Tog en morgontur ner till min lilla vik, som ligger på Rådmansö i Räfsnäs. Det ligger ett tunt täcke med snö på bryggan och solen skiner. Det har hunnit bli riktigt kallt i vattnet nu, bara ca +4 C och vassen har vissnat.
Vintervy över viken. Solsken, lite snötäcke på bryggor och mark och vissen vass.
Först ser det ganska livlöst ut vattnet, så det första är att kolla hur mycket smådjur som fortfarande håller till i en av mina tångruskor. För att slippa gå ut i vattnet har jag knutit fast några tångruskor som hänger från bryggkanten. Man lär sig med åren, minsann. När jag skakar av en tångruska i den vita baljan kryllar det av både stora och små tångmärlor, gammarider. Det finns också ett par tånggråsuggor, Idotea spp. och en nattsländelarv i ett fint hus byggt av tångbitar. Såg några av de mindre tångmärlorna som börjat bilda par. Det syntes inte till några fiskar i vattnet, men det kan ju vara lite svårt att se med alla vågrörelser och solglitter.
Höstförökande tångplanta med många små kräftdjurMest tångmärlor men också några tånggråsuggor o en husmask
När jag tittar ner i vattnet nära stranden gör jag en upptäckt. Det är en fin vinterblomning av cyanobakterier som ligger och skvalpar i vattnet! Arten är knippvattenblom, Aphanizomenon spp. och såhär års är det mycket mörkt blågröna. De syns tydligt i vattnet, men det gäller att hålla ögonen öppna.
Blomningen samlas vid den innersta delen av stranden.De små knippena av cyanobakterien ser ut som tallbarr i vattnet.
Samlar du lite vatten med cyanobakterieblomning i ett glas och låter glaset stå en stund, kommer de att flyta upp till ytan. Då blir de ännu lättare att se. Knippvattenblom är inte giftig som katthårsalgen, Nodularia spumigena, som är den typiska cyanobakerien som blommar i öppna Östersjön på sommaren. Men låt bli att dricka av vattnet ändå.
Ett glas med cyanobakterien knippvattenblom som flutit upp till ytan.
Själv höll jag på att missa denna vinterblomning av cyanobakterier. Den kommer inte heller att ge några tidningsrubriker. Det få vänta till våren när vi på Tångbloggen skall försöka få till att sprida mer kunskap om den för Östersjön så viktiga vårblomningen. Tills dess kan du kika på den här lilla filmen vi gjort.
Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett. Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder.
Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.
Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.
Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea.
Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.
I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust).
Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas.
Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado.
Här syns nori arket som rullats runt ris, fisk och grönsaker. Många små sloke blad På tallriken finns både nori rullad kring avokado och ris och en frasig friterad tarmalg mitt på tallriken.
Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.
Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!
När jag fick veta att det kommit en ny bok om ett favoritämne, att plocka tång och strandväxter, bar det av till bokhandeln direkt. Författare är Linnéa Sjögren och Karolina Martinson och boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” har nyligen givits ut av förlaget Natur & Kultur.
Läcker framsida – med fingertare som blänker tillsammans med blad från vresrosor.
Vackert gröna frasiga moln av friterade tarmalger och mycket mer går att läsa om i denna nya bok.
Boken får bli Tångbloggens första förslag till julklapp till någon som du känner gärna vill prova på att samla och laga en maträtt med alger. Eller varför inte ge den till dig själv? Det tänker jag göra. Nu är det ju lite kallt i vattnet, men det går säkert att få tag på någon av arterna som bokens författare anger att de lämpligen plockas på vintern, t.ex. purpursloke, även kallad purpurtång, Porphyra purpureaoch knöltången Ascophyllum nodosum, som redan har anlagt sina förökningstoppar. Eller så väntar man till tidig vår och förbereder insamling av en vårprimör som strutsallat, Monostroma grevillei. Många av arterna finns bara utmed stränderna på västkusten men en del klarar lägre salthalt och går även att hitta i Östersjön.
