Mars månads alg är brunalgen remtång, (Himanthalia elongata), som bara hittas ilanddriven utmed de norra delarna av svenska västkusten. Troligen kommer exemplaren som jag hittat på Saltö eller Svallhagen från norska kusten. Arten är marin och förekommer i Nordsjön och nordöstra Atlanten från Norge, via Irland och söderut till Portugal. Den växer på klippbotten, relativt grunt och där vågexponeringen är måttlig. På ställen där den är vanlig kan den bilda ett riktigt bälte precis under sågtången (Fucus serratus).
På bilden syns hur remmarna grenar sigBruna, uppspolade remmar på stranden i tångvallen.Remtång uppspolad på stranden är vackert guldbrun.
Remtången startar som små knappformiga thallus, upp till ca 3 cm i diameter med en kort stjälk som den sitter fäst med på botten. Från dessa växer det sedan ut långa bandformiga delar, remmarna, som är förökningsorganen.
Tre små ”knappar” av remtång.
Både knapparna och remmarna är antingen han- eller honindivider, precis som hos andra stora brunalger t.ex. blåstång och sågtång. Först produceras små knappliknande thalli i februari –maj och de nya små, små knapparna brukar bli synliga i början av mars för blotta ögat. Sedan växer de i genomsnitt till 10-25 mm i augusti. De knappar som har vuxit till ca 15 mm i november börjar utveckla remmarna med förökningsorgan under hösten och vintern. Remmarna växer och ökar snabbt i längd mellan februari till maj. Från juni och framåt släpper de vuxna plantorna ut sina könsceller vid lågvatten, i slem som ramlar/sjunker ner till botten. Reproduktionstiden är starkt platsberoende, troligen på grund av vattentemperaturen. Den optimala temperaturen för tillväxt är ca 10-12 grader C. Zygoterna hos remtång är mycket stora (ca. 0,2 mm) och tunga i jämförelse med de flesta tångarter. Efter befruktningen tar det 5-7 dagar innan rhizoider som fäster den mot underlaget utvecklas.
Remtång hör till Fucales och är unik genom att den investerar 98 procent av den totala biomassan i reproduktiv snarare än vegetativ vävnad. Remmarna förgrenar sig dikotomt ett par gånger och det är såklart dessa som gett arten sitt svenska namn, remtång. De kan bli upp till 2 meter långa! Det är dessa remmar som även gett arten lokala namn på många språk och som är de delar av algen som är populär att äta. På engelska kallas den för ”sea haricots” och ”sea spagetti” men också ”buttoweed”. Liknande namn är på tyska ”riementang”, på portugisiska ”cordas” och på franska ”spaghetti de mer”. Hur du kan tillaga dem? Kolla efter recept på länken ”cooking with sea spaghetti”
En av frågorna som kommer upp när det gäller klimatförändringar är att det kommer att bli varmare somrar och kraftigare och längre värmeböljor. Vid COP26 klimatmötet i Glasgow hösten 2021 är fortfarande målet att hålla 1,5 graders uppvärmning i medeltal. Med de åtaganden som togs kommer det nog istället bli närmare 1,8 grader, men detta är ändå lägre än vad vissa prognoser räknade med. Men det kanske inte är det viktigaste eftersom inga organismer reagerar på ett medelvärde, varken vi själva eller alg- och djurlivet i Östersjöns skog, blåstången. På SMHI:s hemsida finns grafer över hur kallt eller varmt det varit under olika år i Östersjöns öppna vatten. Men det saknas mätningar av vattentemperaturer i grunda vikar och i tångbältet, jämfört med i vattnet utanför tången. Inne i en tångruska är det skuggigt och där kan troligen små kräftdjur och snäckor inte bara hitta skydd från fiskar utan även en svalare miljö under en het sommardag. På samma sätt som vi letar upp skugga när det blir för varmt. Många har säkert känt hur det kan vara mycket kallare några decimeter ner i vattnet en solig dag när bara ytskiktet hunnit värmas upp och ett språngskikt av temperaturskillnad bildats.
