Fångsten av djur i en blåstångsruska. Bra att ha en extra skål och sil.
De i stort sett isfria vintrarna stora delar av Egentliga Östersjöns kustområden har fortsatt och resulterat i en tidig uppvärmning av vattnet precis som tidigare år. Det betyder att blåstången ännu ett år har hunnit växa till och utveckla det första förökningstillfället tidigare än för 30 år sedan. Det som komplicerar att förutspå när det första stora utsläppet sker beror inte bara på vattentemperaturen utan också på när fullmånen och nymånen infaller.
Fotot är från fullmånen den 12 maj när blåstången hunnit bli mogen hemma vid min brygga i Räfsnäs på Rådmansö i norra Stockholms skärgård.
När blåstången i norra Stockholms skärgård precis mognat i början av maj hade redan de första rapporterna om mogen blåstång kommit in från södra kusten i Öresund. Detaljer finns i Algforskarsommar 2025 rapport 4.
Typisk höstförökande blåstång med förökningstoppar strax ovanför flytblåsorna. Foto: Sam PetersonTydliga oogon i en honplanta som fotograferats i november av Sam Peterson vid Revhaken, Åhus.
Fick just en rapport från Revhaken, Åhus om att det såhär i början av november fortfarande är runt 10 0C i vattnet och den höstförökande formen av blåstång hade fullt med fina mogna förökningstoppar. Studier genomförda i Kalmarsund tyder på att det inte bara är mildare vintrar och vårar utan också att vattentemperaturen är högre på senhösten jämfört med mitten av 1900-talet.
Figuren visar skillnaden i tidsperiod när sommar- och höstförökande blåstång har sina utsläpp av ägg och spermier. Titta speciellt på temperaturkurvan från 1992. Mycket kallare i vattnet än i år.
Detta väcker många frågor kring vad som händer inte bara om blåstångens förökningstid förflyttas utan hur andra arter som grönslick, Cladophora glomerataoch trådslick, Pylaiella littoralis påverkas och om också deras tillväxtperioder förändras. Och vad händer med betande snäckor som båtsnäcka, Theodoxus fluvatilis?
Blåstången omgiven av grönslick i juli -augusti.Betande båtsnäckor som kan äta små tånggroddplantor.
Kommer dessa arter också att förändra sin reproduktionstid? Kommer snäckorna hinna lägga mer samlingar med äggsäckar och därmed öka i antal? Lite som observationen förra året, när vi såg att tångmärlor kan hinna med två generationer. Helt klart finns det behov av fortsatta studier kring vad som händer utmed våra stränder. En intressant möjlighet är att jämföra förändringar på en plats med hur det sett ut där för många år sedan. Eller som att i Algforskarsommar samla in information om olika arter i tångskogen och även mäta blåstångens mognad och förökning.
Detta är Algforskarsommarprojektets sista rapport 2025. Vi passa på att tacka för alla bidrag som kommit in. Ett särskilt tack för alla bidrag från Naturum och naturskolor som rapporterar från sina stränder. I år har vi också fått in rapporter från Pargas, lite söder om Åbo i Finland och från Ösel i Estland. Det är jätteroligt och vi hoppas att Algforskarsommar kommer att spridas vidare runt Östersjön. Lite extra roligt är att det kommer in frågor från många olika håll till Tångbloggen. Vi försöker alltid svara eller så skickar vi vidare frågan till andra kunniga personer i ämnet. Några exempel är frågor om algblomningar i någon vik i Stockholms eller Trosa skärgård och elever på gymnasiet som vill diskutera sina projekt. För några veckor sedan berättade vi om tre arkitektstudenter på KTH som ritade ett spännande lite hus på Nämdö format för möten och undersökningar livet under ytan i den närmaste viken. Så mycket roligt!
Ett gott slut på Tångforskarsommar 2025 önskar vi från Tångbloggen!
Sammanfattning av uppgiften När startar blåstångens förökning hos dig i år?
