Plattan i augusti med sjöpungskolonier och Cryptosula pallasiana som inte hunnit bli så stora.
Det var jättespännande att efter ca 2,5 månad komma ner till Tjärnö marina laboratoriet för att kolla på plattan, som jag hoppades skulle hänga kvar. Det var riktigt kallt! Rimfrosten täckte både marken och bryggan och det var kallt om händerna att lyfta upp plattan. Massor med tångräkor, som kanske satt och tog det lite lugnt uppe på plattan, hoppade av på vägen upp ur vattnet. Vad kan ha hänt med påväxten? Finns de kolonibildande sjöpungarna och de olika arterna av mossdjur kvar? Och kommer det att skilja sig mellan delarna som inte skrapats? Har några nya arter att ha dykt upp på plattan som inte fanns på den förut?
Det finns inga sjöpungar kvar. De orange mossdjurskolonierna av Cryptosula pallasiana har vuxit till. På den avskrapade ytan till vänster sitter flera små japanska jätteostron och vita trekantsmaskar. Största delen av ytan ser grå ut av mossdjurskolonier.På snöret sitter små groddplantor av sargssosnärjaPå översidan av plattan växer det många arter av rödalger. Hälften är renskrapad så att nya arter kan etablera sig.
En fundering som jag fick är vad som kommer att hända om groddplantorna till Sargassosnärja (Sargassum muticum) överlever och växer till stora plantor nästa sommar. De kommer nog att täcka hela plattan och tynga ner den. Det växte minst tre arter av rödalger på plattan, ullsläke, Ceramium tenuicorne, någon art av Polysiphonia spp. och gaffeldun, Callithamnion corymbosum. Plattan börjar bli riktigt artrik med fyra arter av makroalger och sju ryggradslösa djurarter. Totalt 10 makroskopiska fastsittande arter och många, många fler mikroskopiska arter. Ett helt lite ekosystem.
Plattan åkte ner i vattnet igen. Och nu finns det nya delar som är tomma och lediga för arter att etablera sig på både på ovansidan och undersidan. Nästa koll blir antagligen efter nyår om inte det ligger tjock is i hamnen.
Månadens vykort kommer från svenska västkusten, närmare bestämt från stränderna i närheten av Tjärnö, utanför Strömstad. Det första strandbesöket är på Lindholmen, 4 juli. Uppspolade på stranden låg många stora gamla plantor av sågtång, Fucus serratus efter att det blåst ordentligt veckan innan. När jag tittade närmare satt flera fortfarande fast på stenen som de växt på. Några var så stora att de slitits loss och bara den grova stammen, utan fästplattan hade kommit med. Men när sågtången förökar sig hamnar många befruktade ägg på havstulpanens skrovliga yta. Där bildas groddplantan och sågtången växter till varje år och blir allt större. Till sist kan inte havstulpanen hålla kvar den stora plantan när vågorna rycker och sliter i den. Resultatet blir att de lossnar och driver iland. Och att de suttit på havstulpaner syns om man tittar under fästskivan.
Stora plantor av sågtång ligger uppe på stranden.Denna planta har följt med sågtången upp på stranden.Den här plantan var för stor och stammen knäcktes av vågorna . Bara bålen kom med, utan fästskivan.Två plantor med lite kalkrester av havstulpaner under häftskivan. Inget vidare bra att hålla fast i för stora gamla plantor när det blåser.
I år är det första gången som jag har sett tydliga bälten utmed flera stränder runt både Saltö och Tjärnö av den introducerade arten sargassotång, Sargassum muticum. Årsskottet hos en sargassotång kan utan vidare bli 1,5 meter långt och ser lite ut som en buske med massor av små flytblåsor. Skotten växer ut från den övervintrande fleråriga delen av den förgrenade plantan som bara blir ca. 1 dm hög. De sitter fast på stenar på mjukbotten från ca 1 m ända ner till 10 m djup i klart vatten. Tidigare sommar har den vuxit utmed kanten på piren där jag brukar bada, lite djupare än sågtången. Nu tycker jag det är ännu mer än vanligt. Men vid stegen finns inga kvar – där rensas de bort av flitiga badare.
Sidenblankt hav med sargassotång i ytan.Den övervintrande delen av sargassotång. Det mesta av årets produktion kommer att lossna i höst och driva iland.