Det finns tre tångarter (Fucus)i Östersjön, sågtång (Fucusserratus), blåstång (Fucusvesiculosus)och smaltång (Fucusradicans). Smaltång och blåstång förekommer tillsammans i Bottenhavet, medan blåstången dominerar ensam i Egentliga Östersjön. Den växer från strax under utan ner till det djup där ljuset inte längre räcker till för dess fotosyntes. Det är först i de södra delarna av Egentliga Östersjön som den får sällskap av sågtång. I Västerhavet är det annorlunda. Där växer blåstången i ett smalt bälte närmast ytan och utsätts både för uttorkning och infrysning. En stor skillnad i jämförelse med Östersjön, där stora delar av blåstången lever konstant under ytan. Det innebär att i Östersjön är det bara de riktigt grunt växande tångplantorna som riskerar att torka eller frysa vid längre lågvattenperioder under sommaren alternativt vintern. De stora delarna av blåstångsbältet klarar sig ifrån dessa extrema förhållanden.
Slutet på december och början på januari har varit kalla men det ligger fortfarande ingen is på havet. Inte ens i en skyddad vik som vid min brygga i Räfsnäs, på Rådmansö. Vid nyår när vi var på västkusten vid Tjärnö marina forskningsstation vad det riktigt lågt vatten några dagar. Sundet mellan Tjärnö och Saltö, nära Strömstad, låg nästan helt torrlagt och med lite is i kanten.
Is och snö i kanten på sundet där botten nästan är torrlagd.
Nu längtar man inte efter att stoppa ner händerna i vattnet som är runt 0 grader eller t.o.m. någon minusgrad. Så det är lätt att nöja sig med att leta efter lite skal in tångvallen. Det är lätt att hitta många olika arter på stranden vid Saltö. Extra vackert blir det med en fin kant av frost på skalen. Arctica islandica, islandsmusslan har stora skal som ligger kvar länge på stranden. Till arter som finns på både ost- och västkusten hör sandmusslan, Mya arenaria och hjärtmusslan, Cerastoderma edule.
Artrikt samhälle av snäckor och musslorArctica islandica skal med vacker rimfrost
Hemkommen efter nyår till Östersjön och min hemma strand, på Rådmansö, Norrtälje, insåg jag att det låg många skal i tångvallen här också, men i tångvallen var det mycket mer löv och vassbitar. Hittade också några skal av trädgårdssnäckor som ramlat ner och hamnat i tångvallen.
Sjöängen på Rådmansö, med ett litet dike där smältvatten rinner ut i havet.Skal av snadmussla, hjärtmussla och dammsnäckorSkal av trädgårdssnäcka ibland löv och tång.
För att hålla koll på djurlivet i tången när det är ruskigt kallt i vattnet, har jag knutit fast några plantor som sitter på mindre stenar (gör att de har en tyngd som håller dom nere mot botten). Så det är bara att hiva upp plantan och skaka av djuren i den vita baljan.
Två tångplantor knutna vid en av bryggpollarna. En tångplanta kollas vad som gömmer sig ruskan.
Sen förra gången när jag kollade vilket var den 5 december har de små tångmärlorna vuxit till och det kryllar av dom från en enda tångruska. Däremot var det inte många tånggråsuggor, hittade bara en enda och två nattsländelarver. Att de klarar av att simma eller röra sig i det kalla, kalla vattnet är fantastiskt.
Utöver mycket sedimentpartiklar som hamnat i tången efter blåsten var det gott om tångmärlor. Syns också ett skott av borstnate i mitten av baljan.
Jag frös ordentligt om händerna när jag sänkte tillbaka tången i vattnet och hällde tillbaka de flesta av djuren. Tog med mig lite vatten och några tångmärlor och en tånggråsugga och har ställt dom i vårt uterum med lite tång som mat och skydd. Där är temperaturen ca +5 0C. Rapport om hur mycket de ätit kommer om några dagar eller om de inte har någon större aptit förrän temperaturen blir högre?
Har börjat följa en liten vik som ligger på en udde i Riddersholms naturreservat. Tänker att det får bli MIN VIK att följa under olika årstider. Den är jättefin och har en stor tångvall som successivt håller på att byggas upp. Vallen har blivit lite större och bredare under höstmånaderna. Men kommer det en riktigt kraftig nordlig storm kan nog mycket av materialet antingen åka ut till havs igen, eller så hamnar det längre upp på stranden. Det finns också en hel del arter att upptäcka utmed stranden.
Den första bilden är från den 6e september. Då var vattnet ganska lågt och det har fortsatt varit så de följande två veckorna. Det gör det lätt att gå torrskodd nere på den kala sanden och kolla vad som kommit in sen förra besöket.
Bild på tångvallen
Grönalger i kanten
I yttersta kanten av tångvallen syns lite grönalger och vattenväxter som spolats iland. Där fanns en fläck med mycket blåmusselskal också.i övre delen på bilden syns blåmusselskal inne ibland tången.
