslor tillsammans med ett och annat skal av blåmusselsläktingen, Mytilus gallioprovincialis och hjärtmusselskal. Mytilus gallioprovincialis har en lite annorlunda form än blåsmusslan hos oss.

Efter en stund hade jag lyckats med att samla ihop flera arter av musslor och alger och hittade också några döda små krabbor. Rödalgen som låg på botten i den lite grumliga och leriga botten är en Gracilaria av någon sort. Vi fortsatte ut till en strand som låg helt öppen mot havet. Där fanns en massa andra arter. Där var det härligt att leta i strandvallen efter andra skal och makroalger och sjögräs. Kommer att skriva mer om det i nästa vykort från Frankrike dit sommaren redan kommit i mitten av april.

Read Full Post »

Imorgon lördag från klockan 06:10 i Naturmorgon i P1 kommer Tångbloggen berätta om vårtecken i havet. Jag har sällskap av de roliga forskarna Elinor Andrén och Helena Höglander och Naturmorgons algintresserade fältreporter Karin Gyllenklev, som slipper bada den här morgonen.

Tillsammans kikar vi på stora och små vårtecken som vi tycker är mer spännande än tussilago. Det kan bli ett riktigt alg-rikt samtal. Mycket prat om kiselalger utlovas! Jag kommer samla in några typiska vår-arter till mitt herbarium, och självklart måste jag klämma lite på blåstångens fortplantningstoppar för att se hur långt de har kommit. Häng med!

Read Full Post »

Torsdagen den 10e februari försvarade Caroline Raymond med bravur sin avhandling ”Ecological succession of benthic macrofauna following disturbance. Effects of contaminants and in situ sediment remediation”. Hon blev den första, och kanske sista, att genomföra detta helt och hållet över zoom på Institutionen för ekologi, miljö och botanik, DEEP, Stockholms universitet.

Carolines forskning har täckt en lång tidsperiod, vilket gör den extra intressant och viktig. Och hon har arbetat både i fullt marina miljöer i Norge och i Östersjöns bräckta vatten där artrikedomen är mycket lägre.

Denna figur äe en klassiker som visar hur djursamhället på västkusten förändras vid olika påverkan av hög organisk belastning som startar genom tillförsel av näring från land.

I den klassiska figuren, gjord av Ruter Rosenberg 1978 tillsammans med Pearsson, syns hur djurlivet kan leva djupt ner i sedimentet när det är gott om syre och lite organiskt material tills det nästan inte finns något syre kvar och djursamhället blir allt artfattigare.

Tre viktiga slutsatser från Carolines doktorsavhandling

Efter presentationen kom opponentens och ledamöternas frågor och diskussioner som var grundliga och intressanta. Men tillsammans med att det hela skedde via zoom ledde det till att det också blev en av de längre disputationerna. Men tillslut kom beskedet att Caroline nu är institutionens nyaste doktor! För detta vill vi på Tångbloggen utbringa ett fyrfaldigt HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! Och i denna form överlämna ett litet stilleben med några av de arter som Caroline studerat noga under många år.

Skorv och skal av hjärtmussla och östersjömussla som nu igen heter MACOMA (värt ett extra hurra!)

Det andra namnet har jag redan hunnit glömma om det inte var för diskussionen om att utbringa en Lime-Cola skål och att vi får fira den nya doktorn på riktigt när alla är friska och solen skiner!

Read Full Post »

Tångbloggen berättade tidigare att bojstenar började sättas i Östermarsfladen på Nåttarö i mitten av juni. Bojstenarna är till för att båtar skall kunna ankra utan att förstöra bottenvegetationen, som består av bland annat ålgräs (Zostera marina). Detta är också en ett försök att förbättra beståndet av blåstång i en grund vik med huvudsakligen mjuka bottnar, genom att använda ditplacerade stora bojstenar.

Östermarsfladen på Nåttarö – försök att minska ankringsskador på bottenvegetationen

Samtidigt startade ett försök att så groddplantor på bojstenarna för att öka den biologiska mångfalden. Detta gjordes genom att knyta fast buntar av blåstång av båda könen med en massa mogna förökningstoppar. Sen var det bara att vänta till 27 juli, när kakelplattorna samlades in. Hade några små befruktade tångägg lyckats fästa sig och gro ut till små blåstångsgroddplantor?

Återanvändning av en gammal tandborste för att rengöra plattorna från sediment som fastnat mellan de fintrådiga algerna.

Den första plattan var full med sediment och fintrådiga alger. Dolde det sig några små groddplantor under allt detta? Hittade en gammal tandborste och borstade bort sedimentet! Och visst fanns det gott om ca millimeterstora groddplantor, men de var ganska blekt gulbruna.

Rutorna på plattan är ca 1 kvadratcentimeter stora. Det gör det lättare att räkna av hur många små groddplantor som finns per kvadratcentimeter

Hur mycket som sedimenterar och hur mycket trådalger som etablerar sig kommer att vara avgörande för hur väl etablering av blåstång kommer att lyckas på den här platsen.