Denna stilla, vackra kväll syns en massa plantor i ytan. Alla pekar utåt eftersom de följer det strömmande vattnet ut genom sundet. När strömmen ändrar riktning kommer sargassotången att följa med åt andra hållet.
Under en promenad på Saltö undrade jag vad det var i vattnet som gav ett märkligt mönster. Kunde det vara ett bälte av stora plantor av sargassotång som bromsade upp vågorna? Ja, det visade sig stämma. När en planta ligger och flyter vid ytan blir det helt lugnt i vattnet runt den. Vilka fler effekter kan de stora buskarna av sargassotång medföra? Dags att hoppa i och ta ett lite annorlunda tångbad.
Sargassotången syns som blanka fläckar i ytan.Ett svalkande bad inne ibland sargassotången i sommarhettan.
En het sommardag var det riktigt uppfiskande att simma runt mellan sargassotången. I skuggan under plantorna var vattnet svalt och skönt. När jag försökte kolla lite inne ibland buskarna blev en strandkrabba ilsken och knep till med sina klor. Den verkade också tycka att det var fint att gömma sig inne i sargassotången.
Klippor täckta med slemtråd och ett snyggt bälte med blåmusslor. Slemtråd, även kallad turkisk spagetti, passar fint till ostron
I mitten av juli blev det en tur till Nordkoster. Där fanns det stora bälten med fjolårets blåmusslor i strandlinjen och det går att hitta bra med musslor även längre in i skärgården. Klarar de att överleva till nästa år kommer vi kanske att kunna festa på musslor. Och varför inte tillsammans med slemtråd, Nemalion multifidumsom växter lite högre upp på klipporna. Vi plockade hem lite och åt som tilltugg till stillahavsostron, Magallana gigas. Det smakade också utmärkt.
Det händer mycket i havet under en varm sommar. Ser fram emot ett besök under augusti månad. Hur kommer stränderna att se ut när mycket av årets alger lossnar, kastas upp på land och bildar årets tångvallar? Kanske kan jag hitta någon ny lite ovanlig alg, snäcka eller mussla?
Det finns nu tid till många strandfynd och bad utan brännmaneter innan det är dags att åter byta till Östersjöns stränder.
Förstår du inte vad titeln på inlägget betyder? Det är du säkert inte ensam om. Vi börjar reda i det. Klynnebändel är det något knäviga svenska trivialnamnet på brunalgen Dictyota dicotoma, och den har jag äntligen fått se!
Jag var ute och dök med Dyk-Leif på Väderöarna i veckan. Strålande sol, svalkande vind och varmt i vattnet. Kan det bli bättre? Ja, det kunde det såklart! För så fort jag hoppade i vattnet på första dyket tjoade jag till högt av glädje. Klynnebändel!! Och inte bara en, utan en tät skog! Hundratals, ja tusentals tottar vajade på 7-8 meters djup, bland stortare, Laminaria hyperborea, ektång, Halidrys siliqulosus, och styvt kärringhår, Desmarestia aculeata. Oj vilken lycka!
Dictyota dichotomaDictyota dichotomaDe växer mest som epifyt, men även på klippan.Ett enormt fält av klynnebändel breder ut sig.
Klynnebändel är rödlistas som VU- sårbar. Men här ute verkar det inte vara något den bryr sig om. Kul närdet felar åt rätt håll för en gång skull. Givetvis samlade jag in några exemplar till mitt herbarium.
I vattnet innan pressning ser man hur snyggt dikotomt grenad algen är.
Det är alltid härligt att dyka ute på Väderöarna. Här finns fantastiska klippformationer under vattnet som är täckta av täta algskogar, havsnejlikor, svampdjur eller koralldjur av olika arter. Vi såg otroligt mycket av fisken blågylta. Både de klarblå hanarna och de orange honorna med sina svart-vita ränder längs ryggen simmade runt oss och letade efter mat bland algerna på bergväggen.
Den blåa hanen hos blågylta kallas blåstråleBranta väggar fyllda av livFrodiga skogar av stortareDen knivskarpa gränsen visar var ljuset tar slut. Där slutar rödalgerna och havsnejlikorna tar över.