Det finns också beskrivningar av allt som går att plocka på stranden, för den som vill slippa bli blöt och kall om fötter och händer. Till mina personliga favoriter hör glasört, Salicornia europaea, men här finns en massa tips på arter som går att hitta under en strandpromenad. Men det får vänta till våren.
Så här på hösten när många fintrådiga alger vissnat bort passar havstenhinna, Hildenbradia rubra utmärkt som november månads alg. Stenar i strandkanten och även hela klippor kan vara täckta med den tunna skorpformiga rödalgen. Den kan, som många arter, variera i färg från blodröd till gulröd eller mer brunröd. Eftersom den är känslig för direkt solljus gäller det att titta efter den på skuggiga ställen, som under bryggan eller på nordsidan av klippan. Andra ställen är nere i skuggan mellan block och stenar och under tät vegetation av andra stora alger, som tång och större fintrådiga alger.
Många stenar med havsstenshinna ligger nära stranden på västkusten.
Havsstenhinna är flerårig och kosmopolitisk, för den finns faktiskt över hela världen. Den växer från högvattenlinjen, överst i tidvattenzonen då den tål lite uttorkning och ner till ca 25 meters djup eller så djupt som det fortfarande finns tillräckligt med ljus. Så om det är riktigt klart vatten kan den finnas ännu lite djupare.
Ytan är blank och slät och svår att fästa på. Det är inte lätt att skära loss en bit för att kolla på hur groparna ser ut.
Tunt skikt av havsstenshinna med en grop (konceptakel) med tetrasporangier.
På ytan hos havsstenhinna syns små ljusprickiga fläckar. Dessa är mynningen till konceptakel, nedsänkta gropar som innehåller artens tvärdelade tetrasporangier. Bilden är från Danmarks Havsalger del 1 som innehåller allt om rödalger i danska vatten. Den art som kan förväxlas med havsstenshinna är sötvattensarten, bäckstenshinna, Hildenbrandia rivularis, med den saknar sporangier.
Studier visar att ytan hos havsstenhinna gör det svårt för andra arter att etablera sig på den. Den är hal och slät och producerar ett slem som innehåller substanser som hindrar t.ex. blåstångens befruktade ägg att fästa sig. Att ytan är svår för andra arter att fästa sig på märkts tydligt om du tittar lite närmare på stenar med havsstenhinna. Det är nästan inget som växer på den röda ytan och sitter det en alg eller en havstulpan är det för det mesta på en fläck där havsstenshinna inte växer.
Ytan helt täckt med havsstenshinna och de nya groddplantorna hittade bara tomma ytor i kanten på stenen.
Stenen har bara små fläckar med hasvstenhinna så det fanns plats för en tångplanta.
Karta över Saltö, en av öarna i Kosterhavets Nationalpark
Det är stor skillnad på hur mycket skräp som kommer i land på olika stränder. Här vid min hemma strand på Rådmansö brukar jag knappt hitta något skräp alls på stränderna. Här är det mycket mer skräp av alla möjliga sorter som ligger utmed vägarna.
På västkusten i Strömstadsområdet, kommer en hel del in från havet även om min personliga känsla är att det är mindre än förr om åren. Vissa av stränderna ligger mer öppet mot havet och det är de som får ta emot mest skräp och drivande virke.
I juli i år fanns inte på mycket skräp. Notera den stora kängan!
Klart mer splräp i oktober. Skosamlingen hade ökat och kängan var kvar!
En av dessa Saltö som ligger i Kosterhavets nationalpark. Där finns en strand Ängklåvsbuken som ingår i studien av hur mycket skräp som hamnar på land. Här samlas skräpet ihop och vägs två gånger per år. Inget plockas bort mellan gångerna men en del kan samlas ihop en bit upp på stranden.
Massor med flaskor väl ihopknutna i en trasig vit tank.