Den lilla bunten med blåstångsgrenar med förökningstoppar fästad mitt på bojstenen. I bakgrunden syns några skott av vattenväxter.

Nästa fältundersökning genomfördes i slutet av september. Denna gång räknade dykarna hur många små groddplantor som överlevt inom de markerade ytorna på bojstenen.

En av de lite djupare placerade bojstenarna som dykarna räknande. Hur många groddplantor fanns kvar i september 2020?

Dödligheten är fortfarande hög under denna period av blåstångens livscykel. 

En illustration av överlevanden hos blåstångens groddplantor från när de fäster sig på en botten i slutet maj- början juni och under kommande år.

Det är först efter ett år från att det befruktade ägget satt sig fast som dödligheten inte fortsätter att vara riktigt lika hög. På illustrationen ovanför visas också tillväxten i längd hos de största plantorna. Det kommer att ta upp till 4 år innan den första förökningen sker.

På bojstenarna hade de små groddplantor som fanns kvar ökat i tillväxt. De var mellan 1- 5 mm höga och mörkare bruna i september. Mer om överlevnad och vad som gäller att tänka på om man är intresserad av att återetablera blåstång i ett område, eller, som här i viken vid Nåttarö förbättra förutsättningarna för att få blåstång att växa på ankringsstenar, kan du hitta i manualen ”Restaurering av blåstångssamhällen i Östersjön”

.

Bojsten med många små överlevande groddplantor tillsammans med en liten hjärtmussla.

Det kommer att bli spännande att följa tillväxt och överlevnad på dessa bojstenar placerade på ca 2- 2,5 meters djup i denna grunda skyddade vik eller mar. I en kort film berättar Cecilia Wibjörn mer om projektet i Skärgådsstifelsens regi.

Read Full Post »

Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.

Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.

När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.

Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.

Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.

Eftersom vi är allätare är vi också ett av rovdjuren högst upp i näringskedjan i Östersjön tillsammans med de varmblodiga sälarna och fiskätande rovfåglar, som mellanskarven, sillgrissla, tordmule och stor –och småskrak och många andra fågelarter.

Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.

Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.

Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.

Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.
Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.

Traditionellt har braxen inte varit någon vanlig matfisk i Sverige, men många gillar att äta den, både inkokt och rökt. Eftersom den blir så stor och ofta förekommer i stort antal, är den en populär fisk för sportfiskare. Som alltid gäller att hålla rätt på hur stort beståndet av arten är, vilka regler som gäller vid fisket och se till att beståndet inte överfiskas.

Det kanske är dags att prova på att äta mer karpfiskar som t.ex. braxen som våra grannar i Finland. Där finns färs, biffar och burgare av karp som blivit populära sedan de introducerades för några år sedan. Du kan läsa mer om braxen här och kanske prova på att äta kokt eller rökt braxen under de kommande helgerna?

Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.

Read Full Post »

Den första vårblomningen är över. Den domineras av kiselalger och dinoflagellater. När det blir aningens varmare i vattnet väcks djurplanktonarterna till liv och nu finns det mat åt dem. I plankton-provet förra veckan dominerade hjuldjur och ganska många hoppkräftor i olika utvecklingsstadier.

1 a Syncheata, hjuldjur 20200424

Synchaeta spp. är ett hjuldjur. Den håller sig fast med de två hakarna i bakändan en stund innan den simmar vidare.

 

1 b Hoppkräftor + naulier

Hoppkräftor av släktet Acartia (till vänster) har lika långa antenner som kroppen. I provet fanns många unga stadier av hoppkräftor (till höger). Larverna kallas nauplius larver.

Det fanns också flera larver av det främmande släktet nordamerikanska havsborstmaskar, Marenzelleria spp. Larverna simmar runt i den fria vattenmassan länge, kanske hela tre månader. Det innebär att de kan sprida sig långa sträckor innan de, efter det sista larvstadiet, omvandlas till bottenlevande havsborstmaskar. Därför var det inte så konstigt att jag inte hittade några havsborstmasklarver i provet från vecka 17.

Ett larvstadium till Marenzelleria spp. som hör till familjen Spionidae (till vänster). Den har långa borst på sidan och skiljer sig från larvstadier hos Hediste (Nereis) som hör till familjen Nereididae (till höger) och har kortare borst.

Släktet Marenzelleria hittades första gången i Östersjön 1985 och har troligen introducerats via barlastvatten. Till en början var det oklart om det var en eller flera arter. Nu är det klarlagt att det finns tre arter: Marenzelleria viridis och Marenzelleria neglecta samt Marenzelleria arctica.Två av arterna, M. viridis och M. neglecta, har sin ursprungliga utbredning längs den nordamerikanska kusten.

