Posted in Nyheter, tagged besökare, bloggbesök, Gott Nytt År, rekord, statistik, stolta & glada, Tångbloggen, tångintresse on januari 2, 2021| Leave a Comment »
Vi trodde aldrig att vi skulle toppa rekordåret 2018 då Tångbloggen hade över 19 000 besökare. Men oj, vad glada vi blev när årets siffror visade på hela 20 063 besök under året! Vi hoppas såklart att många av er kommer hitta hit fler gånger och att ni alla får ett bra 2021 med mycket tång.
Vi ses vid havet!
Posted in Fakta, Nyheter, tagged Alcyonium digitatum, Öresund, Danmarks Havalger, död mans hand, Diok, djupa bottnar, flerårig, gonimokarpier, Havets djur och växter, kalkskorpor, Månadens alg, Nordsjön, Odonthalia dentata, rödalger, tandad, tansskåring, tetrasporangier, tetrasporofyt, Tjärnö marinbiologiska laboratorium, västra Östersjön on januari 2, 2021| 4 Comments »
Tandskåring, Odonthalia dentata är en härligt mörkröd alg som kan bli hela 20 cm hög. Den har platta skott som är ca 3 – 5 mm breda med en oregelbunden förgrening. Mittnerven är otydlig men syns bättre om man håller upp den mot ljuset. Längst ner avsmalnar skotten och är fästa med en kraftig platta. Kanten är tydligt alternerande tandad. Både det latinska och svenska namnet ger bra information om hur algen ser ut. Odont är grekiska och betyder tand och dentatus betyder tandad.
Tandskåring växer på stenar och block och även som påväxt på större alger från 3 meter till över 25 meters djup. Den är vanligast förekommande på mer vågexponerade bottnar mellan 10-15 m djup. Den förekommer i Nordsjön till västra Östersjön och norra Öresund.
Tandskåring är flerårig och övervintrande plantor bildar nya skott i januari-juni. Algen är diok. På vintern syns fortplantningsorganen på små skott i kanten av de större skotten. Gonimokarpier förekommer i december – april och tetrasporangier i januari-mars.
Tandskåring är en populär art och finns avbildad i många algfloror. Både som hel planta och med sina olika förökningsdelar. För den som är speciellt intresserad rekommenderas ”Danmarks Havsalger del 1 och del 2″ av Ruth Nielsen och Steffen Sundsten. För dom av er som vill veta mer om både alger och djur i havet finns ”Havets djur och växter” med fina teckningar av Susanne Weitmeyer.
Posted in Fakta, Nyheter, tagged Amerikansk borrmussla, arter, Östersjömussla, Östersjön, Crepidula fornicata, Egentliga Östersjön, Ekosystem, festliga tillfällen, Finn fem fel, främmande arter, havstulpan, krydda, Littorina obtusata, Macoma balthica, mellandagspyssel, mossdjur, musslor, Navelsloke, Osmundea pinnatifida, ostronpest, peppar, pepparalg, Petricolaria pholadiformis, Porphyra, Psammechinus militaris, rödalger, sötvattensarter, snäckor, stilleben, Tångbloggen, tångsjöborre, trubbig strandsnäcka, vass skott on december 28, 2020| 1 Comment »
Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav.
Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:
2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten .
3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.
4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten.
5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen.
Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen av Limecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.
Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.
En av slokearterna används i sushi och kallas då för nori. Skålsnäckan Patella vulgata är akut utrotningshotad i svenska vatten. Ostronpesten sitter ovanpå ostron och snor maten för dem, genom att filtera de partiklar och små växtplankon som ostronet också vill ha. Pepparalgen har fått sitt namn för att den har en skarp, lite pepparaktig, smak. Den amerikanska borrmusslan är en främmande art som troligen kom hit tillsammans med det amerikanska ostronet.
Hur många rätt fick du?
Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.