För att inte plastflaskor skall blåsa iväg och kanske hamna i vattnet igen, har någon ordentligt knutit ihop ett gäng med en lina. Det finns också andra stränder där det ligger mycket plats föremål inne ibland tången. Det är mycket mer svårstädat.
Stigen full med vita plast band…..?
Tångvall med en blandning av mindre plastsaker och olika tjocka vita band
Men när jag gick på en stig utmed stranden blev jag förskräckt över en massa vita plast, som låg på stigen, såna som man burkar ha runt paket. Fast de här var lite smalare! Och de ligger i tångvallen också. När jag undersökte det närmare var det tur nog inte plastskräp utan vita blad a ålgräs, som helt tappat färgen. Så allt är tursamt nog inte plast även om det ser lite plastigt ut.
På senhösten kan det ligga många ”plastpåsar” som när man kollar närmare visar sig vara torkade brännmaneter.
Det är fantastiskt att kunna förflytta sig mellan ost-och västkusten över en helg och få uppleva hur havet skiftar mellan solsken och gråväder. Kommer nog aldrig att riktigt kunna säga vilken strand som är allra vackrast så här på hösten.
Så här kommer några foton från stranden hemmavid på Räfsnäs, nära Kapellskär och från Svallhagen, på Tjärnö nära Strömstad.
Riddersholm nära Kapellskär,Östersjön
Svallhagen på Tjärnö. En favoritplats att plocka japanska jätteostron.
Två soliga stränder från Östersjön respektive Västerhavet. Vid Riddersholm var det lite mer blåsigt och på Svallhagen en spegelblank dag.
Börjar med stranden från Östersjön. Nu har många av träden tappat sina löv och de bildar ett spännande mönster på botten. Att de syns beror på att vattenväxterna har vissnat. Många av dem har drivit in till stranden, där de ligger inblandade med tången. Jämfört med när man tittar ner på den grunda botten vid piren på Svallhagen är det också ganska lite vegetation. Men det är mycket mer färger från stenar klädda med den skorpformiga rödalgen havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och de tunna rödvioletta bladen av purpursloke, Porphyra purpurea, och såklart blåstång.
Löven avtecknar sig mot botten och några fintrådiga alger.Inte mycket färger
Här är det färgglatt! En liten gul trubbig strandsnäcka syns på tången.
Hösttavla från Östersjön med axslinga, ullsläke och tång
Hösttavla från Västerhavet med tång, havsstenshinna och purpursloke
Två illustrationer från våra fantastiska kuster i ost och väst.
Men när man plockar upp lite alger och vattenväxter från strandkanten i Östersjön och lägger i en vit balja blir den nästan lika vackert höstfärgad som material från Västerhavet. De mörkt röda tofsarna av ullsläke, Ceramium tenuicorne märks knappt under ytan. Men tillsammans med de gröna övervintringsskotten av axslinga, Myriophyllum spicatum, med sina vackert blekrosa stänglar, blir tavlan minst lika dekorativ som samlingen från västkusten. Så varför inte ta en tur ner till stranden nu i slutet av oktober eller rent av i november och undersök vad som syns under ytan? Nu är vattnet klart och det går att se långt ner i vattnet. Skulle du komma till en strand och hitta lite drivande, höstförökande blåstång, ta gärna ett foto och skicka till oss på Tångbloggen eller till Algforskarsommar-projektet. Höstförökande blåstång passar också in i höstens gul-orange färgskala.
Massor med förökningstoppar som sitter strax ovanför flytblåsorna.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få veta något om hur det såg i vattnen under ytan om inte några algologer (forskare med fokus på alger) hade samlat in och pressat alger som sparats i våra herbarier för framtiden. Det finns dessutom några unika samlingar av hur blåstången såg ut i Stockholmsområdet ifrån den innersta utbredningen i Stockholms skärgård. Där gränsen för tångens utbredning har legat i Trälhavet. Det finns nu tecken på att tången kanske håller på att flytta ännu lite närmare Stockholm, men det är inte det detta inslag på Tångbloggen kommer att handla om. Istället kommer här ett litet försmaksprov på vad detta unika herbariematerial kan berätta för oss. Vad som annars varit försvunnen kunskap. Materialet täcker en period på över 50 år, när stora förändringar skett i vattnen i Stockholms skärgård.