Lunchen intogs på ett skär och gav möjlighet till lite mellan-dyken snorkling, där jag kunde beundra frodiga bestånd av blandade brunalger: Spiraltång, Fucus spiralis, blåstång, Fucus vesiculosus, knöltång, Ascophyllum nodosum, sågtång, Fucus serratus, skräppetare, Saccharina latissima, fingertare, Laminaria digitata, sudare, Chorda filum, och sargassosnärja, Sargassum muticum.
Hur många arter av brunalger kan DU se på bilden? Härlig snorkling!
Som avslutning på andra dyket fick vi oväntat besök på säkerhetsstoppet. Mitt bland ektången kom en plattmask dansande emot oss. Fram med kameran, filma och fotografera! Men vad var det för en plattmask? Jag gick förbryllat igenom de arter jag kan av plattmaskar (skamligt få) och kunde inte hitta något namn som passade. Otroligt irriternade!
Tur då att jag känner Sveriges bästa experter på nakensnäckor, som även kan en hel del om plattmaskar. Anders Salesjö, Klas Malmberg och Kennet Lundin hade nämligen också stött på plattmsken, som tydligen förekommit i större mängder ute kring Väderöarna. Med gemensamma insatser hade de kommit fram till att det med största sannorlikhet var Pseudoceros maximus. Arten har inget svenskt namn eftersom i år är första gången den setts i Sverige. Annars finns den registrerad i Medelhavet. Tjena! Snacka om coolcation. Vi får väl se om den överlever en svensk vinter… Men jättekul att få se den!
Plattmasken Pseudoceros maximus, ny art för Sverige i år, eller bara på tillfälligt besök?
Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag måste nog dyka på Väderöarna snart igen.
Tiden går och arbetet med att allt algmaterial som samlades in i somras går framåt. Snart är allt material som vi samlade in under Expedition Alg 2023 klart att lägga in i Naturhistoriska museets samlingar. Här ser vi några exempel på hur snyggt det ser ut när Mia har gjort iordning tydliga etiketter som anger vilken art det är, vem som bestämt den, var den samlats in (t.ex. Släggö, Bohuslän) och djupet (m). Det kommer också att finnas extra ark med arter som går att låna ut till andra museer och forskare. Extra roligt är att det nu finns flera av våra nya arter som kommit in i svenska vatten dokumenterade i samlingarna. Till exempel sargassosnärja, Sargassum muticumoch klykalg, Codium fragile.
Just nu är det lite mörkt och grått men snart kommer våren igen. Då blir det dags att fundera på om det blir en Expedition Alg 2024. Vart skall vi åka och leta efter fler arter? Har ni några förslag?
Det är ju ingen hemlighet att vi på Tångbloggen gillar alger. Ju mer desto bättre, säger vi ofta. Men det kan bli för mycket av det goda, och även våra älskade alger kan ställa till med problem för både människan och andra arter. Hur kommer det sig, varför blir det så och vad kan vi göra åt det?
Sargassohavet är uppkallat efter ett släkte av frilevande, flytande tång av släktet Sargassum. Även om det finns många olika typer av alger som lever flytande eller frilevande i haven runt om i världen, är Sargassohavet unikt genom att det hyser arter av Sargassum som är holopelagiska. Detta betyder att algernas hela livscykel sker i flytande form, inte bara att vuxna individer flyter fritt, utan att de också reproducerar sig vegetativt på öppet hav.
Mattorna som bildas av flytande Sargassum-tång bildar ett eget ekosystem med en fantastisk variation av marina arter. Sköldpaddor använder sargassummattor som dagis, där ungarna har både mat och skydd. Sargassum tillhandahåller också viktiga livsmiljöer för räkor, krabbor, fiskar och andra marina arter som har anpassat sig specifikt till just denna flytande alg. Sargassohavet är dessutom en lekplats för den utrotningshotade ålen, såväl som vit svärdfisk, olika hajar och delfiner. Knölvalar vandrar årligen genom Sargassohavet. Kommersiella fiskar, främst tonfisk, och många olika fåglar passerar också genom Sargassohavet och är beroende av det för föda.