Posted in Fakta, Nyheter, tagged ankringsskador, antal överlevande groddplantor, Östermarsfladen, ålande, ålgräs, båtar, befruktade ägg, blåstång, blåstångens förökning, blåstångsbestånd, bojstenar, borstnate, bottenvegetation, dykning, fältförsök, fintrådiga alger, Fucus vesiculosus, groddplantor, groddplantor växer långsamt, Handbok för restaurering, hjätmussla, illustration, Nåttarö, restaurering, sådd av blåstång, sediment, september, Skärdgårdsstifelsen, tandborste, tillväxthastighet on december 21, 2020| 1 Comment »
Tångbloggen berättade tidigare att bojstenar började sättas i Östermarsfladen på Nåttarö i mitten av juni. Bojstenarna är till för att båtar skall kunna ankra utan att förstöra bottenvegetationen, som består av bland annat ålgräs (Zostera marina). Detta är också en ett försök att förbättra beståndet av blåstång i en grund vik med huvudsakligen mjuka bottnar, genom att använda ditplacerade stora bojstenar.
Samtidigt startade ett försök att så groddplantor på bojstenarna för att öka den biologiska mångfalden. Detta gjordes genom att knyta fast buntar av blåstång av båda könen med en massa mogna förökningstoppar. Sen var det bara att vänta till 27 juli, när kakelplattorna samlades in. Hade några små befruktade tångägg lyckats fästa sig och gro ut till små blåstångsgroddplantor?
Den första plattan var full med sediment och fintrådiga alger. Dolde det sig några små groddplantor under allt detta? Hittade en gammal tandborste och borstade bort sedimentet! Och visst fanns det gott om ca millimeterstora groddplantor, men de var ganska blekt gulbruna.
Hur mycket som sedimenterar och hur mycket trådalger som etablerar sig kommer att vara avgörande för hur väl etablering av blåstång kommer att lyckas på den här platsen.
Nästa fältundersökning genomfördes i slutet av september. Denna gång räknade dykarna hur många små groddplantor som överlevt inom de markerade ytorna på bojstenen.
Dödligheten är fortfarande hög under denna period av blåstångens livscykel.
Det är först efter ett år från att det befruktade ägget satt sig fast som dödligheten inte fortsätter att vara riktigt lika hög. På illustrationen ovanför visas också tillväxten i längd hos de största plantorna. Det kommer att ta upp till 4 år innan den första förökningen sker.
På bojstenarna hade de små groddplantor som fanns kvar ökat i tillväxt. De var mellan 1- 5 mm höga och mörkare bruna i september. Mer om överlevnad och vad som gäller att tänka på om man är intresserad av att återetablera blåstång i ett område, eller, som här i viken vid Nåttarö förbättra förutsättningarna för att få blåstång att växa på ankringsstenar, kan du hitta i manualen ”Restaurering av blåstångssamhällen i Östersjön”
.
Det kommer att bli spännande att följa tillväxt och överlevnad på dessa bojstenar placerade på ca 2- 2,5 meters djup i denna grunda skyddade vik eller mar. I en kort film berättar Cecilia Wibjörn mer om projektet i Skärgådsstifelsens regi.
Posted in Fakta, Funderingar, Nyheter, tagged Östersjön, ålgräs, övervintra, blåst, Cladophora glomerata, cyanobakterier, död säl, fett, Forsmark, frost, fynd, grönslick, Högtryck, is, kiselalger, Landsort, lågt vattenstånd, marinekolog, mikroskopiska alger, päls, prognos, regn, Rivularia, SMHI, strandfynd, strandpromenad, strandzon, stromar, tångvallar, vattenstånd, väder, väderprognos, Zostera marina on december 16, 2020| Leave a Comment »
Nu har det varit gråväder och ganska trist i många veckor och det ser ut att fortsätta fram till jul om prognosen i väder-appen stämmer. Som marinekolog är vad som händer i vattenmassan minst lika intressant som hur miljön närmast stranden förändras och påverkas av stormar, blåst, vågor och förändringar i vattenståndet. På SMHI:s väderinformation finns den information du behöver för att få veta när det blir lågvatten. Då är det tid att gå till en fin strand och se vad du kan hitta. Det finns många stationer där vattenståndet noteras så välj den som ligger närmast där du bor. För min del är det bästa idag att titta både på prognosen för Forsmark och Landsort.
Det har varit lågvattensperioder under ett antal dagar (13 – 14 december), men just nu på morgonen den 16:e december är det lite högre vattenstånd igen.
Slipade klippor blir extra vackra av lite regn. Diabasens gångar i den gråa graniten ser extra svarta ut. Vattenytan är spegelblank och vattnet helt klart. Nere vid strandkanten ligger småstenar torrlagda och spåren av övervintrande alger går lätt att hitta.
