Plattan i augusti med sjöpungskolonier och Cryptosula pallasiana som inte hunnit bli så stora.
Det var jättespännande att efter ca 2,5 månad komma ner till Tjärnö marina laboratoriet för att kolla på plattan, som jag hoppades skulle hänga kvar. Det var riktigt kallt! Rimfrosten täckte både marken och bryggan och det var kallt om händerna att lyfta upp plattan. Massor med tångräkor, som kanske satt och tog det lite lugnt uppe på plattan, hoppade av på vägen upp ur vattnet. Vad kan ha hänt med påväxten? Finns de kolonibildande sjöpungarna och de olika arterna av mossdjur kvar? Och kommer det att skilja sig mellan delarna som inte skrapats? Har några nya arter att ha dykt upp på plattan som inte fanns på den förut?
Det finns inga sjöpungar kvar. De orange mossdjurskolonierna av Cryptosula pallasiana har vuxit till. På den avskrapade ytan till vänster sitter flera små japanska jätteostron och vita trekantsmaskar. Största delen av ytan ser grå ut av mossdjurskolonier.På snöret sitter små groddplantor av sargssosnärjaPå översidan av plattan växer det många arter av rödalger. Hälften är renskrapad så att nya arter kan etablera sig.
En fundering som jag fick är vad som kommer att hända om groddplantorna till Sargassosnärja (Sargassum muticum) överlever och växer till stora plantor nästa sommar. De kommer nog att täcka hela plattan och tynga ner den. Det växte minst tre arter av rödalger på plattan, ullsläke, Ceramium tenuicorne, någon art av Polysiphonia spp. och gaffeldun, Callithamnion corymbosum. Plattan börjar bli riktigt artrik med fyra arter av makroalger och sju ryggradslösa djurarter. Totalt 10 makroskopiska fastsittande arter och många, många fler mikroskopiska arter. Ett helt lite ekosystem.
Plattan åkte ner i vattnet igen. Och nu finns det nya delar som är tomma och lediga för arter att etablera sig på både på ovansidan och undersidan. Nästa koll blir antagligen efter nyår om inte det ligger tjock is i hamnen.
Tiden går och arbetet med att allt algmaterial som samlades in i somras går framåt. Snart är allt material som vi samlade in under Expedition Alg 2023 klart att lägga in i Naturhistoriska museets samlingar. Här ser vi några exempel på hur snyggt det ser ut när Mia har gjort iordning tydliga etiketter som anger vilken art det är, vem som bestämt den, var den samlats in (t.ex. Släggö, Bohuslän) och djupet (m). Det kommer också att finnas extra ark med arter som går att låna ut till andra museer och forskare. Extra roligt är att det nu finns flera av våra nya arter som kommit in i svenska vatten dokumenterade i samlingarna. Till exempel sargassosnärja, Sargassum muticumoch klykalg, Codium fragile.
Just nu är det lite mörkt och grått men snart kommer våren igen. Då blir det dags att fundera på om det blir en Expedition Alg 2024. Vart skall vi åka och leta efter fler arter? Har ni några förslag?
Efter en underbar helg i Tunstad nära Lysekil på västkusten hann vi stanna till vid den närmsta stranden i Sandvik. Det går ju inte att ha varit på västkusten utan att få en stund vid havet. Det visade sig vara riktigt lågt vattenstånd och det låg en massa öronmaneter uppe på sanden. På stenarna syns vita fläckar – det är japanska ostron och de små vita fläckarna är havstulpaner.
Många öronmaneter ligger och blänker på stranden
Öronmaneten bildar ett vackert mönster på sanden bredvid en grupp med blåmusslor och några tomma ostronskal.
Mellan stenarna högre upp på stranden låg högar med långa skott av ålgräs som redan vuxit sig ganska stora tillsammans med årets sudare. Det fanns också många nya skott av sargassosnärja med sina typiska små runda flytblåsor. Det måste ha blåst bra för någon dag sedan för att rycka loss både alla alger och få dom och öronmaneterna att driva iland i viken.
Det låg också en hel del blåstång uppspolad på land i solen. Här på västkusten har ju blåstången varit mogen att släppa ut sina ägg- och spermiesamlingar länge. När jag tittade närmare så syntes tydliga små högar med orangefärgade spermie ovanpå förökningstoppen. Detta skulle inte gå att få se hos blåstång som ligger och torkar på en strand i Östersjön. Det är bara blåstångsplantor från en tidvattenkust som går att lura till att släppa ut om de blir torrlagda fastän det är ett tag till fullmånekvällen. Får blåstången ligga torr för länge dör den utan att släppa ut några ägg eller spermier. Blåstången har levt under ytan i Östersjön så länge att den förlorat denna signal att ligga torrlagd när tidvattnet drar sig tillbaka och sen släppa ut när vattnet kommer tillbaka.
