Imorgon måndag är det säsongsavslutning på Algpodden. Angela pratar om guldalger som ställt till det i floden Oder under sommaren och så funderar vi lite kring jod i makroalger. Avsnitt 22 är också säsongens sista. Så nu vill vi gärna höra från våra lyssnare vad ni är sugna på att veta mer om till säsong 2.
Hör jättegärna av er till oss med förslag och funderingar, antingen via www.biologik.se, info@biologik.se eller här på bloggen.
Till Angelas studenter: Ni får inte högre betyg om ni skriver kiselalger…tror jag.
Det är så kul att läsa alla rapporter som kommer in från olika delar av vår långa svenska kust. I denna rapport har vi samlat lite frågor som kommit från våra flitiga algforskare och ett fynd av elegant tångräka i norra delen av Stockholms skärgård.
Har själv varit på västkusten under några veckor och inser hur olika miljön är i stort för blåstången. I Östersjön är blåstången verkligen skogen och växer från strax under vattenlinjen och blir sällan torrlagd medan den är en av många tångarter på västkusten och bara finns i ett litet smalt bälte nära vattenlinjen. Risken att hela blåstångsbältet torrläggs under en längre lågvattenperiod på västkusten är stor och då drabbas och påverkas hela beståndet. Bilden på den överväxta blåstången är tagen vid en favoritstrand på Tjärnö, nära Strömstad på västkusten. Tången är täckt av fintrådiga röd-, grön- och brunalger. Någon har tappat sin foppatoffel i havet. Färgerna i Östersjön går i grönt och brunt och tångruskorna är mindre påväxta, alla fall lite längre ut i skärgården.
Piren på Svallhagen, Tjärnö nära StrömstadGrönslick o tång, Askö, Trosa skärgård
I Östersjön kan blåstången i den övre delen nära vattenytan skadas under längre lågvattenperioder på t.ex. våren. Men den har goda möjligheter att växa ut igen med nya grenar från fästskivan. Och på lite större djup sitter det gott om blåstångsplantor som kan föröka sig sexuellt.
Nya skott växer upp från fästet som blivit kvar. Vattnungarna, Foto: Robert KautskyFrån fästkivan växer det ut nya grenar när de gamla slits loss på hösten.
Några av er har undrat varför det är så mycket små partiklar som gör att det blir grumsigt i vattnet när man skakar en tångruska för att kolla på vilka djur som gömmer sig där. Svaret är som vanligt inte helt enkelt – det kan vara så att det grumlas upp en massa små partiklar från botten om det finns en mjukbotten i närheten. De landar sedan på tången. Men det kan också vara fekalier, avföring från alla snäckor och kräftdjur med mera som lever i tången. Och det blir stora mängder fort, när tången står stilla i vattnet en lugn dag. Blåser det kommer avföringen istället falla ner på botten. Där blir det mat till några andra smådjur.
Först ser det mest ut som en massa grums när jag skakat ruskan.men när man kollar närmare så simmar små tångmärlor runt bland det som ser ut som skräp men till stora delar är fekalier.Här sitter en tånggråsugga och mumsar i sig av tarmalgerna som växer på stenen. Och samtidigt håller den på med att släppa en typiskt långsmal fekalie (till vänster i bild).
Det finns många fina bilder att gå igenom. Nu senast kom det ett foto på tre tångräkor som trängs i baljan. När jag tittade lite mera noggrant så visade det sig att en var en elegant tångräka, Palemon elegans. Den kallas också för kortfingrad tångräka. De andra två var den vanliga tångräkan, Palemon adspersuseller långfingrad tångräka.
Elegant tångräka är en relativt ny art för Östersjön som håller på att sprida sig norrut. Går man in på Artdatabanken finns det bara några få tidigare rapporter så långt norrut i Östersjön. Där finns också en karta på hur arten spridit sig genom inlämnade rapporter.
Elegant tångräka syns längst till vänster med sina randiga ben. Foto: Bo HallmanHär är en igen- tydligt färgglada ben tillsammans med tånggråsugga, tångmärla, båtsnäcka och en hjärtmussla. Foto: Bo Hallman
Den har ökat sin utbredning under 2000-talet, så det är en art för alla som deltar i Algforskarsommar att hålla utkik efter och rapportera in till Artportalen. Så ut och kolla i tångruskor och rapportera in dina fynd!