För att vara säker på vad som sitter på den lilla klippan skrapar jag av några tussar, tar med hem och lägger i vatten. Det visar sig vara grönslick (Cladophora glomerata), små mörkgröna plantor som har lite brunt ludd på sig. Det bruna är olika mikroskopiska kiselalger. Grönslick väntar på att det skall bli vår och solen kommer tillbaka, så att den kan börja växa igen. Kommer att försöka hålla koll på just denna lilla klippa och se om de överlever eller om de fryser bort när isen kommer.
Cyanobakterier är tåliga och kan överleva både is och att ligga torrlagda under en period. Vi har skrivit om denna grupp tidigare på Tångbloggen, och påpekat hur kluriga de kan vara att skilja åt, så jag vågar mig inte på att bestämma vad det kan vara för art.
Det blåste rejält för en vecka sedan och det innebar att blåstång spolades upp högt på stranden vid sjöängen. Hur högt upp på stranden vattenstånd och vågor kan skölja tångvallen syns genom att tången ligger i band utmed stranden. Den översta vallen innehåller mer ålgräs och den nedre lite mer blåstång.
Något som flyter riktigt bra är fett. Högst uppe på land hittade vi en del av en säl som måste legat i sjön länge.
Nu ser jag fram emot en lång lågvattensperiod tidigt i vår när högtrycket har placerat sig över Östersjön, solen skiner och det går att vada ut en bit och vända på stenar och göra nya fynd. Det finns alltid något nytt att upptäcka!
Posted in Fakta, Funderingar, Nyheter, tagged Abramis brama, allätare, arter, artrikedom, äta, östersjön, bär, betare, biologisk mångfald, biologiskt liv, biomassa, björkna, blåmussla, blommor, boskap, bottendjur, braxen, fastsittande, Finland, fiskätande fåglar, fjädermygglarver, frukt, gräs, gråväder, grönsaker, insekter, japanskt jätteostron, jämnvarma, kallblodig, karpfisk, konsumera, mandelflan, mat, matfisk, mellanskarv, musselsoppa, Mytilus edulis, näringskedja, näringsväv, primärproduktion, promenad, rotfrukter, rovdjur, rovfåglar, ruda, sediment, sillgrissla, Skärgård, skymning, sportfiskare, stora bestånd, tillväxt, Tjärnö marinbiologiska station, toppkonsument, tordmule, varmblodig, vattendjup, västkusten, växelvarm, vimma, vitlök on december 10, 2020| 1 Comment »
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Eftersom vi är allätare är vi också ett av rovdjuren högst upp i näringskedjan i Östersjön tillsammans med de varmblodiga sälarna och fiskätande rovfåglar, som mellanskarven, sillgrissla, tordmule och stor –och småskrak och många andra fågelarter.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Traditionellt har braxen inte varit någon vanlig matfisk i Sverige, men många gillar att äta den, både inkokt och rökt. Eftersom den blir så stor och ofta förekommer i stort antal, är den en populär fisk för sportfiskare. Som alltid gäller att hålla rätt på hur stort beståndet av arten är, vilka regler som gäller vid fisket och se till att beståndet inte överfiskas.
Det kanske är dags att prova på att äta mer karpfiskar som t.ex. braxen som våra grannar i Finland. Där finns färs, biffar och burgare av karp som blivit populära sedan de introducerades för några år sedan. Du kan läsa mer om braxen här och kanske prova på att äta kokt eller rökt braxen under de kommande helgerna?
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Posted in Fakta, Funderingar, Nyheter, tagged agar-agar, Agarophyllum chilensis odling, Asien, ålgräsäng, ballastvatten, december, December månads alg, fästskiva, fragment, Frankrike, främmande art, gametofyt, Göteborg, gelatin, Gracilaria, Gracilaria chilensis, Gracilaria gracilis, Gracilaria vermiculophylla, Gracilaria verrucosa, grov agaralg, Holland, juletider, Kalifornien, karameller, karposporangium, karposporofyt, låg salthalt, manual, Månadens alg, Mexico, odla alger, Portugal, rödalger, Spanien, späd agaralg, spridas långt med fragment, Strömstad, tetrasporer, tetrasporofyt, tetrasporofytstadium, Tjärnö marina laboartorium, träna på spanska, västkusten, vegetativ förökning on december 1, 2020| 2 Comments »
Årets sista månads alg är en främmande nyintroducerad rödalg, kallad grov agaralg, Gracilaria vermiculophylla (tidigare även kallad Gracilaria asiatica).