Tydliga små högar med spermier på blåstången
Nu är jag tillbaka vid min brygga på Rådmansö och kommer att hålla koll på om blåstången är färdig att föröka sig. Temperaturen i vattnet är runt 11 oC så det är bara att hålla tummarna och se vad som händer i kväll.
Det kom in ett önskemål tll Algpodden att vi skulle prata om livscykler hos alger. Främst var det de olika sexuella förökningsvägarna hos gröna, bruna och röda makroalger som önskades. Ett mastigt ämne, minst sagt.
Men vi räds inte att ta de svåra orden i vår mun! Avsnitt 6 handlar om sexuell förökning hos gröna och bruna makroalger. Rödalgerna är så knepiga så de får ett eget avsnitt, eller två.
Vi vill passa på att varna känsliga läsare och lyssnare. Det här är svårt och fullt av konstiga ord.
I avsnittet tar vi upp den haplontiska livscykeln, vilket betyder att organismens livscykel domineras av det haploida stadiet. Det har bara en enda uppsättning kromosomer, så det haploida stadiet brukar skrivas (n). Många alger har en haplontisk livscykel och det anses vara den enklaste ursprungsformen av livscykel. De haploida (n) könscellerna utvecklas inom gametangium hos den gametofytiska algen. Sedan smälts två haploida könsceller samman (n+n) och bildar en zygot (2n) och går då in i det diploida stadiet eller sporofytiska fasen av livscykeln. Under groningen delas zygoterna meiotiskt in i haploida (n) zoosporer, som sedan utvecklas till nya, stora haploida alger. Den stora algen vi ser är en haploid gametofyt, vilket betyder att tillväxten, genom mitos (celldelning), sker i det haploida (n) stadiet. Det diploida sporofytstadiet består bara av zygoten.
Grönalgen Codium fragile ser ut som ett litet träd när den har spolats iland på stranden.
Hängde du med? Ingen fara, det här kan inte vi heller rabbla på löpande band. Det ÄR knepigt. Men kul!
Andra, som till exempel blåstång (Fucus vesiculosus) och sargassosnärja (Sargassum muticum), har en diplontisk livscykel. Då är det istället det diploida stadiet som dominerar livscykeln. En diploid individ har dubbla kromosomuppsättningar och skrivs (2n). I en diplontisk livscykel är det den stora sporofytiska tångruskan som är diploid och sedan utvecklar den könsorgan. Dessa genomgår meios (celldelning, 2n/2) där haploida gameter (n) bildas. Dessa gameter representerar det gametofytiska stadiet. Därefter befruktas könscellerna och bildar en zygot. Denna zygot bildar en ny sporofytisk tångruska. Precis som hos oss människor. Haploidstadiet är (oftast) begränsat till enbart gameterna. Tillväxten genom mitos sker i det diploida (2n) stadiet.
Den stora, diploida bålen hos brunalgen Sargassum muticum har små släta flytblåsor på skaft
Den tredje formen av livscykler är den diplohaplontiska (eller haplodiplontiska) livscykeln. Och nu gäller det att vara fokuserad. Här har den haploida (n) och den diploida (2n) fasen lika stor roll i livscykeln, de representeras av två distinkta vegetativa individer, men deras kromosomantal och funktion är olika. Den haploida gametofyten (n) reproducerar sig med den sexuella metoden, genom att släppa ut haploida gameter (n) som smälter samman till en diploid sporofyt (2n). Denna diploida sporofytiska individ reproducerar sig däremot med hjälp av den asexuella processen att bilda haploida zoosporer (n) som växer upp till gametofyter. I denna livscykel är den sporogena meiosen och fusionen av gameter ansvarig för generationsväxlingen mellan två vegetativa individer.
Grönalger inom släktet Ulva spp. har en isomorf (iso = lika, morf = form) livscykel, där gametofyt och sporofyt ser likadana ut.
Hos vissa arter, som grönalger inom släktet Ulva spp. , är de diploida och haploida formerna båda fritt levande oberoende organismer, väsentligen identiska i utseende och därför sägs vara isomorfa. De frisimmande, haploida (n) könscellerna bildar en diploid zygot (2n) som gror till en multicellulär diploid sporofyt. Sporofyten producerar frisimmande haploida sporer (n) genom meios, som gror (mitos) till haploida gametofyter.
Hos andra alger, som skräppetare (Saccharina latissima) är de sporofytiska (diploida) och gametofytiska (haploida) stadiena morfologiskt olika, heteromorfa. Den stora sporofyten är komplex och består av flera olika typer av celler, medan gametofyten är enkel och pytteliten.
Stora, rejäla sporofyter av tareSmå, små gametofyter av tare, i mikroskop.
Om du har orkat läsa ända hit så får du en guldstjärna och förtjänar en bit godis som belöning. Bra jobbat!!!
Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.
Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.