Precis som hos växterna på land drar tillväxten och mognaden hos blåstångens förökningstoppar igång när ljuset och värmen kommer tillbaka efter vintern. Förökningstopparna anläggs på senhösten, då går de knappt att få syn på. Sen övervintrar de till våren, när de börjar växa till och blir större och större. Tidpunkten när blåstången blir mogen och startar sin förökning följer uppvärmningen av kustvattnet och ökad tillgång på ljus. Kartan från SMHI 2009 visar på de stora skillnaderna i vattentemperatur mellan västkusten och Öresund, som har mycket varmare vatten tidigare på våren än vattnet i t.ex. norra Stockholms skärgård. Utöver denna storskaliga gradient finns det även skillnader i mindre skala mellan t.ex. en öppen kuststräcka och en skyddad innesluten vik som värms upp snabbare.
Karta SMHI 2009
Baskartan från SMHI visar gradienterna i vattentemperaturer utmed kusten i maj 2009. Kartan visar att temperaturen på svenska västkusten och i Öresund redan i maj är uppe i 13 -14 0C, medan vattnet på motsvarande breddgrad i norra Egentliga Östersjön, Stockholms skärgård bara hunnit bli ca 10 – 11 0C.
Så hur blev 2024 års resultat? De visar på att blåstången blev mogen vid ungefär samma vecka på våren och försommaren som 2022 och 2023. Enligt de första rapporterna var tången inte riktigt färdig för att föröka sig vid fullmånen den 24 april, varken i Öregrund, Marint Kunskapscentrum eller vid Snickarhaken i Kristianstad. En orsak kan vara att temperaturen bara var ca 6 – 7,7 0C, så det var lite kallare än förra året.
Hos mig på Räfsnäs, norra Stockholms skärgård var det fortfarande riktigt kallt, bara 4,8 0C.
I år gjordes även undersökningar vid både full-och nymåne. Det visade sig att mätningar var 14de dag behövs för att förstå när tången blir mogen utmed kusten. Det visade sig att det fanns fina mogna förökningstoppar vid nymånen den 8 maj från Öresund och utmed den södra delen av Östersjöns kuster. Temperaturen i vattnet i början av maj varierade mellan ca 7,5 – 12,5 0C.
Spermierna är så små att de inte går att se ens med lupp. Men de har en orange färg som är tydlig.Oogonen syns som små gröna ärtor
Dessa två fina foton på ett snitt från en mogen honplanta (till höger) och en mogen hanplanta (till vänster) skickade elever på Rudbeckskolan in till Algforskarsommar efter ett besök på Utö den 22 maj, dagen före fullmånen 2024.
Att innehållet i de snittade honplantornas förökningstoppar ser lite grynigt ut är för att vi ser oogonen i konceptaklerna, de små gruparna runt oogonets yta. De är tångens äggsamlingar. I varje paket (oogon) ligger 8 ägg tätt paketerade, och varje paket sitter på ett litet skaft. Innehållet i hanplantorna har en tydlig orange färg. Det beror på att varje spermie har en röd ögonfläck. Ögonfläcken använder spermien för att leta sig bort från ljuset ner mot botten dit ägget sjunker. Hos hanarna finns det 64 pyttesmå spermier packade per paket (antheridie) och en massa paket sitter fästa på en struktur som ser ut som en liten buske. I varje konceptakel finns flera små buskar.
I södra Stockholms skärgård, Egentliga Östersjön, dröjde det till nymånen den 6 juni, vår nationaldag, innan det gick att se att en del av förökningstopparna hade mogna ägg och spermiesamlingar. Då var vattentemperaturen faktiskt uppe i runt 15 0C efter en lång varm period och högtryck. Men det blev inget stort utsläpp ändå. Den senaste veckan har det blåst och vattnet har blandats om och temperaturen sjunkit till ca 12,5 0C.
Efter en liten koll vid bryggan på Räfsnäs, nära Kapellskär i Norrtälje kommun, såg det mycket lovande ut för att årets stora förökningstillfälle i denna del av Östersjön skulle inträffa vid fullmånen den 22 juni på midsommardagen. Och ja, det blev ett stort utsläpp och passade väl ihop med de många häftiga rubrikerna i tidningarna efter att Sveriges radio sänt en repris av programmet om blåstångens förökning vid fullmåne på midsommarafton.