Också utbredningen i Östersjön och Västerhavet skiljer sig. Marenzelleria viridis förekommer längs västkusten och i södra Östersjön. Den verkar behöva lite högre salthalter (optimalt ca 10 promille) än de andra två arterna. M. neglecta hittas i större delarna av Östersjön upp till Ålands hav, med ett salthaltsintervall mellan 0,5-10 promille.  Marenzelleria arctia som finns i norra delen av Östersjön och i Bottenhavet verkar tåla lägst salthalt av de tre arterna, enligt HELCOMs rapport ”Abundance and distribution of Marenzelleria species in the Baltic Sea”. Men arterna är inte lätta att skilja åt så det kan säkert ändra sig framöver.

3 Karta Utbredning enl. Helcom

De tre arternas utbredning längs den svenska kusten, från HELCOMs rapport.

De blir mellan 5 -16 centimeter långa, varierar i färg mellan röd, ljusbrun eller mörkt grön. På sidorna finns rader med korta borst. De äter plankton som fallit ner till botten. Masken simmar med karaktäristiska ”korkskruvsrörelser”. Du kan hitta dom där de lever nedgrävda i mjukt sediment från någon meters djup till flera hundra meters djup.

4 havsborstmaskar 202004

Till vänster den ny introducerade arten, Marenzelleria och till höger den inhemska bakborstig rovmask, Hediste diversicolor. För den observante syns två borst i bakändan på rovborstmasken medan den nordamerikanska havsborstmasken saknar dessa borst längs baktill.

Det får bli till att gräva och sålla bottensediment lite senare på året när det blivit varmare i vattnet och se om jag kan hitta några nordamerikanska havsborstmaskar vid bryggan eller om det bara finns bakborstig rovmask.

 

 

Read Full Post »

Fredagen den 10de januari försvarade Eva Ehrnsten sin doktorsavhandlingHelsingfors universitet. Hennes studier har skett i samverkan med Stockholms universitets Östersjöcentrum och Baltic Bridge. Vi på Tångbloggen vill passa på att gratulera Eva till en spännande avhandling där kopplingen mellan bottenlevande organismer undersökts och modellerats i olika klimatscenarier under större eller mindre tillsats av närsalter till Östersjön!

Ny avhandling bottenlivande djur

På avhandlingens omslag syns en handfull östersjömusslor som är svarta av att ha legat i syrefritt sediment.

Trots att det är relativt få arter så är Östersjön ett komplext ekosystem. Det kommer att behövas många nya avancerade modeller och fältstudier också framöver för att förstå hur allt hänger ihop. Speciellt med tanke på vad som kan tänkas ske när klimatet förändras. Arter som östersjömusslan (Macoma balthica, numera Limecola balthica) och blåmusslan (Mytilius edulis) är två marina arter som har ökat i många av Östersjöns kustområden som har hög tillförsel av näringsämnen och produktion.  Samtidigt har tillförseln av näringsämnena fosfor och kväve till olika bassänger, t.ex. Egentliga Östersjön, Finska viken och Rigabukten resulterat i att stora områden på bottnarna nu är syrefria och inga musslor eller större djur klarar av att överleva där.

I grunda kustmiljöer är bottenlevande djur fortfarande en viktig komponent genom att de gräver runt i sedimentet och syresätter sedimentet. Samtidigt äter de också av det organiska materialet som sjunker till botten, de förbrukar syre och frigör näringsämnen igen.

processer mellan botten-och vatten

Figuren illustrerar några av alla samband mellan djur och rotade vattenväxter som sker mellan sediment och vattenmassan. Här har avhandlingen bidragit till ökad kunskap men mycket forskning återstår.

I avhandlingen fokuserar Eva sina studier på att undersöka hur kombinationen av ändrad tillförsel av näring tillsammans med ökad temperatur kan påverka mängden biomassa och hur dessa faktorer i sin tur kan få påverka kolets kretslopp i olika delar av Östersjön. Frågorna rör både hur kolets kretslopp såg ut förr, idag och hur det kan komma att förändras i framtiden.

Hittills har åtgärder för att minska tillförseln av fosfor och kväve börjar ge resultat, även om det kommer att ta tid då Östersjöns vattenomsättning är långsam, ca 25-30 år. Ett rikt djurliv i i sedimentbottnar i kustnära områdena har en viktigt roll för omsättningen av närsalter och kol, dvs nedbrytningen av organiskt material.Eva visar i avhandlinge att knopplingen mellan tillgång på mat för musslor och andra bottenlevande organismer har betydelse för hur stora mängder av dessa organismgrupper som kan produceras. Vidare visar resultaten från de nya modeller som presenteras att en fortsatt minskad tillförsel av näringsämnen till Östersjön kan leda till en minskad mängd djurbiomassa, färre grävande djur och därmed ett minskat utbyte mellan bottensediment och vattenmassan ovanför.

Vill du läsa mer om resultaten se: EHRNSTEN, E. 2019. Quantifying biomass and carbon processing of benthic fauna in a coastal sea – past, present and future. Doctoral thesis, University of Helsinki, Faculty of Biological and Environmental Sciences.

Read Full Post »