Medan alla andra hav i världen åtminstone delvis definieras av landgränser, definieras Sargassohavet endast av havsströmmar. Det är alltså det enda havet på planeten som helt saknar kust. Vill man åka hit (ja det vill man!) får man ta båt. Havet ligger inom den nordatlantiska subtropiska virveln. Golfströmmen utgör Sargassohavets västra gräns, medan havet ytterligare avgränsas i norr av den nordatlantiska strömmen, i öster av den kanariska strömmen och i söder av den nordatlantiska ekvatorialströmmen. Eftersom området helt definieras av gränsströmmar är gränserna dynamiska och korrelerar ungefär med Azorernas högtryckscenter för en viss säsong. havet kan alltså flytta på sig lite beroende på vädret.
I Sverige kom arten Sargassum muticum, sargassosnärja, på 1980-talet. Den kan också driva långt, men hör inte till de arter inom Sargassum-släktet som bildar de stora, gyllene mattorna av alger i Sargassohavet.
Sedan 2011 utförs en övervakning över Sargassumbältet, Sargassohavets flytande algskogar. Forskarna har därför kunnat se att algerna har ökat kraftigt de senaste åren. I juni 2022 uppskattades storleken på Sargassumbältet till 24,2 miljoner ton! Det är ungefär fyra gånger vikten av den stora pyramiden i Giza. Detta har gett oss löpsedlar om ”Det krypande hotet från Atlantens Sargassumbälte” och många uppgivna hotellägare och andra inom turismbranchen som ser stränderna täckas av tonvis med uppspolade alger. Det blir inte bättre av att dessa mattor, som kan bli flera meter höga tångvallar på stränderna, ofta driver in under stilla, soliga dagar mitt under turistsäsongen. Doften av ruttnande tång är inte något som lockar turister, och ingen vill bada i den stinkande bruna sörjan som bildas i vattnet.
Självklart påverkas också växt- och djurlivet på grunda bottnar när så stora mängder alger kommer in. Sköldpaddornas barn, som gynnades av algerna när de flöt ute i havet, får istället problem när algerna ligger på stranden. De tjocka mattorna hindrar nyckläckta sköldpaddor från att nå vattnet. Andra djur får också problem när de täcks av tjocka mattor av alger som tar allt syre när de börjar ruttna. Så visst är de ett problem, inte bara för oss människor.
Hur blev dessa alger plötsligt ett problem? Sargassumens förökning och tillväxt fluktuerar med årstiderna. Den växer mest på sommaren när havet är lugnt och stilla, innan höstens stormar bryter upp algmattorna och sprider dem utanför Sargassohavet. Men det går tydligt att se från övervakningsdata att algerna växer snabbare och mattorna har ökat markant i storlek de senaste åren. Detta är kopplat till klimatkrisen. Ökade havstemperaturer har påverkat bland annat uppvällning av djuphavsvatten och förändringar av havsströmmar. Det har gjort att barriären som hållt Sargassumbältet på plats i Sargassohavet bitvis försvagats och nu släpper ut fler alger än tidigare. När algerna väl kommit ut från Sargassohavet har de drivit in mot kusterna på bägge sidor Atlanten. Detta är i sig inget onaturligt. Men när den ökande mängden alger driver in mot kusten har de har träffat på vattenmassor med höga halter av näringsämnen. De onaturligt höga halterna av dessa ämnen, främst kväve och fosfor, har orsakats av mänsklig aktivitet såsom avloppsvatten och odling på land. Och dessa utsläpp har också ökat de senaste åren, i takt med att mer skog skövlas för odling. När regn faller på land utan stora träd som bromsar upp vattnet, sköljer det ut jord och åkerns gödsel ner i vattendragen. Dessa mynnar till slut ut i de stora floderna som rinner ut på Atlantkusterna i Nord- och Sydamerika och Afrika. Det blir stora plymer med näringsrikt vatten som flyter ut ovanpå havsvattnet, precis där Sargassumen ligger och flyter.
Skogsskövling och ett varmare klimat har även lett till att öknarna breder ut sig i Afrika. När sand från Sahara blåser ut över havet för den med sig järn och andra viktiga mineraler som hjälper algerna att växa till i rask takt. Ute i oceanerna tas dessa spårämnen upp, så tillgången på bland annat järn begränsar tillväxten hos alger. I vissa länder där man odlar mycket alger har man behövt gödsla vattnet med järn för att algerna ska växa, så mycket har man odlat. Men när Sargassumen nu får massor med kväve och fosfor, och dessutom det annars begränsande järnet, så blir det en nästan explosionsartad tillväxt. Och konsekvenser av denna.