Vid den första provtagningen 1968 var tillförseln av näringsämnen till skärgården som störst. Mycket avloppsvatten gick helt orenat rätt ut i skärgårdens vatten och vikar.
Herbarieark insamlat av Inge Lennmark. Materialet förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala.
Plantorna på arket från 1968 är små, uppskattningsvis ca 2-3 år. Fästskivan kan vara äldre. De är mycket överväxta av tarmalger (Ulvaintestinalis), fintrådiga brunalger (Pylaiella eller Ectocarpus) och tångbark (Einhorniacrustulenta) Tecken på att vattnet är näringsrikt.
År 1990 hade reningsåtgärderna i området kommit ganska långt, även om påväxten av tångbark och havstulpaner (Amphibalanusimprovisus) täcker de äldre delarna av blåstången.
Tångplanta från Lerviksudde. Materialet har förvarats på Stockholm Vatten.
År 1990 fanns det få plantor vid Lerviksudde. Den vi ser på bilden ovan var kraftigt överväxt med tångbark på fjolårets skott. Och det syns redan att de första individerna av tångbark har etablerat sig på årets skott, som inte längre har kvar sin aktiva unga vävnad som normalt kan förhindra påväxt.
Material som samlats in 2001 visar på ett större slitage av blåstångsplantorna, som kan bero på att fartygstrafiken i området har ökat. Samtidigt är de fortfarande mycket påväxta av havstulpaner och tångbark. Vid den senaste provtagningen 2020 tyder påväxten på att vattenkvalitén blivit allt bättre och skotten är mindre påväxta.
Även denna planta är insamlad vid Lervik. Den plockades 2001 av Lisa Andersson, Stockholms universitet.
Tångplantan som samlades in 2020 är nästan helt överväxt med tångbark och havstulpaner. Detta är tydliga tecken på att det finns mycket partiklar för dessa djur att filtrera i vattnet. Det skulle kunna bero på mycket båttrafik som grumlar upp bottensediment. Tittar man noga på topparna är många av avslitna. Även dessa skador skulle kunna hänga ihop med mycket fartygs- och båttrafik i området.
Stor, gammal tångplanta från Lerkviksudde med förökningstoppar, insamlad 2020.
I materialet vid den senaste insamlingen 2020, hittades denna stora äldre planta med en del påväxt av lite tångludd och andra fintrådiga brunalger och tångbark. Men stora delar av plantan är utan påväxt och har en ljusare olivgrön färg som talar om att vattenkvalitén har blivit mycket bättre.
Tänk vad bara dessa få ark med pressad blåstång kan berätta om hur vattenkvalitén förändras över tid. Från en period när tången var skuggad och överväxt med grönalger på årsskotten, till idag när det finns stora blåstångsplantor som överlevt under flera år. Artsammansättningen av påväxten har också förändrats, där mängden havstulpaner och tångbark minskat. Nu kommer vi på Tångbloggen att jobba vidare med materialet och hoppas bli färdiga med en vetenskaplig artikel till våren 2022. Då kommer vi också så klart att berätta mer om resultaten för alla våra Tångbloggsläsare.
När det var dags att ta upp båten för hösten visade det sig att det satt både en massa havstulpaner och musslor på skrovet. Samma mussla fanns även på badstegen. Musslan likande blåmussla, men den var lite randig om man tittade noga.
Här kollas badstegen efter vad som etablerat sig på stegen under sommaren. Vad är det för konstig mussla?