Ytterst ligger lite grönalger som börjat vissna och lossna från klippor och stenar. Det är tidiga hösttecken i vattnet. Det ligger också lite blåmusslor som spolats iland och ansamlats i ett hörn av stranden.
Ganska lågt vatten redan den 6 september. Den 22 september var det riktigt lågt vattenstånd. På sommaren brukar folk gå ut och doppa sig här.
Nu för några dagar sedan låg det ett högtryck över den norra delen av Egentliga Östersjön och vi fick ett ovanligt lågt vattenstånd. Det kändes som att komma till en tidvattenkust när hela det grunda blåstångsbältet låg uppe över vattenytan. Det enda var att lågvattnet varade i flera dagar innan vattennivåerna steg igen.
I den yttersta delen av den torrlagda tången och algerna hittade jag ganska många små döda spiggar. De hade uppenbart blivit fast och drivit iland och dött nyligen. När spiggen har lekt är det inte ovanligt att hitta flera döda spiggar som spolats iland.
Yttre delen av torrlagt material
Många döda spiggar.
Ett annat tecken på att det blåst lite och att material drivit in från de djupare delarna av viken var de vackra rödalgerna som låg i kanten av tångvallen. Observerade samma sak förra året efter att det blåst ordentligt. Så det lönar sig att lyfta på tången som hunnit torka och kolla vad som ligger lite längre ner i tångvallen. Här går det att göra fynd av små rödalger. Kanske något att pressa till en liten tavla? Den fint förgrenade lilla busken till höger i bilden är rödalgen kräkel. Furcellaria lumbricalis.
Men det gäller att kolla noga för att få syn på rödalgerna.
Längst ut där det fortfarande fanns lite vatten mellan stenarna växte kransalger tillsammans med små lösa moln av violettslick. Detta är en art som är ganska lätt att hitta såhär när hösten startar.
Närmast stenen i mitten syns lite tunna röda violettslicksplantor och ovanför sticker kransalgerna upp lite ovanför ytan.
De första hösttecknen syns på land, såhär i mitten av september. På min promenad hittade jag både vackert röda asplöv och stiliga flugsvampar. För de tappra Algforskare som fortfarande åker ut till sina stugor och vågar ta sig ett dopp eller tar en tur till någon strand finns det också tydliga hösttecken att kolla efter.
På land syns hösttecken som röda flugsvampar och gula vissnande blad.Bladen som faller från träden vis stranden blandas med ilandspolad tång och fintrådiga alger.
I det grunda vattnet går det att hitta små, duniga rödrosa moln som driver runt. Det är violettslick, Polysiphonia fibrillosa, som varit månadens alg tidigare. Vill du veta med om den så läs på Tångbloggen. Det kan fortfarande vara lite tidigt men en annan rödalg börjar också dyka upp. Den sitter som små gaffelgrenade, svagt randiga plantor en liten bit ner på blåstången. Det är ullsläke, Ceramium tenuicorne, som kan bilda ett eget bälte på hösten och vintern när grönslicken vissnat och ramlat av från klipporna. De som andra fintrådiga alger kan också ha lossnat och ligga på botten ibland lösa grönalger. Riktigt färgglatt.
Mellan sävstrån och gräs syns både tofsar av violettslick, ullsträfse och grönslick mot den sandiga botten.
Så för alla tappra Algforskare, fortsätt att leta efter höstförökande blåstång och undersök om det nu finns mycket mer av både tångmärlor och tånggråsuggor i ruskorna. Det är fortfarande så varmt i vattnet att de stannar kvar i tången ett tag till. När det blir riktigt kallt brukar de flytta ner lite djupare till rödalgbältet som i Östersjön består av flera långlivade arter som finns kvar hela vintern. Hit hör kräkel,Furcellaria lumbricaiisoch rödris Rhodomela confervoides men också ullsläke.
Tydliga ogin som kommer ut från tvärsnittet av en honplanta. Inte riktigt mogna ännu.
Du kanske hittar någon liten fisk som jag gjorde nu i veckan. Det var en liten kantnål som följde med upp i baljan när jag skakade en tångruska för att kolla efter betare här vid min brygga. Den släppte jag ut direkt i vattnet igen.
Det var mycket grums i ruskan. men det gömde sig också flera tångmärlor och en kantnål.