Strandkrabban stirrar på mig. och undrar vad jag vill.Den mäktiga islandsmusslan! Undrar hur gammal just denna är?En blyg krabbtaska kikar fram under några rödalger
Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!
Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.
Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.
En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.
Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.
En färgglad dag under ytan….…kan vara grå men lika blöt ovanför.
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
Vi fick nyss en fråga från en av tångbloggens läsare som handlade om att använda olika arter av tång till att fläta med. De två arter som fungerar bäst att fläta med och göra t.ex. ett armband eller en peruk med långa flätor är brunalgsarterna sudare, Chorda filumoch gullsudare Halosiphon tomentosus. För att samla material blir det till att vänta till sommaren. Men jag hittade några bilder från västkusten, Tjärnö marina laboratorium, som jag samlade i somras. Den arten som är mycket vanlig är sudare och trådarna blir långa och ganska tjocka. Sudare är också vanliga i Östersjön på många grunda bottnar med lite småstenar där de växer ut under våren och sommaren. Men här blir trådarna smalare och kortare på grund av den låga salthalten.
På bordet ligger en stor hög osorterade trådar av sudare tillsammans med ca 10 buntar med sudare sittande på små stenar. De är lagom stora att fläta ihop. Det blev fem långa fina flätor. Varje fläta avslutas med en knut så det håller ihop. Vid sidan om syns starten till en skål gjord av tarmalger. som ligger upp och ner med en skål under och en skål gjord av sargassosnärja.
När sudare sitter fästa vidriktigt små stenar kan man låta dom sitta kvar så attdet blir en fin dekoration t.ex. i kanten på en skål. Sen är det bara fantasin som sätter stopp på vad de flätade algerna kan användas till. Min blev en stor skål att förvara mina strandfynd i. Tidigare har vi visat ett litet armband flätat av några trådar och en bomullstråd. De går också att använda i matlagningen. Torka av trådarna med papper så att du blir av med en del av de fina som trådarna som sitter på ytan och klipp sen tråden i små bitar och strö över riset.
Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk.
Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.
För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.
Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet. I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året.
En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.
Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten.
Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort. Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den.
Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.
När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar.
På sommaren finns en blandad äng med flera vattenväxter och lite ålgräs. På vintern står blåstångsplantorna kvar tillsammans med enstaka övervintrande skott av ålnate och borstnate.
På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.
Vy ut över Tjärnöviken. Laboratoriet och båtar syns till höger.
Tillsammans med Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård, har det varit möjligt för mig och många andra att kunna jämföra Östersjöns artfattiga ekosystem med Västerhavet.
Bild av Askölaboratoriet i morgonsolsken.
På båda stationerna finns också goda möjligheter att göra jämförande studier av samma art och hur den lever och förökar sig i marint respektive brackvatten. För min del har det handlat om blåstång (Fucus vesiculosus) som hunnit tappa flera anpassningar, som att tåla uttorkning och infrysning, när den flyttat in i Östersjön. Det tål däremot blåstången som förekommer i ett grunt bälte utmed kusten i Västerhavet och Nordsjön.
Vill du veta mer är det bara att anmäla sig till denna öppna populärvetenskapliga föreläsningen på Kungliga Vetenskapsakademin på onsdag sen eftermiddag. Det blir ett djupdyk i anpassningar och hur snabbt genetisk variation kan ske i en ny ung miljö som Östersjön.
I morse var det soligt, helt vindstilla och spegelblankt vatten vid piren på Svallhagen. Inga vågor eller vattenrörelser syntes.
Längst ut vid piren växer ett bälte av sargdssosnärja nedanför blåstången och sågtången. Såhär års ser sargassosnärjan ut som små enbuskar. När jag tittar ner i vattnet lutar alla inåt sundet . Klockan är ca 8.45. Vattenströmmen går inåt och är så kraftigt att den får alla plantorna att nästan ligga ner på botten.
Efter att ha badat så har tidvattensströmmen hunnit vända och vattnet strömmar ut igen. Klockan är ca 9.10. Och när jag tittar ner vid i vattnet syns det tydligt – alla plantorna pekar utåt istället. Vattenytan är fortfarande stilla och spegelblank. Det lösliggande skottet av ålgräs som låg ovanpå blåstångsplantan har hunnit försvinna och drivit iväg.
Visst är det spännande hur tidvattensströmmen kan avslöjas av åt vilket håll sargassosnärjan pekar! Det betyder också att vattnet förflyttar sig och förändras hela tiden. För att mäta i samma vattenmassa – skulle jag behövs släppa i ett mätinstrument som följer med strömmen. Mäter jag istället utanför piren i sundet är det ett helt annat vatten, t.ex. när strömmen går utåt kommer efter ett tag vatten som värmts upp i grundområdet innanför under många timmar. Eller tvärt om när vatten strömmar in utifrån är det kallare.
Tångbloggen 