Nu har vi påbörjat höstens omgång av Green Gravel nere i källaren på Kristineberg marina forskningsstation i Fiskebäckskil. En varm och vindstilla dag var vi ute på våra fyra lokaler och samlade in skräppetare, Saccharina latissima, och passade på att njuta av ett varmt och nästan manetfritt hav.
Vissa dagar ser kontoret riktigt trevligt ut. De kalla, blåsiga och regninga dagarna på vintern när man ändå måste hoppa i vattnet, får minnet av denna dag motivera yrkesvalet.
Skräppetaren ska nu stimuleras att anlägga sori, sporbildande vävnad, inne på lab. Dessa mognar fram under hösten och i oktober bör de vara så pass mogna att vi kan stimulera dem till ett sporsläpp.
Sori på skräppetaren syns som tjockare, släta partier på den annars skrovliga ytan.
Vi kommer då att hälla sporerna i baljor fyllda med naturgrus för att de ska sätta sig på gruset och bilda de mikroskopiskt små gametofyterna. Dessa ska i sin tur bilda spermier och ägg, där spermierna släpps ut i vattnet och simmar över till det fastsittande ägget. På så sätt bildas nya sporofyter, som kan växa till 2 meters storlek.
Den kvistiga grenen är själva gametofyten, som sedan bildar ägg och spermier. Bilden är tagen i mikroskop.
Skräppetare tillväxer på vintern, så vi kommer låta sporofyterna växa till sig inne på lab över jul och nyår. Med en liten slurk näring då och då hoppas vi att de blivit 5-10 cm till januari. Då blir det till att ta på sig varma kläder för att sätta ut det algpåväxta gruset ute i havet.
Jag som älskar kalla, vita vintrar hoppas lite försiktigt på att det kanske inte blir is i havet i år… Men i värsta fall får jag väl sätta gruset på en släde och leka polarexpedition i liten skala. Kan ju vara ganska roligt det med, om isen håller.
Förra året trodde vi att hela sådden hade misslyckats. Vi såg inga små tarebebisar på stenarna alls. Men efter någon månad upptäckte vi att de alla hade satt sig på kanten av baljan i stället. Några hade till och med satt sig på vattenslangen som sticker ner i lådan. Egensinniga små rackare. I år kommer jag därför så ut dem i en mindre vattenmängd, så att de sätter sig på gruset där jag vill ha dem innan jag fyller på baljorna fullt upp. Det är lite tricks och knep med att odla alger, minsann.
En liten tareskog på kanten av baljan. Inte riktigt där jag hade tänkt att de skulle sätta sig….
Efter 12 år inom akademin känner jag att det är dags att röra lite på mig. Jag vill få användning av och förmedla mer av den kunskap och de erfarenheter jag har samlat på mig under åren som doktorand och forskare.
Därför tar jag nu klivet ut från universitetet med mitt egna företag BioLogik.
BioLogik arbetar i huvudsak med föreläsningar och konsultuppdrag inom biologi, främst med inriktning på artkunskap och ekologi i marina och bräckta vatten, till exempel restaurering av blåstång och andra makroalger. Inte helt oväntat, kanske. Men det slinker såklart med en del annat också, därav att logotypen är en åttaarmad bläckfisk. Jag erbjuder även faktagranskning, dykuppdrag och eftersök eller dokumentation med min lilla ROV (remotely operated vehicle) ner till 100 m djup. Och så föreläser jag även om trädgårdens ekologi. Lite landbaserad kan man ju vara ändå.
BioLogik drivs av mig, Ellen Schagerström, som har en doktorsexamen i växtekologi med inriktning marin botanik samt flerårig erfarenhet som forskare och föreläsare på universitet och högskolor. Jag presenterar mig ofta som sjögurksentusiast och alginfluencer. Som våra trogna läsare vet har jag tillsammans med professor emeritus Lena Kautsky drivit Tångbloggen sedan 2012. Det kommer jag såklart att fortsätta med!