Hur ska detta problem lösas? Det finns flera förslag, med allt från tillverkning av tångbaserade tegelstenar till biobränsle till kompost. Ett förslag är att sänka stora delar av biomassan ner i djuphavet, för att på så sätt ”låsa” in kolet som algerna binder och lagra det, som ett sätt att minska koldioxiden i atmosfären. Som biolog är jag mycket tveksam till denna lösning av följande anledningar:
Djuphaven är sämre utforskade än planeten Mars. Men vi vet att där finns liv och vi vet att det är en miljö som är stabil och som har utvecklats under årtusenden. Att plötsligt dumpa flera tusen ton alger ner i djuphavet utan att veta vad vi påverkar, eller ens hur, är minst sagt idiotiskt. Har människan verkligen rätt att förstöra hela miljöer för andra livsformer på jorden för att slippa ta konsekvenserna avett problem de själva orsakat?
Hur skulle tången brytas ner i djuphavet? Nedbrytning behöver syre, annars bildas svavelväte. Det vet vi väl från Östersjöns döda djupbottnar, där allt djurliv sedan länge lämnat den svarta, stinkande sörjan som tar allt syre för att bryta ner dött material. Även om det är kalla temperaturer så betyder det bara att det tar längre tid att bryta ner. Men kommer syret att räcka?
Jordens hav hänger ihop. Vattnet syresätts vid polerna, där det piskas in syre och kyls ned. Det syrerika, kalla vattnet blir tungt och sjunker till botten. Längs havens bottnar går strömmar av detta syrerika vatten, och vid vissa kontinenter pressas det upp, som vid Chilenska kusten. Då blir det gynnsamt för många djur och skapar ett rikt fiskevatten. Men om vattnet som väller upp från djupet istället är syrefattigt, för att syret gick åt till att bryta ner alger? Vad händer då med det viktiga kustfisket?
Nej, jag tror inte på att sänka algerna i djuphavet för att städa undan symptomen på ett av människan orsakat problem. Lägg hellre pengarna på att lösa orsaken till problemet. Kan vi arbeta mer med att hindra jordbruket från att läcka ut näring till vattendragen och se till att avskogade områden återplanteras med träd som ger mat över generationer istället för att fällas till virke efter tio år, så får flytande algmattor inte extra näring och växer inte till enorma proportioner. Och livet i djuphavet slipper drabbas ytterligare av något som vi på land har orsakat.
Det kom in ett önskemål tll Algpodden att vi skulle prata om livscykler hos alger. Främst var det de olika sexuella förökningsvägarna hos gröna, bruna och röda makroalger som önskades. Ett mastigt ämne, minst sagt.
Men vi räds inte att ta de svåra orden i vår mun! Avsnitt 6 handlar om sexuell förökning hos gröna och bruna makroalger. Rödalgerna är så knepiga så de får ett eget avsnitt, eller två.
Vi vill passa på att varna känsliga läsare och lyssnare. Det här är svårt och fullt av konstiga ord.
I avsnittet tar vi upp den haplontiska livscykeln, vilket betyder att organismens livscykel domineras av det haploida stadiet. Det har bara en enda uppsättning kromosomer, så det haploida stadiet brukar skrivas (n). Många alger har en haplontisk livscykel och det anses vara den enklaste ursprungsformen av livscykel. De haploida (n) könscellerna utvecklas inom gametangium hos den gametofytiska algen. Sedan smälts två haploida könsceller samman (n+n) och bildar en zygot (2n) och går då in i det diploida stadiet eller sporofytiska fasen av livscykeln. Under groningen delas zygoterna meiotiskt in i haploida (n) zoosporer, som sedan utvecklas till nya, stora haploida alger. Den stora algen vi ser är en haploid gametofyt, vilket betyder att tillväxten, genom mitos (celldelning), sker i det haploida (n) stadiet. Det diploida sporofytstadiet består bara av zygoten.
Grönalgen Codium fragile ser ut som ett litet träd när den har spolats iland på stranden.
Hängde du med? Ingen fara, det här kan inte vi heller rabbla på löpande band. Det ÄR knepigt. Men kul!