Artnamnet asiatica talar om att den ursprungligen kommer ifrån Asien, närmare bestämt Stilla Havet, där den odlas. Den har spritt sig till många andra områden som Spanien, Portugal, Frankrike, Holland, Kalifornien och Mexiko. Vi tyckte att det passar bra med en rödalg såhär i juletider. Att den dessutom går att använda för att göra panacotta och andra gelé-efterrätter av, eftersom den innehåller stora mängder agar gör den inte sämre. Blev lite nostalgisk när jag började skriva om Gracilaria som månadens alg. Tankarna gick tillbaka till en liten fältstation i södra Chile 1997 där vi odlade Gracilaria chilensis. Målsättningen var att odla dem tillsammans med lax i ett integrerat vattenbruk och se hur effektiva de var att ta upp fosfor och kväve och minska påverkan i vattnet och ge en bättre ekonomisk avkastning.
Vill du veta mer kan du kolla på denna manual hur Gracilaria chilensis eller Agarophyllum chilensis odlas och skördas. Blir till att träna din spanska.
Det finns ca 150 arter av Gracilaria som innehåller agar. Då förstår man att det inte är helt lätt att bestämma vilken art det är. Dessutom byter de namn ibland.
Men nu till beskrivningen av grov agaralg. Den kan bli 15—75 cm lång och är oregelbundet förgrenad. Grenarna är ca 5 mm tjocka och smalnar av mot spetsen. De har en brunaktig eller vinröd färg. Fördelen med grov agaralg och andra rödalger är att de har jämförelsevis lite påväxt, som gör det lättare vid skörd att få ett rent material, vilket man vill ha vid framställning av agar. Grov agaralg kan föröka sig vegetativt genom att små fragment lossnar och sedan fäster sig på en ny plats, precis som Gracilaria chilensis. Det betyder att nya stora plantor kan växa ut från en liten bit. Den könliga förökningen ser ungefär ut som hos många rödalger med en tetrasporofytgeneration och hon och hangametofyter.
Grov agaralg ligger ofta lös på mjuka sediment eller fin sand, intrasslad ibland ålgräset. Men den kan också sitta fast på små stenar och skal. Vanligen hittar man bara enstaka plantor men det finns lokaler med stora bestånd som helt täcker botten. Den hittas ofta riktigt grunt mellan 0,5 – 5 dm djupt, men kan förekomma ner till ca 4 – 5 meters djup.
Genom att små fragment kan fastna i exemplevis fiskenätet, kan den spridas långa sträckor. Studier har visat att den kan överleva långa perioder i mörker vilket även gör det möjligt för arten att spridas med ballastvatten. Den klarar också låga salthalter men har inte hittats längre söderut på svenska västkusten än Göteborg. En karta visar utbredningen av grov agaralg 2003 och 2004 i området runt Göteborg ner till mellersta Halland.
Sen dess kan den ha spritt sig mycket mer. En lite mer detaljerad karta finns här.
Vår inhemska art av släktet heter späd agaralg (Gracilaria gracilis), den har tidigare kallats för Gracilaria verrucosa. Den är som namnet anger spädare (gracilare) än grov agaralg och blir ca 30 – 60 cm lång och den är allsidigt förgrenad. Grenarna är runda,ca 1 – 3 mm tjocka. Späd agaralg kan vara fäst med en liten fästskiva på stenar eller ligga lös inne i ålgräsängar.
Så när du mumsar på en seg gubbe, ett geléhallon eller låter en god karamell smälta i munnen till jul så kan den innehålla agar från någon av de många Gracilaria arter som odlas i haven främst i varma länder.
Posted in Fakta, Funderingar, Nyheter, tagged Båtsnäcka, brygga, fastknuten tång, förökningstoppar, Gammarus, groddplantor, groddplantor växer långsamt, hamnanläggningar, havsgråsugga, havssallat, havstulpan, havstuplaner, husmask, Idothea, kompensationsåtgärder, läsa en bok, marin kolonilott, nattsländelarv, odlingsbackar, odlingsförsök, odlingslådor, planktonhåv, Räfsnäs, Rådmansö, rep odling, restaurering, sallad, snöre, sommar, spigg, Stockholms skärgård, Tarmalger, tångmärlor, Theodoxus, Trichoptera, Ulva intestinalis, Ulva lactuca, våren, vila, vit tryffel, Vykort on november 24, 2020| Leave a Comment »
Här kommer ett vykort med några av mina tankar kring hur ”marina kolonilotter” skulle kunna utvecklas. Tänk att ha en liten ”kolonilott” här nära bryggan där jag badar på sommaren vid Räfsnäs på Rådmansö i Stockholms skärgård.