Sedan 2018 är jag även medlem i ArtDatabankens expertkommitté för makroalger där vi bland annat arbetar med rödlistning av hotade arter. I snart fyra år har jag även breddat min kompetens och ägnat mig åt att föröka sjögurkor på västkusten, något som fått viss uppmärksamhet i media. Jag har även startat Algpodden tillsammans med professor Angela Wulff, där vi går på djupet med både små och stora alger, deras livscykler och mycket mer. Och jag kommer ha en liten fot kvar i akademin med 25% forskning på Göteborgs universitet ett litet tag till.
Ett axplock av den kunskapsförmedling jag ägnat mig åt de senaste åren. Från ÖTV: Presentation av vår Restaureringsmanual för blåstång på Hasselbacken, Kunskapskryssning med Forskning & Framsteg, inspelning av barnprogrammet Badsmart och föreläsning för UR om smaltång.
Jag brinner för att förmedla kunskap om biologi i allmänhet och havet i synnerhet. Det är verkligen kul att föreläsa och få berätta om allt spännande som finns under ytan, för unga som gamla och jag älskar utmaningen att nå fram till allt från allmänhet till professionella. En kliché, förvisso, men sant. Så tanken med mitt företag är att erbjuda aktuella och målgruppsanpassade föreläsningar till exempelvis skolor, företag eller olika föreningar. Ibland kan jag till och med vara lite rolig.
Så, kära läsare, sprid gärna ordet (och hemsidan) till de som ni tror kan vara intresserade. Jag utgår från Stockholmstrakten men tar jobb i hela landet.
I höst bär det iväg på nya äventyr och säkert många spännande saker att berätta om här på Tångbloggen framöver. Nu ska jag ut och filma lite tång till ett kommande föredrag som jag ska hålla tillsammans med Angela Wulff på Vattenriket i Åhus den 8e oktober.
Under sommaren finns det tid att gå igenom gamla anteckningar och göra fynd. Hittade en liten pärm med foton från en kurs som jag gick i Norge under min doktorandtid, sommaren 1973. Vi samlade alger, artbestämde, fotade av dem och ritade detaljer. Det var fantastiskt kul! Platsen var på en liten ö som heter Herdla, där det fanns en liten fältstation som tillhörde Universitet i Bergen. Det är snart 50 år sedan! Och när jag tittar på Google maps så hittar jag stället, Biologen. Det står att det är tillfälligt stängt.
Men nu till rödpenna, Ptilota gunneri , som ärmånadens alg i augusti 2022. Rödpenna har en typisk rödalgs-livscykel, med tre stadier: gametofyt, en liten karposporofyt som sitter på gametofyten och så tetrasporofyten.
Rödpenna med sin typiska cellstruktur gör sig bra även i svartvitt.
Enligt anteckningen skall det finnas karpogon respektive spermatangia på bilderna, men det är inget som jag får syn på hur mycket jag än stirrar på fotona.
Återigen ett foto ur Danmarks Havsalger. Det är en otroligt fin och bra flora!
I Danmarks Havsalger finns en vacker bild på gonimoblast som sitter på en kort sidogren, omgiven av små böjda skott. Det är starten på cystocarpet, där så småningom karposporerna bildas. Låter det krångligt så stämmer det. Rödalgers livscykler är jättekomplicerade!
Det är en av orsakerna till att få rödalger klarar sig i Östersjöns låga salthalt och att de ofta där bara förekommer med sitt tetrasporofytstadium eller bara förökar sig rent vegetativt.
Just förmågan till olika sätt att föröka sig, som ju är en fördel när det gäller att kunna anpassa sig till olika miljöer, gör att det finns många arter bland rödalgerna som har spridit sig kors och tvärs över världshaven med människans hjälp. Det kan du lyssna mer om i avsnitt 19 av Algpodden.
Pilen pekar på ett tetrasporangium hos rödpenna.
Men rödpenna är en av de många vackert röda, fjäderförgrenade rödalgerna som går att hitta på västkusten, ner till södra Kattegatt och in i mynningen till Öresund. Den växer på stjälkarna hos stortare, Laminaria hyperborea på vågexponerade klippor. Den växer på mellan 3-25 meters djup. Bästa chansen för oss är att hitta den uppspolad på stranden efter en storm. Eller att åka på tångsafari till vårt grannland Norge eller till Skottland, Irland eller ännu längre norrut, där den är vanligare.