Vi vill framföra ett varmt tack till er alla som på olika sätt bidragit till att samla in kunskap om när blåstången blir mogen i olika delar av Östersjön. Vi hoppas att Du även vill hjälpa oss att undersöka mognaden hos blåstång 2025.
En tångdrink, där äggen syns som ”grus” i botten av glaset.Receptakel och ägg, en typisk midsommardrink för algforskare.
Tångdrink från fullmånekvällen den 22 juni gjord på översjövatten med en salthalt på 6 promille och lite sval ca. 15 0C. I drinken flyter förökningstopparna på ytan och på botten syns ansamlingen av en massa ägg.
Nu är det snart påsk och till påsktider hör ägg i alla dess former. Som våra flitiga Tångbloggsläsare känner till väl så förökar sig blåstången i Östersjön vid fullmåne då släpper de ut sina ägg och spermier synkroniserat i vattnet. Blåstången har 8 ägg per paket, inte 6 eller 12 som hönsäggen i butiken ofta kommer förpackade i.
Foto i stereolupp på ett ännu oöppnat oogon t.v och åtta ägg som just håller på att komma ur oogonet. t.h.
Det börjar också bli dags att starta Algforskarsommar och få hjälp med att undersöka när blåstången blir mogen utmed Östersjöns långa kust. I Öregrund kan det vara klar att redan starta vid nymånen den 15 april och blåstången bör vara klar för det stora utsläppet redan den 24 april. I södra Egentliga Östersjön kan det också vara dags redan den 24 april, men hemma i mina trakter i Stockholms skärgård sker det troligen den 23 maj, dagen efter Biologiska mångfaldens dag. Eller kanske redan på kvällen den 23 maj. Då blir det dubbelt firande!
Massor med stora oogon och fina runda små ägg. Påskbuffé?
Det kommer mer information om olika uppgifter som vi önskar få hjälp med i Algforskarsommar under sommaren. En är att undersöka livet i en tångruska men det är lite tidigt ännu för de små kräftdjuren har inte hunnit flytta upp från djupare algbälten och snäckorna har inte krupit fram från sina gömslen under stenar eller i botten. Men är du extra ivrig och inte kan vänta hittar du information om dem på Algforskarsommars hemsida här.
En skål gjord av alger och påskägg dekorerade med havsmotiv.
Glad Påsk och en lyckad äggjakt önskar Lena och Ellen på Tångbloggen.
Under 2024 kommer vi att presentera Månadens vattenväxt istället för Månadens alg. Månadens vattenväxt innebär också att vi byter miljö. Från att mest ha fokuserat på makroalger, som oftast sitter fast på hårt substrat, kommer det nu att handla om vattenväxter, alltså kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.
Vi börjar med ålgräs, Zostera marina, en art som bildar stora ängar på grunda mjukbottnar på västkusten. Där är den en viktig art som spelar en stor roll i att binda sediment, lagra kol och bidrar till ett rikt marint djurliv. Här omnämns ålgräsängarna ofta som ”havets barnkammare”.
En frodig, grönglittrande ålgräsäng vid Släggö, Lysekil. Kanske Sveriges mest besökta ålgräsäng.
Ju längre in i Östersjön som denna marina rotade vattenväxt kommer så blir både ängarna och de enskilda plantorna mindre. Väl uppe i norra Egentliga Östersjön sätter salthalten en gräns för ålgräsets utbredning. Men när salthalten minskar, speciellt inne i de grunda utsötade vikarna, finns det många andra arter av vattenväxter som kan ersätta ålgräsets funktion. Så i Östersjön bildar fler rotade vattenväxter artrika ängar, där det kryllar med en mångfald av snäckor, små kräftdjur, insekter och fiskar. Mer om skillnader i vilken typ av miljö de förekommer finns att läsa i ett tidigare Tångblogginlägg
Ålgräsets livscykel liknar landlevande enhjärtbladiga växter, dit alla gräs hör, men deras morfologi (former av blad och blommor med mera) och biologi har förändrats och anpassats till ett liv i havet. Ålgräset sprider sig i första hand vegetativt genom att skicka ut långa horisontella rhizom (rötter) nere i sedimentet. Från rhizomen sticker det upp nya gröna skott. Det enklaste sättet att tänka på hur en individ av ålgräs växer är att se det som ett träd som ligger en bit ner i sedimentet och där de gröna bladen sticker upp ur botten. Det blir riktigt intrikat, för det går inte att se när du simmar över en ålgräsäng hur många individer som har blandat sina skott och blad från den gömda rhizoid-väven somm breder ut sig under sedimentet. I Stockholms skärgård lär det finnas en äng som består av en enda gammal individ som uppskattats till kanske 1000 år! Tala om skyddsvärde! Minst lika mycket värt som en riktigt gammal ek.