Ser fram emot att få ytterligare rapporter som vår svenska kust och skärgård till projektet Algforskarsommar! Kanske något extra fynd som Du hittar på stranden och undrar vad det kan vara. Ta ett foto så försöker vi besvara efterlysta förmåga.
Nu känns det som tiden går fort och det händer en massa på land. Hägg och slån börjar slå ut också här nära kusten där vattnet fortfarande är kallt. Vädret varierar lite men det är lugnt och klart i vattnet. Dags att ta en tur och se vad händer under ytan? Så det var av till en av favoritstränderna på Riddersholm, naturreservat på Rådmansö. Jag undrar vad som kan ha drivit iland efter den senast blåsten?
Stor vall med mycket tång ligger vid stranden denna soliga dag i maj.
På vissa ställen låg det ett brett fält med tång. I den yttre delen av tångvallen hade det blåst iland en massa ganska stora blåmusslor. Det var inte så varmt att de börjat ruttna och lukta ännu. Inne ibland musslorna låg det flera stora döda ishavsgråsuggor, även kallade skorv, Saduria entomon.
Fynd i tångvallen
Massor med döda blåmusslor och här och där syns några torkade skorvar. Till höger syns små gröna torkade tofsar av algen lilla grönkuddar.
Skrov är ett kräftdjur och ser ut lite som ett urtidsdjur och är en ishavsreklikt. Andra fynd i strandvallen en bit bort var små vackert gröna tofsar av algen liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. De små tofsarna låg intorkade ibland tången. Liten grönkudde en tidig vårart, som tydligen redan passerat sin livslängd och lossnat från klipporna och spolats iland.
Så här långt har blåstången kommit i mitten av maj!
Att våren kommit en bit på väg syns också klart i att blåstångens förökningstoppar kommit ganska långt och de nya små flytblåsorna syns tydligt på grenen som jag tog med hem och fotade.
Till höger syns stenen med klart grön grov tarmalg. Resten av stenarna har grönslick
Sen jag gick samma väg och kollade i vattnet för en vecka sedan hade stenarna hunnit bli gröna. Tillväxten är i full gång! Lite intressant är att jämfört med förra veckan är stenarna gröna av alger, men det är bara en sten med grov tarmalg, Ulva intestinalis. Den klart gröna stenen till höger. Alla de andra stenarna är klädda med ljusgröna luddiga tofsar av grönslick, Cladophora glomerata. Skall hålla koll på vad som händer framöver om skillnaden blir kvar eller om grov tarmalg kan ta över och dominerar på fler stenar framöver. Det är ju tarmalger som är goda att äta medan det inte går att äta grönslick. Populärt är att t.ex. fritera tarmalger eller äta den som den är i en sallad. Glömde plocka med mig lite alger hem förra gången, så det får bli en tur till. Vet precis var stenen ligger!
Visst ser de uppblåsta trådarna av grov tarmalg smaskiga ut!
Hoppas den ligger kvar tills jag kommer dit nästa gång, kanske redan på söndag?
Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna.
Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.
De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor.
Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika!
Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.
De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.
Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten. Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.
Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket.
Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.
Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus(tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov.
Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.
Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut.
Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen.
Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.
Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten. En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.
En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.
Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.
Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021.
Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.
Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till.
Att en bild säger mer än tusen ord är ett känt talesätt. Men vad händer om en bild beskrivs med få eller många ord som inte stämmer? I det här inlägget reagerar vi på att flera olika arter av växtplankton har kallats för mördaralg!
Rubriker om mördaralger som sprider skräck i Östersjön, i Medelhavet eller dödar vildsvin på stränder i Bretange? I media och press har allt ifrån den makroskopiska grönalgen, idegranskaulerpa, (Caulerpa taxifolia), som spridit sig i Medelhavet till mikroskopiska växtplankton som Chrysochromulina polylepis och olika cyanobakterier, både utmed kusten i Bretange och i Östersjön kallats för mördaralg. Är det för att väcka uppståndelse?
Algblomning i vattnet vid stranden och ilanddriven tång som bryts ner där den ligger, på land.
Blåser det mycket kommer cyanobakterieblomningen inte att flyta upp till ytan innan den dör, utan sjunker direkt ner till djupare bottnar där nedbrytningen av de döda algerna leder till syrebrist. Arealen av döda bottnar breder ut sig. Dessa bottnar skulle man kunna beskriva som att ”Svarta Döden” breder ut sig!
Så jag blev såklart bekymrad när jag ser att Världsnaturfonden, via flera mediekanaler skriver att ” Gröna döden breder ut sig i Östersjön” och att de har illustrerat detta med en jättevacker bild på en klippa i skärgården och ett bälte av grönslick (Cladophora glomerata) och troligen brunalgen korvsnöre (Scytosiphon lomentaria).