Månadens alg förekommer på Stora Middlgrund, minsann.
Tångbark, Einhornia crustulentakan bilda stora kolonier och växer ofta som namnet säger på blåtång i Östersjön. När det är dags för larverna sätter de sig fast på de äldre delarna av blåstången, inte de nya årsskotten som är för slemmiga och där slemmet innehåller antibakteriella substanser. Inget som den lilla larven gillar. Andra platser kan vara nya kala ytor som stenar, bryggstolpar under vattnet och den fina tomma plattan som jag hände ut vid min brygga för att kolla när havstulpanens larver kommer och sätter sig. Att kolla detta ingår i Svenska Båtunionens undersökningar utmed kusten där frivilliga kan delta och larma om när det är dags att sätta in åtgärder för att ta bort havstulpaner från båtbotten. Här finns en aktuell karta över läget med förekomsten av havstulpaner i år.
Nyss hemkommen från västkusten var det min tur att kolla plattan. Det första som syntes var en mängd kolonier av mossdjur. De är fortfarande ganska små. De etablerade sig redan för flera veckor sedan mer eller mindre direkt efter att plattan hängdes ut vid midsommar.
Det mesta på plattan är små kolonier av mossdjuret, tångbark. I skåran mellan de två halvorna syns den största havstulpanen. Resten är pyttesmå vita prickar.
Nu borde det vara dags för de små havstulpanslarverna att etablera sig nu i slutet av juli eller början av augusti. I alla fall här i norra delen av Stockholms skärgård. På Havstulpanskartan har rapporter redan kommit in från södra skärgården för ett par veckor sedan. Och på nyheterna gick det ut en varning att det är dags att beställa tid på en båttvätt eller åka in till något sötvattensområde för en dag för då dör de små havstulpanerna. De tål inte sötvatten.
Och mycket riktigt när jag kollade noggrant fanns det ca 45 små, små havstulpaner, och en lite större. Om nu allt fungerar för vår del så kommer vi att sätt i vår båt först om en vecka så om det inte kommer någon större andra settling så blir det enkelt att göra rent båtbotten i år.
Många små havstulpaner sitter på de äldre delarna av blåstången. Några har t.o.m. satt sig ovanpå tångbarken.
Hur många och hur stora havstulpanerna, av arten slät havstulpan. Amphibalanusimprovisus hunnit bli varierar utmed kusten. Hittade dessa betydligt större havstulpanerna på en tångplanta från Askölaboratoriet, i Trosa skärgård igår. Tursamt nog har vi bara en art nämligen slät havstulpan i Egentliga Östersjön och inte flera arter som på västkusten. Slät havstulpan är en introducerad art som ställer till med mycket problem när den sätter sig på båtbottnar. Klart positivt att det finns sätt att veta när det är dags att se till att rensa botten från havstulpanerna.
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till en strand år efter år och se vilka förändringar som skett. Hur har zoneringen av arterna förändrats? Har det dykt upp någon ny art på klipporna nära vattenytan som inte fanns där för några år sedan?
Det finns tre viktiga faktorer som påverkar förekomst och zoneringen av våra tre vanliga tångarter i skärgården. Dessa är vågexponering, uttorkning och isskrap.
Vågexponerad sida av Inre Vattenholmen med ett smalt bälte av blåstång som klarar att sitta fast, trots stora vågor.Skyddad läsida av Inre Vattenholmen med ett bälte av spiraltång ovanför blåstången.
Blåstång, Fucus vesiculosushittar man i ett bredare bälte på mer vågexponerade klippor – här är det den art som sitter överst på klipporna. Spiraltång, Fucus spiralis klarar sig inte på dessa platser, för den sitter inte lika hårt fast med sin fästskiva som blåstång , så den slits loss av kraftiga vågor. I mer vågskyddade lägen bildar däremot spiraltång ett bälte ovanför blåstången. Här är den största risken istället att bli torrlagd och utsatt för uttorkning under lågvattensperioder. Detta tål spiraltång bättre än blåstång vilket gör att den kan växa grundare, alltså ovanför blåstången. Blåstång kan också ligga torrlagd under lågvatten men klarar inte torrläggning och uttorkning lika bra som spiraltång.