Vad kunde det vara för en art? Var det blåmusslor som satt inklämda mellan havstulpanerna eller någon annan art av mussla? Eller var det kanske zebramussla, Dreissena polymorpha – den har ju ett zick-zack mönster på skalet?
Det är nästan mer trekantiga brackvattensmusslor än havstulpaner på stegens undersida.
Det tog ett litet tag att göra artbestämningen, tills jag kom ihåg att vi från Tångbloggen var med om att hitta de första exemplaren av den trekantiga brackvattensmusslan, Mytilopsis leucophaeata. Det var på våren 2011, när vi var inne i de torrlagda kylvattenstunnlarna i Forsmark och letade efter musslor som växte där på väggarna. Innan dess hade arten hittats i ett kraftverk i Finland. Just utsläpp av varmt vatten är en extra gynnsam miljö för den trekantiga brackvattensmusslans tillväxt, överlevnad och reproduktion. Till exempel i Forsmarks uppvärmda dammar var tätheterna höga, med tusentals individer per kvadratmeter.
Och fjärdarna utanför kylvattenutsläpp är utmärkta miljöer för att arten skall kunna sprida sig vidare längs med kusten. Nästa spridning dokumenterades i samband med det nationella miljöövervakningsprogrammet på ett antal lokaler i Singö skärgård. Där finns musslorna rapporterade årligen sedan 2018. Fynden är rapporterade i Artportalen. Dit har också det senaste fyndet i vattnet mellan Värmdö och Ingarö vid Vreten rapporterats.
Tre musslor av den trekantiga brackvattensmusslan, taget i lupp. Individerna är ca 0,8 cm stora med vacker teckning på de brunaktiga skalen.
Så nu till hur du kan känna igen den. Skalen liknar blåmusslan, Mytilus edulis lite. Den har en böjd ryggkant med rak eller svagt konvex nederkant. Trekantig brackvattensmussla blir lite mindre än blåmusslan, ca 21 mm lång. Skalhalvorna är lite olika stora, där den högra är lite större än den vänstra. Och så har skalen vitaktiga linjer, som kan vara mer eller mindre zick-zack formade. Mönstret är tydligast hos unga individer, som de som satt på badstegen och båtskrovet. De har ett beige till mörkt brunt periostracum.
Ett rep med blåmusselskal upphämtat vid Campus Caravan, Kapellskär. Blåmusslan har inget mönster på skalen och de är mer blå-bruna i färgen.
Trekantig brackvattensmussla kan kanske som ung förväxlas med blåmussla, men den är smalare och mer långsträckt, och inte lika bred baktill. Men detta är ju svårt om det inte finns något att jämföra med. Det bästa kännetecknet är att öppna en mussla och se hur låset ser ut. Hos den trekantiga brackvattenmusslan finns som en hylllik avsats, kallad septum och ett tandlikt utskott.
I låset syns den hyllika avsatsen och det tandlika utskottet, ett säkert kännetecken för arten.
Det är dock inte alltid lätt att se. Fick kolla på flera skal i lupp för att hitta ett tydlig tandlikt utskott.
Överst i bild ligger en zebramussla och under den en trekantig brackvattensmussla. Tillsammans går de lätt att skilja åt.
Zebramusslan är mycket kantigare och har en platt underdel, så det går lätt att få den att stå upp på en platt yta. Det är också, precis som den trekantiga brackvattensmusslan, en introducerad art. Den hittas idag i många av våra sjöar. Vi åkte till sjön Erken för att samla in och fotografera för att jämföra utseendet hos små individer av det två arterna.
Det är spännande att se vilken stor spridning som trekantig brackvattenmussla haft under tio års tid från första fyndet i Forsmark. Fyndet av trekantig brackvattenmussla i vattnen vid Värmdö får oss att tänka att det är mycket troligt att den finns på en massa andra ställen också.