På ilandspolade rhizom med skott syns tydligt hur ålgräset växer och sprider sig i sedimentet.
Ålgräs är en flerårig, perenn art men det förekommer också ettårig annuell förökning. De platta gröna bladen kan bli 1,2 cm breda och över 1 m långa. Ålgräs är samkönad, där en individ bär både hon-och hanblommor i en cirka 10 cm lång blomställning. Fröet, en nöt, har en genomskinlig hinna och stripor. När det är ett gynnsamt år kan en ålgräsäng producera stora mängder med frön per kvadratmeter. När fröna är mogna sjunker de fort till botten, så de sprids för det mesta inte särskilt långt. Bryts stjälken med blommor och frön av och flyter iväg, av kan arten däremot spridas över stora avstånd. Många frön dör genom att de t.ex. hamnar på en olämplig plats där de inte kan gro eller så blir de uppätna. Men de kan också spridas av fåglar som gillar att äta ålgräs. På grund av den låga salthalten i Östersjön sprider sig ålgräset här nästan enbart vegetativt. Det gör att det blir extra känsligt och svårt att bilda nya ängar om man förstör de som finns genom muddring, skuggning eller utsläpp.
Ålgräs har en mycket stor utbredning på norra halvklotet. Den växer i våra kalla havsområden i Nordatlanten och Norra Stilla havet och klarar av att överleva flera månader under isen varje år. Ålgräs är den enda arten av sjögräs som vi vet växer runt Island. Ålgräs klarar däremot inte varmare vatten och dör i de södra delarna av utbredningsområdet när temperaturen blir för hög på sommaren. Där finns det istället en massa andra arter av sjögräs som är väl anpassade till höga vattentemperaturer. Men det innebär såklart att ålgräs är en art som helst ser att den globala uppvärmningen inte förvärras.
En glittrande ålgräsäng är en fröjd att snorkla i under sommaren!
På 1930-talet drabbades ålgräs över stora områden längs med den svenska västkusten av en sjukdom kallad ”wasting desease”. Den syns först som mörka, döda fläckar på bladen, likt böldpest, och uppemot 90% av allt ålgräs längs Atlantkusten i Nordamerika och Europa dog till följd av detta. Sjukdomen orsakades av en encellig organism, Labyrinthula zosterae. Tursamt nog tål inte Labyrinthula zosterae den låga salthalten i Östersjön så ålgräsängarna där klarade sig från sjukdomen.
Historiskt har ålgräs samlats in och använts som gödsel men även torkats och använts som stoppning i möbler eller isolering i väggar. I Mexiko lär fröna förr i tiden ha samlats in, rostats och malts till en pasta. Kanske är det därifrån den spanske kocken, Ángel León, fått idéen att plantera Zostera marina i Cádiz bukten så han kan skörda fröna från ålgräs, ”havets ris”. De lär vara något mellan ris och qunioa, men smaka lite mer salt. Själv skulle jag inte vilja ge mig på att plantera ålgräs för att skörda fröna. Det verkar vara både svårt och troligen ge en låg avkastning även om de är glutenfria och innehåller mycket fibrer. Men hittar jag lite frön i sommar på västkusten skall jag absolut prova att smaka på dem.
Ålgräsets frön syns som gröna bönor längs bladet.