Torrlagd spiraltång på en grund mjukbotten. Här kan den ligga torr länge. När vattnet kommer tillbaka blir den torra tången mjuk igen och börjar fotosyntetisera.
Båda arterna påverkas negativt av is som kan skarpa bort plantor från klippor när isen lossnar. Så de milda vintrar som vi haft under flera år bör gynna båda arter så att de kan etablera sig högre upp på klipporna eller på platser där de tidigare har skrapats bort av isen.
Snygg zonering med spiraltång överst och nedanför blåstång.Nytt bältet med små spiraltångsplantor ovanför de äldre plantorna, först av blåstång och längst ut knöltångsplantor.
Zoneringen syns tydligt på foto från Långholmen, en ö nära Kosteröarna. Mellan spiraltångsplantorna är klippan röd, det är havsstenhinna, Hildenbrandia rubra.
Överst växer spiraltång, som fortfarande har en massa stora fina förökningstoppar, strax nedanför sitter blåstången. Under blåstången kommer ett bälte med sågtång, Fucus serratus. Sågtång tål inte att ligga torrlagd – så den visar var gränsen går för lågvatten ligger i området.
Nu har det varit flera milda vintrar i rad med väldigt lite is. De milda vintrarna innebär att blåstången nu har etablerat sig lite längre ut på mer vågexponerade klippor och ökat sin utbredning. Samma sak för spiraltång. Den växer nu i ett smalt bälte ovanför blåstången på många ställen där den förut inte klarat sig på grund av isläggning och isskrap.
Underbart vackra förökningstoppar av spiraltång från Inre Vattenholmen.Pilarna visar befruktade ägg eller groddplantor. I ringen syns en tångluddsplanta som grott i en öppning där äggen släpps ut.
Förökningen och fortsatt spridning blir tydlig när man tittar på fotot med de vackra förökningstopparna, som hänger som druvklasar från plantorna. Spiraltången är samkönad, både hane och hona i samma förökningstopp, så när jag snittade några toppar (se bild ovan) syntes tydligt små, lite mörkare prickar. Några ligger utanför i vattnet. Om det är befruktade ägg eller redan små, små groddplantor är svårt att avgöra utan mikroskop. När förökningstoppen börjar bli gammal fungerar de små öppningarna som bra platser för t.ex. tångludd, Elachista fucicolaatt etablerar sig i och växa ut.
På delar av de mer vågexonerade sidorna av Inre Vattenholmen växer nu ett nytt blåstångsbälte som inte fanns där under perioder med ordentliga isvintrar. Det är härligt att se hur tångbältet sveper fram och tillbaka i vågorna -här gäller det att hålla sig fast.
I helgen var det makroalgkurs, PADI Seaweed, på DiveTeam i Lysekil. Strålande väder och varmt i vattnet gjorde kursens två dopp riktigt njutbara. Fördelen med en algkurs är att deltagarna kan välja om de vill dyka med utrustning eller snorkla, eftersom alger växer grunt. Vi delade upp oss 50/50 så täckte vi in ett intervall från strax över ytan ner till 5-6 meter.
Platsen båda dagarna för insamling var Släggö, som ligger strax nedanför dykcentret i Södra Hamnen och är Sveriges mest dykta plats. Med rätta! Som van och trogen Släggö-dykare är det endast 3 av de 50 vanligaste arterna av makroalger som jag inte har hittat där. Sådan artrikedom kan nog få platser skryta med.
Artlistan slutade på 45 arter. Det är inte illa.En härlig doft av hav spreds inne på dykcentret….
Den här helgen levererade Släggö på topp! Vi fick ihop inte mindre än 45 olika arter av makroalger. Nytt rekord för kursen. Kursdeltagarna fick verkligen jobba med att kika i stereolupp och nyckla fram vad vi hade funnit. Och då ska det erkännas att vi tog det ganska lugnt med de knivigaste fintrådiga rödalgerna, som släktet Polysiphonia, och höll oss till två arter, havssallat Ulva fenestrata och tarmalg Ulva intestinalis(bladformad respektive rörformad) av grönalgerna inom Ulva, eftersom det släktet känns lite oklart just nu.
En lupp är viktig för artbestämningSom ett konstverkMånga texturer, former och färger.