Jag förväntar mig att WWF skall ge trovärdig och korrekt information. Ett grönslicksbälte är i högsta grad levande, inte dött! Grönslick och andra alger som blåstång, korvsnöre och många andra arter producerar syre och är hem åt både kräftdjur, snäckor och småfisk.
Många arter bor i grönslicken. Här är det små bebisar av blåmussla som finner trygghet.
Under soliga varma dagar blir det så mycket syre så att det inte kan lösa sig i vattnet utan syrebubblorna lämnar vattnet och ökar syret i luften. Grönslick och andra makroalger är liksom cyanobakterier viktiga syreproducenter i Östersjön.
Drivande grönslick utanför vassbältet kommer att brytas ner på grunt vatten.
Det är när algerna lossnar, dör och hamnar på djupare bottnar som de kommer att brytas ner och då går det istället åt syre. Igen hamnar de stora algerna oftast uppe på land och i tångvallen kommer nedbrytningen att ske långsamt. Och de bidrar inte till den stora arealen av syrefria bottnar ute i Östersjöns djup.
Gröna alger är viktiga syreproducenter och bryts oftast ner i tångvallen.
Såhär ser klipporna ut på sommaren utmed många skärgårdsstränder.
Ett vackert grönslicksbälte med mycket blåstång på lite större djup. Här produceras syre!
Här kommer ett vykort från svenska västkusten postat förra veckan. Stränderna finns på Saltö och Tjärnö, nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium och Strömstad. Det fanns knappt någon norskregistrad bil på parkeringen, bara svenska besökare under helgen. Ingen trängsel på stränderna. Det var länge sen sist – närmare bestämt sent i oktober 2019. Under senhöst, vinter och vår har det blåst mycket och de stora tångvallarna som låg uppspolade på en av stränderna på Saltö har helt försvunnit.
Nu i maj var det lågvatten, soligt och en fin sandstrand hela vägen fram till våtmarken där Iris pseudacorus, den gulblommande svärdsliljans blad lyser vackert gröna. Blommorna får vi vänta på ett tag till.
Förväntansfulla blad av Iris
Fläckar med kraftigt grön strandmålla, Atriplex littorialis, står kvar på stranden genom att dess rötter lyckats med att hålla kvar sanden. Det syns att den sitter på en liten upphöjning.
I bakgrunden på panoramabilden syns brunbrända tallar. Detta är resultatet av en mild vinter och att det genom blåsten sprutat och stänkt saltvatten på tallens skott. Den milda vintern och saltpåverkan har resulterat att de delvis torkar bort.
En annan vanlig art på stränderna som har ett välutvecklat rotsystem som inte vågorna tycks spola bort så lätt är strandaster, Tripolium vulgare.
På bilden sticker de gamla delarna, 1-2 dm upp ut sanden och nya skott håller på att växa ut. De kommer kanske att se ut lite som ett ”bonsai” strandaster träd när de börjar blomma senare i sommar. Bladen till strandaster anses vara en delikatess och finns på Skandinaviens stjärnkorgar. De har en krispig konsistens. Återkommer med ett bjogginslag om alla goda örter som växer just på stränder.
Det låg också massor med krabbor på stranden Både de som levt när de hamnade på land och flera tomma skal av strandkrabba (Carcinus maenas) som tyder på att de ömsat skal. På andra ställen låg det skal av bläckfisk och ett speciellt intressant fynd var en massa skal av ostronpest, Crepidula fornicata, som fortfarande hade sitt innehåll av kött. Det måste ha blåst bra för att spola upp dem och samla ostrontjuvskalen högt uppe på land.
En liten samling med krabbskal, skal av ostronpest med sitt köttinnehåll och små bläckfisk skal. Till höger ligger ett skal av islandsmussla, Arctica islandica med många trekantsmaskar, Pomatoceros triqueter som bildar ett fint mönster på skalet. Det ligger också ganska många torkade döda vita Halichondria panicea, brödsvamp, som levande brukar ha en gul-grönaktiv färg.
Våren har kommit längre på västkusten än i Östersjön. Detta syns på att det börjar dyka upp gula ansamlingar av pollen från tallar i vattnet. Tillsammans med några lösa blad av ålgräs. Ännu dröjer det med algblomningar.