Till sist kan det också vara värt att nämna att vi faktiskt har två andra arter av ålgräs: Zostera noltii (dvärgålgräs) och Z. angustifolia (smalt ålgräs). Dvärgålgräs är en ovanlig art som förekommer på västkusten från Bohuslän och ner till Halland i skyddade havsvikar. Bladen är grågröna och blir 5-25 cm långa och 1 mm breda. Bladet har bara en nerv, och har en urnupen spets. Det är en art som lätt kan förbises eftersom den liknar natingsläktet (Ruppia), som har flera vanligt förekommande arter i marin miljö. Dvärgålgräs blommar i juni-juli och det mogna fröet, en nöt, är slätt utan stripor. Klart värt att hålla utkik efter vid inventeringar av vegetation på grunda mjukbottnar på västkusten. Den klassas som sårbar (VU) i Rödlistan.
Smalt ålgräs är även det ovanligt förekommande, men finns Bladen är ca 2 mm breda och 15–30 cm långa, som äldre något urnupna i toppen, och de är 3-nerviga. Frukten är en enfröig nöt som beskrivs som gurklikt, längsfårat och med tydliga räfflor. För att kunna bestämma att det är just smalt ålgräs behöver man ha en mogen frukt. Smalt ålgräs gillar inte heller när vågor rör upp det mjuka sedimentet, så den trivs också bäst på skyddade platser. men till skillnad från ålgräs (Z. marina) så tål den tidvis torrläggning i samband med ebb, och kan därför växa på grunda bottnar som bitvis torrläggs. Arten är inte direkt hotad, men sällsynt i Sverige, därför klassas den som starkt hotad (EN) av Rödlistan. Vill du se arten så är den vanligt förekommande på sydvästra Jylland i Danmark.
Har du ändå några frågor om makroalger så hittar du många av våra vanliga arter under rubriken Månadens alg. Där har vi skrivit om förekomst, utbredning och livscykler. Vi har även tagit upp om den hör till de arter som vi nyttjar på något sätt, som konsistensgivare eller direkt som mat.
Har du hittat något på stranden som du inte vet vad det är? Du får gärna skicka foton på någon art du undrar över. Tänk på att ta både en ”helfigur” och några närbilder, gärna skarpa, så kan vi lättare se vad det kan vara.
I maj drog Tångskogsjakten igång, där 35 högstadieskolor i hela landet hjälper oss att samla in data för att få en bättre bild av hur livet i en tångruska varierar över tid längs vår långa kust. Nu har den första omgången med insamlat material börjat anlända till oss på Östersjöcentrum, Stockholms universitet.
Kuvert med vattenprov och tångtoppar i kiselgel gås igenom. Foto: Isabell Stenson
Den första omgången insamlat data är en flaska med vatten, där vi mäter salthalten och återkopplar till respektive skola. Kuvertet innehåller även tre ziplockpåsar med tångtoppar i kiselgel. Topparna samlas in för att vi vill analysera innehållet av tungmetaller i tången. De läggs i kiselgel för att inte börja ruttna i posten. När proverna kommer fram till oss, tar vi ut dem och lägger i ny, torr gel så att de torkar ordantligt innan vi skickar dem på analys. Det ska bli mycket spännande att se om/hur halterna av tungmetaller varierar lika mycket som vi anar.
Ny, torr kiselgel hälls i påsen med tångtoppar. Notera skillnaden i färg. Den våta gelen i tallriken är ljusare. Foto: Isabell Stenson
Samtidigt pågår även vårt stora medborgarforskningsprojekt Algforskarsommar för fullt. Vi passar på att tipsa om att 3e juli är nästa fullmåne. Som det verkar är det dags för förökning i norra Egentliga Östersjön och södra Bottenhavet då. Bor du i närheten eller befinner dig i området får du gärna bege dig ut och mäta om tången är mogen där just du befinner dig. Klicka på länken för instruktioner om hur du går tillväga.
Du kan lyssna på ett inlägg från förra årets Algforskarsommar i Sveriges Radio här:
Programmet sänds även i repris nu på fredag i Vetenskapsradion klockan 12:09.