Förutom att samla in alger i fält, gick vi även igenom arternas olika krav på växtplats, vilka pigment de innehåller, deras form och funktion i ekosystemet samt hur olika livscykler ser ut. Det är mycket att lära sig och lättnaden var nog stor att kursen inte innehåller något slutprov. För rödalgernas olika livscykler kan få många att gråta, även om de är otroligt vackra.
Plumaria plumosa HavsfjäderPhycodrys rubens EkbladingMembranoptera alata Gaffelgrenad nervtångRödalger har en fantastisk rikedom och är otroligt vackra att pressa till sitt herbarium. Men de kan vara svåra att skilja åt ibland.
Vi hittade även alger med lite roliga former, som murkelalg Leathesia marina som ofta växer epifytiskt på den styva rödalgen havsris Ahnfeltia plicata. Och det krävs nästan att man vet om den för att hitta den trådformade grönalgen Chaetomorpha melagonium grov borsttråd, som förekommer ganska rikligt runt Släggö. Så andra dagen hade kursdeltagarna ögonen på skaft och upptäckte den, och många fler, nu när de kunde skilja på de olika formerna av ”bös”, som obestämd växtlighet, eller skrufs, ofta kallas här på västkusten.
I kursen ingår även att lära sig hur du bäst dokumenterar dina fynd. Här visas hur du gör ett eget herbarium, ett mycket bra sätt att kunna jämföra hur alger från samma art ser ut på olika platser till exempel. Och en trevlig syssla för den som gillar färg och form.
Dessutom går vi igenom hur du rapporterar dina fynd till Artportalen. Det är en nationell databas som samlar in observationer av alla svenska arter och data används bland annat som underlag för rödlistningen. Här är det, minst sagt, skralt med inrapporterade alger, så vi vill verkligen uppmuntra alla våra läsare att registrera ett konto och börja rapportera in det ni finner. Då skulle vi bli oändligt tacksamma!
Vi fick en fin dag på Långholmen utanför Tjärnö marina laboratorium nära Strömstad, tillhörande Göteborgs universitet. Första gången jag kom hit var som blivande assistent på en kurs i marin ekologi 1974, om jag minns rätt. Det var jättespännande att åka ut och försöka lära sig så många arter som möjligt innan jag en vecka senare skulle vara assistent på kursen. Det är fortfarande lika roligt att åka ut till någon strand och se vad som finns i vattnet.
Tyvärr hade brännmaneter, både blåa (Cyanea lamarckii) och röda (Cyanea capillata), kommit in. Så det blev inte så mycket bad mer att gå runt i strandkanten och kolla noga i vattnet. Den blå brännmaneten kallas också för blåklintsmanet.
Tre brännmaneter som samlats grunt vid stranden. Så vackra mönster men inget som man vill komma för nära och bränna sig på.
Uppe på land syntes spåren av gässen som simmade iväg när vi närmade oss ön. Både de tydliga avtrycken från fötterna och de många högar med skitar som låg överallt på klipporna. Något som ökat markant under senare år. Personligen tycker jag att det är ett tråkigt inslag i skärgården.
Fotspår sanden av alla gässen. Ett fint mönsterLite tråkigare spår som gässen lämnar efter sig och som göder havet.
Det ger också spår i de grunda vattensamlingarna, hällkaren, där tarmalgerna Ulva intestinalisfrodas när regnvattnet spolar ner näringen från gässens skithögar. Det blir visserligen en häftigt grön färg och några blåstångsplantor i närheten har också fått påväxt av grönalger – ett tydligt tecken på gödning.
Häftigt gröna välgödda tarmalger av gäss.och även tången täcks av grönalger på vissa ställen.
Känns därför fint att få avsluta med en härlig bild på rödalgen blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoidesmed några gula trubbiga strandsnäckor som kanske hittar något gott att äta på algens yta.
Blåtonat rödblad med två vackra trubbig strandsnäckaTorkad blåtonat rödblad på stenen. Färgen blev häftig i genomlysning.
Nästa vykort från västkusten kommer att handla om strandsnäckor och hur de väljer att lägga sina äggsamlingar på blåstång där det finns en fin hinna med kiselalger och annat gott för de nya små snäckorna. Soliga hälsningar från Tångbloggen.
Tångbloggen 