Den skulle ju inte alls bli lika matnyttig som en ”kolonilott” på västkusten nära Tjärnö och Svallhagen, där det finns gott om blåmusslor och japanska jätteostron, strandkrabbor och mycket mera. Men det skulle ju faktiskt gå att ha en sådan också. För den sköter sig bra själv under en stor del av året och den behöver inte vattnas!
Här vid Räfsnäs, på Rådmansö finns redan starten till min egen kolonilott. Den fyller lite andra funktioner än att hämta eller odla mat ur havet ännu så länge, med det går att utveckla. Det gäller ju också för många kolonilotter på land som ger möjligheter till vila och att sitta och titta ut över den lilla blomsterrabatten och läsa en bok.
På bryggan finns redan en fint snickrad stol att vila sig i efter ett dopp. Men såhär års har både växter och djur gått i vila, både på land och i vattnet. Vattnet är klart och kallt och planktonhåven syns tydligt nere på 1,5 – 2 meters djup. Det finns ganska mycket små hoppkräftor kvar i vattnet och också en del buntar med knippvattenblom (Aphanizomenon sp.), den cyanobakterien som kan starta blomningar sent på hösten.
Eftersom det är lite för kallt i vattnet för att bada tar jag och undersöker läget när det gäller småkryp i tången. Har hängt tångplantor och andra alger med snören från flera av bryggstolparna.
När jag drag upp snöret som jag knutit några tångplantor på syns det tydligt att det växer en hel del havstulpaner på en av plantorna. Och jag tror att en liten spigg följer med upp med tången. Tog med en liten yoghurthink för att samla in de små märlor och snäckor som följt med tångruskorna upp. Det finns också kvar några förökningstoppar som inte vissnat bort ännu.
Hittade tre olika nattsländelarver med sina fina hus byggda av tångbitar, vattenväxter eller sandkorn, vilka är orsaken till namnet husmaskar. De kommer att övervintra till våren. Fann också en hel del tångmärlor (Gammus spp.) och havsgråsuggor (Idotea spp.) samt några båtsnäckor (Theodoxus fluviatilis). Det var fortfarande ganska mycket liv som gömt sig i tången.
De allra första odlingsförsöken står i backar på botten vid badhytten. Här odlas blåstångsgroddplantor för att studera hur vi kan ta fram nya plantor och hitta metodik för att restaurera blåstångssamhällen där den försvunnit. Eller arbeta med kompensationsåtgärder t.ex. i hamnanläggningar.
Så hur går mina tankar nu? Till våren kanske det är dags att odla lite tarmalger (Ulva intestinalis) till salladen? De lär smaka som vit tryffel.
Gott om tid att fixa hur odlingen skall se ut? Nät eller repodling? Och göra mitt eget salt kryddat med lite tång, tarmalger m.m? Får se vad det kan bli för utveckling av kolonilotten framöver. Nu finns det ju något kul att fantisera om under vintern.
Posted in Fakta, Nyheter, tagged Aurelia aurita, Östersjön, ålgräs, ålgräsäng, ålnate, återplantera, öronmanet, övergödning, övervintrande skott, Baltic Breakfast, blåmusslor, blåstång, borstnate, Carl XVI Gustaf, Chorda filum, Crangon crangon, fartyg, fintrådiga alger, Fucus vesiculosus, hamnar, hästräka, kustnära ekosystem, landavrinning, ljus, näring, organiskt material, Palaemon adspersus, Policy brief, Potamogeton perfoliatus, Reningsverk, restaurering, salthalt, sargassosnärja, Sargassum muticum, skyddad grunda vikar, småkryp, strandkrabba, Stuckenia pectinata, sudare, tångräka, temperatur, torsk, västerhavet, västkusten, Zostera marina on november 18, 2020| 3 Comments »
Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk.
Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.
För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.
Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet. I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året.
Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten.
Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort. Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den.
När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar.
På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.
Tångbloggen 