Vi hoppas att du, kära läsare, får en trevlig sommar med mycket tång och andra alger.
Havsris, Ahnfeltia plicata, kändes plötsligt som rätt alg att representera februari månad 2021. Denna lilla risiga, broskartade rödalg blir så liten i Östersjöns bräckta vatten att det krävs ett riktigt detektivarbete att hitta den. Grenarna hos havsris är trinda och för det mesta oregelbundet förgrenade, men de kan också vara gaffelförgrenade. Färgen är mörkt brunviolett till nästan svart. De blir mer och mer dvärgformiga ju längre norrut man kommer i Östersjön. Det är såklart den minskande salthalten som är orsaken till detta. Hamnar havsris uppe i tångvallen eller sitter grunt när det blir lågvatten kan den däremot blekas och bli gulgrön eller helt vit.
Havsris är en flerårig diok art, dvs han –och honorgan sitter på skilda plantor. Den är också heteromorf, d.v.s. den könliga generationen (gametofyten = små buskar) och det könlösa stadiet (tetrasporofyten= en liten skorpa eller skiva på botten), ser olika ut.
Släggö 2020, Foto E. SchagerströmSläggö 2020, Foto E. SchagerströmDet är svårt att få en skarp bild av vajande tång när man guppar i vågorna. På västkusten hittar vi det styva havsriset några dm under ytan, bland flera vackra alger. Hur många känner du igen? När solen bleker havsriset lyser det citrongult och blir lätt att hitta.
Sitt namn har släktet Ahnfelita fått från en svensk botaniker, N.O. Ahnfelt, mest känd för sina arbeten om mossor. Artnamnet plicata betyder rynkad.
Havsris i Östersjön är ofta löslevande på bottnar från 2 – 15 meters djup, intrasslad mellan andra rödalger och vattenväxter eller band blåmusslor. Där blir den ca 1-4 cm stor. Den löslevande formen finns från Falsterbo till Södra Kvarken utmed den svenska kusten och upp till Norra Kvarken i Finland. På västkusten och in till Bornholm i Egentliga Östersjön är den fastsittande. Här blir havsris plantorna betydligt större mellan 5 – 20 cm höga.
Tångvall från Riddersholm innan snön hade täckt marken.
För några dagar sedan var det så dags att gå ut på jakt efter februari månads alg, havsris. Hittade en bra strand på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm, där det efter blåsten spolats iland en massa blåstång. Inne i vallen låg det buntar av ihoptrasslade borstnateskott (Stuckenia pectinata) och vackra små rödalger av släktena Coccotylus och Phyllophora. Området utanför är långgrunt så det skulle ju kunna ligga någon liten planta av havsris i tångvallen.
Efter att ha hållit på en god stund och sorterat ut olika rödalger ur tången insåg jag att jag inte skulle hitta något exemplar denna gång utan får nöja mig med ett gammalt pressat exemplar som illustration. Den visste jag var den låg.
Pressat ark med hasvris från Tjärnö, Strömstad. Grenarna blir ca 1 mm tjocka eller bättre att säga smala?
Små gaffelgrenade kräkel plantor plockade ur tångvallen på Riddersholm. Grenarna är ca 1 mm tjocka. Varje gång som en av dom skymtade steg förhoppningen om att det var en havsris planta. Men tyvärr ingen lycka.
De två senaste är knepiga att skilja åt när de blir små och förkrympta i Egentliga Östersjöns låga salthalt. På tallriken nedan ligger ett antal plantor. Överst ligger några som bedömds vara kilrödblad, mellersta raden är nog lite blandade och i den understa raden ligger exemplar av blåtonat rödblad som är mer fjäderförgrenade med en kortare eller längre stjälk. Men det kändes inte lätta att bestämma de små plantorna. Storleken varierade mellan 1-4 cm hos dessa plantor från norra Egentliga Östersjön och en salthalt runt 5-6 promille.
En tallrik full med småformer av rödalgerna kilformat rödblad överst och blåtonat rödblad underst.