Här kan Tångbloggens läsare såklart hjälpa till att kartlägga den hittills okända utbredningen! Det är visserligen lite sent, för många båtar har redan tagits upp ur vattnet, men det finns säkert andra badstegar, pålar eller helt enkelt någon tamp som ligger kvar i vattnet. Leta gärna och skicka ett foto med koordinater till oss om Du hittar nya platser med trekantig brackvattensmussla. Vi hoppas på ett bra resultat från våra skarpögda läsare, precis som när vi efterlyste den Amerikanska trågmusslan. Glöm inte heller att lägga upp ditt fynd i Artportalen. Lycka till med att hitta fler lokaler!
En orsak att det blev en så lyckad föryngring av trekantig brackvattenmussla kan vara det varma sommarvädret och höga vattentemperaturer.
Har börjat följa en liten vik som ligger på en udde i Riddersholms naturreservat. Tänker att det får bli MIN VIK att följa under olika årstider. Den är jättefin och har en stor tångvall som successivt håller på att byggas upp. Vallen har blivit lite större och bredare under höstmånaderna. Men kommer det en riktigt kraftig nordlig storm kan nog mycket av materialet antingen åka ut till havs igen, eller så hamnar det längre upp på stranden. Det finns också en hel del arter att upptäcka utmed stranden.
Den första bilden är från den 6e september. Då var vattnet ganska lågt och det har fortsatt varit så de följande två veckorna. Det gör det lätt att gå torrskodd nere på den kala sanden och kolla vad som kommit in sen förra besöket.
Bild på tångvallen
Grönalger i kanten
I yttersta kanten av tångvallen syns lite grönalger och vattenväxter som spolats iland. Där fanns en fläck med mycket blåmusselskal också.i övre delen på bilden syns blåmusselskal inne ibland tången.
Ytterst ligger lite grönalger som börjat vissna och lossna från klippor och stenar. Det är tidiga hösttecken i vattnet. Det ligger också lite blåmusslor som spolats iland och ansamlats i ett hörn av stranden.
Ganska lågt vatten redan den 6 september. Den 22 september var det riktigt lågt vattenstånd. På sommaren brukar folk gå ut och doppa sig här.
Nu för några dagar sedan låg det ett högtryck över den norra delen av Egentliga Östersjön och vi fick ett ovanligt lågt vattenstånd. Det kändes som att komma till en tidvattenkust när hela det grunda blåstångsbältet låg uppe över vattenytan. Det enda var att lågvattnet varade i flera dagar innan vattennivåerna steg igen.
I den yttersta delen av den torrlagda tången och algerna hittade jag ganska många små döda spiggar. De hade uppenbart blivit fast och drivit iland och dött nyligen. När spiggen har lekt är det inte ovanligt att hitta flera döda spiggar som spolats iland.
Yttre delen av torrlagt material
Många döda spiggar.
Ett annat tecken på att det blåst lite och att material drivit in från de djupare delarna av viken var de vackra rödalgerna som låg i kanten av tångvallen. Observerade samma sak förra året efter att det blåst ordentligt. Så det lönar sig att lyfta på tången som hunnit torka och kolla vad som ligger lite längre ner i tångvallen. Här går det att göra fynd av små rödalger. Kanske något att pressa till en liten tavla? Den fint förgrenade lilla busken till höger i bilden är rödalgen kräkel. Furcellaria lumbricalis.
Men det gäller att kolla noga för att få syn på rödalgerna.
Längst ut där det fortfarande fanns lite vatten mellan stenarna växte kransalger tillsammans med små lösa moln av violettslick. Detta är en art som är ganska lätt att hitta såhär när hösten startar.
Närmast stenen i mitten syns lite tunna röda violettslicksplantor och ovanför sticker kransalgerna upp lite ovanför ytan.