Hur mycket skräp spolas egentligen iland på våra stränder och hamnar i tångvallen? Variationen är jättestor mellan olika stränder och beror på hur öppet stranden ligger mot havet och vilken vindriktning som dominerar när det blåser och stormar. I vissa vikar är det mest tång som ligger i stora massor såhär dags på året och knappt något skräp alls. Samtidigt i andra vikar, bara på andra sidan av en utstickande udde till exempel, återfinns en hel del plastföremål som blåst långt upp på land tillsammans med alger.
Gjorde en liten studie av detta när jag var på västkusten senast på Saltö, som ligger i Kosterhavets nationalpark. Så, var hittade jag mest skräp och hur stor var variationen mellan närliggande stränder?
Saltö ligger i Kosterhavets nationalpark, nära Strömstad.
Hasselbukten på Saltö
Fotot är en panoramabild över udden vid Hasselbukten, med den populära badplatsen till höger och till vänster en lite stenigare strand. Det var en tydlig skillnad mellan de två stränderna. På utsidan till vänster låg det ganska mycket plastskräp uppspolat högt på stranden medan det till höger fanns nästan bara ett brett bälte med tång.
Från det breda tångbältet läcker det brunfärgat vatten ut i viken. Det är färgämnen och näring från den ruttnande tången som läcker ut. När tångvallen legat uppe på land under en längre tid och lakats ur blir den ljusbrun i färgen jämfört med det material som spolats iland senare och som inte tappat färg och näringsämnen.
Något urlakad tångvall vid Svallhagen, som ligger på Tjärnö.
Det skräp som hamnar i tångvallen kan vara allt möjligt. Ibland hittar jag större plastbackar som ofta har en mängd påväxt, vilket ger information om hur länge den drivit omkring i havet och varifrån den kommer. Andra vanliga saker är plastflaskor, plastlock och olika matförpackningar, där det ofta går att läsa varifrån de kommer och senast förbrukningsdag som precis som plastbackarna avslöjar om de drivit länge på havet. I den övre vallen på stranden ligger även flera vita vaxklumpar. De flyter bra och spolas ofta högt upp på stranden.
Förstoringen till höger ovan visar att både en havsborstmask som heter trekantsmask på svenska (Pomatocerostriqueter) och nässeldjur av släktet Laomeda, har hunnit etablera sig och växa till under skräpets transporttid i vattnet. Denna typ av skräp tyder på att det dumpas från större fartyg till havs och att det sedan förs iland vid just västkustens stränder genom strömmar, vind och vågor.
Skräp i havet är ett internationellt problem
Det gäller såklart också flaskor och förpackningar som knappast finns att köpa svenska butiker, som på fotot ovanför.
Andra vanliga fynd i tångvallen är plastrep i blått, grönt och rött. Både större och längre rep, korta bitar av rep och små fragment av rep. De syns bra, även som små trådar i tången. Det är tyvärr även vanligt med barnblöjor, som också tar lång tid att bryta ned.
För mig som är intresserad av alger och tång fastnar ögat fort på långa platta förgrenade band av brunalgen remtång (Himanthalia elongata) som ligger i tångvallen. Såhär års är det de stora långa receptaklerna från både hon- och hanplantor som lossnat och drivit in till kusten. Det är ganska vanligt att hitta delar av remtång på stränderna, men ännu finns inte någon rapport om att arten växter i svenska vatten.
På vänster bild syns blått rep och en babyblöja och på den högra bilden flera receptakler av remtång.
Inför våren kan det vara dags att göra en plan för var insatsen att städa stränder ger störst effekt. Allt ifrån de stränder där det hamnar mycket skräp som kan komma långväga ifrån, till sandstranden där det kanske inte är så mycket skräp som driver in från havet utan mer skräp från besökare och badande? Hittade bland annat en engångsgrill, och en blöja, saker som borde tagits med hem eller lagts i en soptunna.
Klart fler vänster än höger gummihandskar upphittade på stranden. Kanske tar högerhänta av sig vänster handske oftare så den blåser i sjön?
Det viktiga arbetet för att långsiktigt minska skräp som driver in till stränderna på västkusten är helt klart att få stopp på att fartyg dumpar avfall till havs. Sen kommer det alltid att tappas eller blåsa saker överbord av misstag. Hit hör t.ex. gummihandskar, skor och plastbackar. Men just backar tycker jag är extra intressanta för att få ett grepp om varifrån de kommer och att hitta nya arter som kanske ännu inte etablerat sig i våra vatten.
Tångbloggen 