Andra, som till exempel blåstång (Fucus vesiculosus) och sargassosnärja (Sargassum muticum), har en diplontisk livscykel. Då är det istället det diploida stadiet som dominerar livscykeln. En diploid individ har dubbla kromosomuppsättningar och skrivs (2n). I en diplontisk livscykel är det den stora sporofytiska tångruskan som är diploid och sedan utvecklar den könsorgan. Dessa genomgår meios (celldelning, 2n/2) där haploida gameter (n) bildas. Dessa gameter representerar det gametofytiska stadiet. Därefter befruktas könscellerna och bildar en zygot. Denna zygot bildar en ny sporofytisk tångruska. Precis som hos oss människor. Haploidstadiet är (oftast) begränsat till enbart gameterna. Tillväxten genom mitos sker i det diploida (2n) stadiet.
Den stora, diploida bålen hos brunalgen Sargassum muticum har små släta flytblåsor på skaft
Den tredje formen av livscykler är den diplohaplontiska (eller haplodiplontiska) livscykeln. Och nu gäller det att vara fokuserad. Här har den haploida (n) och den diploida (2n) fasen lika stor roll i livscykeln, de representeras av två distinkta vegetativa individer, men deras kromosomantal och funktion är olika. Den haploida gametofyten (n) reproducerar sig med den sexuella metoden, genom att släppa ut haploida gameter (n) som smälter samman till en diploid sporofyt (2n). Denna diploida sporofytiska individ reproducerar sig däremot med hjälp av den asexuella processen att bilda haploida zoosporer (n) som växer upp till gametofyter. I denna livscykel är den sporogena meiosen och fusionen av gameter ansvarig för generationsväxlingen mellan två vegetativa individer.
Grönalger inom släktet Ulva spp. har en isomorf (iso = lika, morf = form) livscykel, där gametofyt och sporofyt ser likadana ut.
Hos vissa arter, som grönalger inom släktet Ulva spp. , är de diploida och haploida formerna båda fritt levande oberoende organismer, väsentligen identiska i utseende och därför sägs vara isomorfa. De frisimmande, haploida (n) könscellerna bildar en diploid zygot (2n) som gror till en multicellulär diploid sporofyt. Sporofyten producerar frisimmande haploida sporer (n) genom meios, som gror (mitos) till haploida gametofyter.
Hos andra alger, som skräppetare (Saccharina latissima) är de sporofytiska (diploida) och gametofytiska (haploida) stadiena morfologiskt olika, heteromorfa. Den stora sporofyten är komplex och består av flera olika typer av celler, medan gametofyten är enkel och pytteliten.
Stora, rejäla sporofyter av tareSmå, små gametofyter av tare, i mikroskop.
Om du har orkat läsa ända hit så får du en guldstjärna och förtjänar en bit godis som belöning. Bra jobbat!!!
Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.
Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.
Strandkrabban stirrar på mig. och undrar vad jag vill.Den mäktiga islandsmusslan! Undrar hur gammal just denna är?En blyg krabbtaska kikar fram under några rödalger
Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!
Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.
Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.
En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.
Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.
En färgglad dag under ytan….…kan vara grå men lika blöt ovanför.
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk.
Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.
För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.
Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet. I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året.
En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.
Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten.
Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort. Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den.
Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.
När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar.
På sommaren finns en blandad äng med flera vattenväxter och lite ålgräs. På vintern står blåstångsplantorna kvar tillsammans med enstaka övervintrande skott av ålnate och borstnate.
På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.
Vy ut över Tjärnöviken. Laboratoriet och båtar syns till höger.
Tillsammans med Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård, har det varit möjligt för mig och många andra att kunna jämföra Östersjöns artfattiga ekosystem med Västerhavet.
Bild av Askölaboratoriet i morgonsolsken.
På båda stationerna finns också goda möjligheter att göra jämförande studier av samma art och hur den lever och förökar sig i marint respektive brackvatten. För min del har det handlat om blåstång (Fucus vesiculosus) som hunnit tappa flera anpassningar, som att tåla uttorkning och infrysning, när den flyttat in i Östersjön. Det tål däremot blåstången som förekommer i ett grunt bälte utmed kusten i Västerhavet och Nordsjön.
Vill du veta mer är det bara att anmäla sig till denna öppna populärvetenskapliga föreläsningen på Kungliga Vetenskapsakademin på onsdag sen eftermiddag. Det blir ett djupdyk i anpassningar och hur snabbt genetisk variation kan ske i en ny ung miljö som Östersjön.
Tångbloggen 