För ett par veckor sedan släppets IPCC rapporten (The intergovernmental Panal of Climate Change FN:s mellanstatliga klimatpanel där det vetenskapliga kunskapsläget kring kommande klimatförändringar, vilka konsekvenser det kan ge och möjliga lösningar sammanställts. Det är viktigt att hela tiden tänka på att prediktionerna på vad som kommer att bli resultaten utgår ifrån modeller som tagits fram för mycket stor skala, dvs Östersjöns stora bassänger och vad som händer i den lilla strandnära skalan i grunda vikar och fjärdar kanske kan gå fortare. Varför? Jo det är där som den ökade tillrinningen av sötvatten kommer ut och vattnet är grunt och står mer stilla vilket gör att det kan bli varmare på sommaren.
Det första avsnittet här på bloggen kom att mest handla om den aktuella frågan om inbindning av kol i mjuka sedimentbottnar av olika arter av sjögräs, i första hand ålgräs men också en massa sötvattensarter som förutsätts sprida sig mer och kunna tillväxa bättre i en allt mer utsötad Östersjö.
Matta av vattenväxter på botten, mest ålnate och ett vassbälte vid stranden.
Del 2 kommer att ta upp lite aspekter på hur främst marina makroalger kan tänkas påverkas av klimatförändringar och om det redan har hänt något som bidragit till att den för ekosystemet viktiga arten blåstång har ökat i grunda miljöer?
Mindre is
Under 1940-talet var vintrarna långa och isen låg länge i vikar och fjärdar. När isen lossnade kunde den skarpa bort blåstången ner till ett par meters djup. Sedan 1980-talet och framåt har vintrarna varit milda och isen har bara legat korta perioder i de inre vikarna i Stockholms skärgård. Resultatet är att nu växer blåstången grunt och många noterar helt korrekt att det finns mer tång. Tången växer nu redan på ca 0,5 meters djup, strax under ytan så att alla kan se den. Mer information om hur isförhållanden kommer att förändras hittar Du på SMHI:s hemsida.
Grunt växande blåstång som överlevt för att det inte ligger någon is på vintern som skrapar loss den.Vid lågvatten kan den grunt växande blåstången bli torrlagd. Då gäller det att det inte blir lågvatten för länge så att den dör. Lite blåst och vågor gör att den klarar sig. I skärgården kan båt- och fartygstrafik bidra till att den dränks när svallet drar in i viken.
Höjdning av havsytan
Enligt modeller förväntas vattenståndet öka med ca 0,5 meter under de kommande 80-100 åren. Eftersom vi det fortfarande sker en landhöjning i stora delar av Östersjön som kompenserar en höjning av havsnivån kommer vattenståndet att bara öka med ca 0,5 meter under de kommande 80-100 åren enligt klimatmodeller.
Det innebär att riktigt grunda miljöer kommer att långsamt dränkas igen. Finns det mjuka sediment bottnar kommer de att vara klädda med rotade vattenväxter och klippbottnar och stenar med makroalger. Allt beroende på hur det ser ut i den närmaste strandzonen idag. I Stockholms skärgård finns det gott om klippor och stenstränder där blåstång och alger kan få fäste allt eftersom vattennivåerna ökar. Processen bör gå så långsamt att etablering av grönslick, blåstång och på större djup rödalgsbältet kommer att hinna med att etablera sig på de nya ytor som blir tillgängliga. Det kan bli lite mer problematiskt i södra delarna av Sverige där sandiga stränder dominerar men det finns också gott om steniga kuststräckor för tången och algerna att växa på även om höjningen av havsnivån blir lite större utmed kusten i Blekinge och Skåne. Över tid innebär det att Sveriges landyta kommer att minska lite och att det blir mer bottenareal som ligger under vattenytan. Kustlinjen kommer om modellerna stämmer att bli ungefär som den var för ca 100 år sedan, dvs på 1920-talet.
I nästa avsnitt om klimatförändringar, del 3, kommer vi att ta upp vilka effekter kombinationen av minskad salthalt och ökad vattentemperatur kan komma att få på de stora fleråriga brunalgerna, smaltång, blåstång och sågtång.
Tångbloggen 