Därför anges de som grupp Coccotylus/Phyllophora i samband med den nationella miljöövervakningen. Hur som helst skall det bli spännande att till sommaren ta sig ut i området och kolla hur vegetationen ser ut på botten. Då skall undervattenskameran med!
Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna.
Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.
De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor.
Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika!
Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.
De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.
Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten. Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.
Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket.
Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.
Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus(tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov.
Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.
Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut.
Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen.
Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.
Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten. En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.
En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.
Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.
Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021.
Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.
Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till.
Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav.
Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.
Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:
En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.
2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten .
3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.
4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten.
5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen.
Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.
Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen avLimecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.
Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.
Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.
Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.
Ektofsen kan ibland nästan helt täcka ektången som den växer på.
Ektofs, Sphacelaria cirrosa, är en liten ljusbrun alg med 1 – 3 cm höga, täta, nästa helt runda tofsar. Släktet Sphacelaria känner man igen på att de har en stor toppcell och att de har toppcellstillväxt. När toppcellen delat sig bildas lika höga segment vilket ger den ett randigt utseende. Huvudskotten är oregelbundet fjäderförgrenad. Ektofs saknar barkceller, d.v.s. rhizoidal bark.
Propaguler är relativt vanliga och har ett hår.
Propaguler, (groddar) är vanligt förekommande och består av en kort stjälk med tre lika långa grenar. Vanligtvis sitter ett hår vid basen på de tre grenarna. Ektofs är fertil på sommar och höst. Enrummiga sporangier på en kort stjälk är ovanliga.
Enrummiga sporangier förekommer ibland men är inte så vanliga.
Sphacelaria bipinnata betraktas som synonym till ektofs (Sphacelaria cirrosa). Det är ofta som man måste kolla på Algaebase vad som gäller enligt den senaste forskningen. Och tittar du i olika floror så har den också fått flera olika namn på svenska, t.ex. ektofsing och liten brunfjäder. Det av Algkommittén och ArtDataBanken antagna svenska namnet är ektofs och det har den fått för att den ofta växer som täta tofsar på ektång, Halidrys silicuosa.
Ibland går tankarna till köttbullar och spaghetti…
Den förekommer under hela året mellan 4 -20 meters djup. Den är vanligt förekommande utmed svenska västkusten till Kullen och en bit in i Öresund. Det finns också enstaka rapporter om att den hittats inne i Egentliga Östersjön, t.ex. utmed Skånes kust.
Massor med lösa bruna ektofsar tillsammans med röda alg tofsar.
På sensommaren lossnar tofsarna och kan driva in till stranden i stora mängder. På bilden syns den tillsammans med olika tofsar av rödalger, t.ex. japantofs, Bonnemaisonia hamifera, en av flera främmande arter som kom hit omkring 1900 och pudervippa Spermothamnion repens.
Sälen Noriko, på äventyr i tångskogen som vi skrev om för ett tag sedan, sätter sig gärna och vilar under en ektång full med små luddiga ektofsar efter att ha varit ute på något av sina äventyr.
Vi lanserade handboken för restaurering av blåstång på konferensen ”Restaurering i marin miljö” som hölls den 11-12 mars arrangerad av Länsstyrelsen i Stockholm.
Dessutom blev den klar i god tid så att de som är intresserade av att använda handboken i ett restaureringsprojekt redan i år har tid att göra den första planeringen och genomföra de första testerna. Hur kan vi säga att det finns tid för planering och texter? Jo, för när jag var nere vid stranden och undersökte hur långt blåstången kommit med att bilda anlagen till nya receptakler hittade jag en del plantor där anlagen syntes tydligt. De är platta och kommer att ta ytterligare ca två månader att mogna. Efter den varma vintern kan de däremot vara bra att starta lite tidigare eftersom tången kan ha mogna receptakler redan i slutet av maj i norra Egentliga Östersjön.
Det viktiga att undersöka under det första året är hur betestrycket ser ut i det/de områden som efter en första genomgång av tänkbara områden där blåstången minskat eller försvunnit.
Andra moment är att studera faktorer som salthalt och testa om den sexuella förökningen fungerar.
Konferensen filmades och en länk till presentationen där Ellen Schagerström berättar om manualen finns här.
Tångbloggen 